Se till att inte ha äldre bröder

Hmm, jag verkar inte ha så mycket att skriva om sedan jag kom hem. Eller nog har jag väl det ena och det andra att säga, men knappast något av allmänt intresse. Forskare har upptäckt att pojkar med många äldre bröder har större benägenhet att bli homosexuella, och det verkar inte ens ha med uppväxten att göra utan snarare är det något biologiskt i kvinnans kropp som spökar. Kroppen liksom känner att "nu har jag fött för många pojkar, dags för förändring" eller något sånt. Det har säkert allmänt intresse på något vis, även om jag inte kan komma på hur.

Skrev en krönika om midsommarfirandet i blaskan jag jobbar på, där jag framför allt gjorde narr av min egen manlighet. Den finns att se på

http://www.nyan.aland.fi/earkiv/2006/06-29/page23.htm

eftersom Nya Ålands e-arkiv är gratis just nu under en övergångsperiod.

Jag jobbar kväll just nu, och kom just tillbaka från Saltvik (nordligaste nordligaste Åland för de oinvigda) där jag pratade med en man som var arg över att landskapets museibyrå lämnade en massa gropar i hans skog när de på 70-talet gjorde arkeologiska utgrävningar där. Vi gick till och med på en skogspromenad tillsammans, vilket ledde till att jag just hittade en fästing krypande på mitt ben. Att sånt.

Bugger gardening.

I samma anda som Michael Dobbs inleder sin roman Whispers of betrayal, "Bugger London." säger jag nu det samma om trädgårdsarbete. Bugger gardening. Trädgårdsarbete hör sommaren till, trädgården speglar sin ägares själ, den som har en välskött trädgård saknar intet, BLA BLA BLA! Struntprat säger jag, som ägnade hela gårdagskvällen åt att skotta jord i en skottkärra för att min morbror anlägger en häck kring sin trädgård. Så det är klart man hjälper till, och jag skulle göra det igen om det behövdes, men inte tusan kan man påstå att det är skoj, berikar ens själ, frågör sinnet och alla möjliga andra floskler som trädgårdsentusiaster brukar rapa upp när man, helt rättfärdigt, konstaterar att den som inte har råd att anställa en trädgårdsmästare ska hålla sig inomhus.

På tal som kroppsarbete så hörde jag också i går, när jag släpade mig till gymet (listigt nog bara några timmar innan min dust med jorden och skottkärran), en man som lät exakt som en björn. Han ägnade sig åt att göra sittande rodd med vikter som motsvarar mina föräldrars bil fylld med hela min utvidgade familj, så jag antar att han hade rätt att låta precis som han ville (jag tänker åtminstone inte berätta för honom att han borde hålla tyst) men han lät i alla fall som tagen ur den karelska skogen. Fascinerande.

Jag är rädd för snygga tjejer

När jag i dag stod vid frysdisken och plockade bland de frysta hallonen (hallonsås till cheesecake) såg jag ett par vidunderligt snygga tjejer i åldern 20+. De var jämnbruna (brun-utan-sol), trendigt klädda (nonchalant men egentligen genomtänkt), långt blont hår (en timme framför spegeln varje gång man går utanför dörren) och hade allt på rätt plats (fyra aerobicpass per vecka). Efter en halv minut av stirrande insåg jag sedan att det just var aktiviteterna inom parentes som gjorde skillnaden, inte någon sorts extra gudabenådad tjuvstart på skönhetsfältet. Och det var då det slog mig, något jag känt på mig men inte kunnat klä i ord tidigare: jag är rädd för snygga tjejer. Eller snarare: jag är rädd för tjejer som är överdrivet snygga tack vare en överdriven mängd skönhetsskapande aktiviteter.

Vi är antagligen alla överens om att det finns många saker i livet som är viktigare än skönhet, men min fråga är: om man bevisligen tycker att ens utseende är så viktigt som de där två tjejerna, vilka är då sakerna som de tycker är viktigare? Efter dagens sminkning, hårfixning, klädmatchning, damtidningar, gymbesök och uppkastningar efter middagen - vad har man sedan tid med? Jag utgår då från att man dessutom är tvungen att jobba på dagarna.

Sedan tänker jag också: den dagen de här flickorna är tvungna att jobba på dagarna och ta hand om sina tre ungar på kvällarna, och inte har tid med alla de där aktiviteterna i förra stycket - hur kommer det att påverka dem? Kommer de att känna sig värdelösa och utan plats i tillvaron när de inte längre kan upprätthålla fasaden av övernaturlig skönhet? Om så är fallet: då vill jag inte vara med när det händer!

Så vad lär vi härav? Antagligen att en viss rädsla för snygga tjejer antagligen bara är hälsosam.

(Disclaimer: Antagligen var flickorna i fråga helt vanliga flickor som tänker en gång extra på hur håret ser ut innan de går till föreläsningen i nationalekonomi, eller vad det nu råkar vara. Och tacka Gud för dem, så man har något att titta på i matbutiken.)

Mannen från Majstranden

Jepp, det stämmer, Mannen har fått en boningsort i De eviga vindarnas stad, i folkmun Helsingfors. I höst har jag en adress i Majstrandsområdet! Det kändes fint att läsa brevet från dem, där det stod att husets byggnadsdatum var: 21.6 2006. Nyare än så blir det väl inte.

Jag kan äfven meddela att den som vill komma till Åland från Helsingfors (vem vill inte det?) men inte vill sitta på färjan i tusen timmar kan i stället ta flyget. AirÅland flyger typ fyra turer per dag, och bokar man i tid kostar det bara 44 escobar. Nu finns det inga ursäker längre! AirÅland är ett av de där fantastiska bolagen som går löjliga mängder på minus, men får samhällsstöd av landskapsregeringen (alltså skattepengar från Jukka i Äkäslompolo - tack Jukka!) så det kan hållas i luften och snedvrida konkurrensen med Finnair som flyger exakt samma rutt.

Terapiarbete

Det har kommit sig att jag, sedan jag kom hem, har ägnat mig åt ett förvånansvärt stort projekt: städa ur mitt klädskåp. Enligt min mor innehåller nämnda skåp "en massa skräp du inte använt sedan högstadiet", och eftersom jag "inte har något annat att göra" började jag snällt röja bland alla persedlar. Man kan säkert också förklara min plötsliga städiver med att jag behövde något att göra för att hålla tankarna samlade, men själv föredrar jag förklaringen att jag under resan kommit till insikt om att man egentligen inte behöver så mycket saker. Men det kanske låter för pretentiöst. Nåväl, i slutändan steg stapeln med tajt ihopvikta kläder som senare fördes till Emmaus, Ålands svar på UFF, över min navel. Och ändå ser klädskåpet fortfarande fullt ut. Kanske mor hade rätt igen.

För övrigt kan jag bara meddela att efter nio månader i samma tre t-skjortor, ett par byxor och ett par shorts (plus ett par fiskarbyxor några månader) är strykta skjortor alldeles otroligt sköna (andra dagen hemma strök jag alla mina skjortor, trots att de hängt på klädhängare hela tiden, bara för att "de kanske blivit skrynkliga medan jag varit borta"). Och en öl på terassen är en fullgod ursäkt för att klä sig i kavaj.

Alla vägar leder hem, till slut

Så är det, vägarna leder hem, och jag har följt dem till dess ände. Så jag är hemma igen. Min första känsla när jag steg av färjan och såg min familj vänta på mig var att jag inte varit borta mera än en dag eller två. Här är allt som vanligt, och det menar jag i uttryckets positiva bemärkelse. Jag är så glad! Säkert kommer jag tidvis att känna mig instängd och sakna friheten i resandet, men i slutändan är det bara en imaginär frihet - en frihet i det yttre kunde man kanske säga. Den riktiga friheten ligger antagligen i de andliga, politiska, livsuppfyllande, ekonomiska vägvalen i livet, inte i valet mellan vilket land man ska vara i den närmaste månaden.

Så för den här gången tackar jag för mig (bloggskrivandet fortsätter, men om andra ämnen), och kan, med tanke på hur begränsad läsekrets den här bloggen har, säga att jag ser fram emot att se just dig igen.

Stort och smått

I Bangkok skrev tidningarna och demokratins vara eller icke vara under eftersvallet från Thaksin-skandalen. I USA fasade demokratiska tidningar över Bushs senaste skatteavdrag värt runt 70 miljarder dollar, medan republikanerna jublade (relativt sett alltså, till och med de allra mest högra börjar ju överge sin Commander in Chief nu). I Burma skrev tidningarna inte om någonting alls, eftersom pressfrihet inte existerar där. I Kina (under bara marginellt mera omfattande pressfrihet) skrev man åtminstone om alla detaljer kring den fantastiskt, otroligt, fenomenalt lyckade rymdexpeditionen.

Och i Sverige skriver man om ... cykelhjälmar. Jag mellanlandade helt fridfullt på Köpenhamns flygplats, och hittade då en färsk DN att bläddra i, men föga kunde jag väl tro att det stora diskussionsämnet och stoffet för ledarsidan skulle vara huruvida det ska lagstiftas om användandet av cykelhjälmar. Snacka om att peta i detaljer! (Slutsatsen av ledaren var ju tack och lov att svaret är nej.)

SAS är min vän. De hade överbokat mitt anslutande flyg från Köpenhamn till Amsterdam, så de frågade efter frivilliga som kunde tänka sig att vänta en timme på ett KLM-flyg och dessutom få 150 euro i kompensation. Mege tak tyckte jag och steg fram. KLM lyckades sedan slarva bort mitt bagage genom den omorganisationen, men det kom senare till mitt hotellrum tillsammans med ett presentkort på 25 euro. Snåljåpar.

Nu sitter jag i Hamburgs flygplats. Och vad gör jag här? Jo, efter ett kort besök i Bryssel för att säga morjens morjens åt min kusin Rurik och min polare Ib (som har en blogg ifall någon missat det, se här bredvid) tog jag tåget som skulle gå via just Hamburg och Köpenhamn upp till Stockholm, där jag nätt och jämt skulle hinna med kvällsfärjan till Åland. Väl lagda planer och så vidare... Tåget försenade sig, jag missade min anslutning till Köpenhamn, och då fick jag den briljanta idén att fara ut till flygfältet "för där finns säkert billiga flyg till Stockholm". Jo nä.

5564 miles senare

I hjärta NY står det på t-skjortorna, och om jag hade lite mera tid här tror jag nog att jag kunde börja hålla med om det uttalandet. Efter tre veckor i USA:s redneckområden är det härligt att röra sig i en stad som faktiskt är internationell, öppen, livlig, vacker, och vad allt man kan säga. Vi bor i Upper West Side, på 83:e gatan, och precis bredvid oss finns Amsterdam Avenue med alla sina restauranger med medelhavs-, indisk, thai- och annan mumsig mat. Ett kvarter åt andra hållet har vi Central Park, där man kan sitta hur länge som helst och titta på människorna som går förbi. Tio minuter med metron, och man är på Broadway, där vi i går njöt av ett hejd- och skamlöst frosseri i Abbamusik i form av musikalen Mamma Mia. Man gjorde så gott man kunde för att klä upp sig för musikalbesöket, men det är inte det lättaste när man rest i Asien i åtta månader. Nå, jag hade sytt upp en kavaj i Bangkok, så den drog jag över mitt annars ovårdade yttre.

Borde jag vara rädd? frågade jag mig i dag när jag av misstag tog fel metro och hamnade i The Bronx. Plötsligt var det bara jag och 50 svarta killar i hängiga baskettröjor och G Unit-kepsar i vagnen. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga, men det är ändå fascinerande hur påverkad man är av fördomar och skrämselpropaganda som inte är ens egen. Det är mycket lättare att vara rädd än att var öppen är väl slutsatsen. För att ha en fördom räcker det med att tänka en tanke. För att säga emot fördomen måste man faktiskt ha ett argument.

Jag såg den perfekta illustrationen till den bild jag egentligen skulle vilja ha av USA när jag satt i Central Park för ett par dagar sedan: en bankdirektör i kritstrecksrandig kostym och en byggarbetare i målarfärgsfläckig halare som satt på en bänk och åt varsin lunchsmörgås. Är inte det precis vad vi skulle vilja att USA var - ett samhälle där alla är likställda och har samma möjlighet att besanna sina drömmar? Igen skulle det vara enklare att bara tro på fördomen (en positiv fördom i det här fallet) men sedan minns man allt som står i vägen för att det skulle kunna hända.

Chicago och Mozart

Jag är så i tagen så jag måste berätta varför: vi var på konsert i går. Tog oss till Chicago Symphony Center för att se vad symfoniorkestern i staden hade för sig, och det visade sig att de om femton minuter skulle hålla konsert med Bachs Magnificat i D och Mozarts Requiem, så vi ignorerade de kritiska blickarna på våra slitna köra-bil-flera-dagar-i-streck-kläder (Chicagopublikens klädsel håller samma nivå som orkestern - bäst i världen alltså) och betalade in. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin upplevt, och definitivt den bästa tolkningen av Mozarts Requiem jag hört! Kören var så ren, så exakt nyanserad, artikulerade så perfekt att det hela närmade sig en överjordisk upplevelse. Orkestern var på samma nivå. Solisterna höll inte riktigt måttet, även om Nathan Berg sjöng baspartiet.

Nåja, det var nu ifall någon bryr sig.

På ett mera allmänt plan så diskuteras det flitigt på nyheterna just nu ifall engelska ska bli USA:s officiella språk. Det är väl gott och väl att det diskuteras, men nog är det ju irriterande att folk inte kan hålla ordning på argumenten. "English is what keeps us together" tyckte en expert. Jaså, det är engelska som håller ihop USA? Jag som trodde det var idén att alla män(niskor) är likvärdiga och ska kunna uppfylla sina drömmar. Visst fungerar USA mycket tack vare engelska språket, men blanda nu inte ihop begreppen. Som finlandsvenskar vet vi mycket väl att ett enda språk inte är det viktigaste för att hålla ihop ett land.

Vad gör vi här?

"Why're y'all comin' to America?" frågade receptionisten skeptiskt i går när vi checkade in på ännu ett roadside motel. Och hon var inte den första. När vi checkar in händer i regel två saker: 1) receptionisten har problem med att förstå sig på mitt körkort och frågar var min adress finns, och 2) hon (i regel en hon) frågar förundrat vad tusan vi gör här. "You don't have nothin' better to do?" tyckte en annan när vi förklarade att vi kör igenom kontinenten från kust till kust. "It seemed like a good idea" har jag sagt ett par gånger, och det verkar räcka som förklaring.

På vägen norrut från den djupa södern har vi kört förbi flera kyrkor än jag någonsin sett. Mest baptistkyrkor, men också en del presbyterianer, katoliker, "independent" och diverse suspekta grupperingar som jag aldrig hört talas om. I Kentucky tyckte man tydligen det var en bra idé att resa enorma plakat med de tio budorden på bredvid vägen. Det är nog inte så konstigt att amerikaner är så flitiga kyrkobesökare - när man har en kyrka i varje gathörn måste det vara ett enormt socialt tryck på varje familj att dyka upp fulltalig i kyrkan på söndag morgon.

Jag har en ny favoritsång på radion, Have You Forgotten av Worley Darryl. Han kände tydligen att det behövdes lite starka argument FÖR kriget i Irak efter att Bono, Springsteen och gängen skrivit sånger mot det. Så här till exempel:

I hear people saying we don't need this war
I say there's some things worth fighting for
What about our freedom and this piece of ground
We didn't get to keep 'em by backing down

Eller refrängen:

Have you forgotten how it felt that day?
To see your homeland under fire
And her people blown away
Have you forgotten when those towers fell?
We had neighbors still inside going thru a living hell
And you say we shouldn't worry 'bout bin Laden
Have you forgotten?

Och sedan lite nävar i luften:

Some say this country's just out looking for a fight
After 9/11 man I'd have to say that's right

Höjdpunkten är ändå bryggan, där han (trots att alla soldatbeskrivningar och skandaler i nyheterna säger den totala motsatsen) skriver:

I've been there with the soldiers
Who've gone away to war
And you can bet that they remember
Just what they're fighting for

Jag har skoj varje gång jag hör den. Men kanske det bara är jag.

God bless this mess

Milräknaren står på 2445 och vi är i Waco, Texas. Här händer väl inte så speciellt mycket, men vi orkade inte riktigt hela vägen från Amarillo till Austin på en dag som vi hade tänkt oss, så vi stannade här. Att köra genom Texas är som att stiga in i en film: servitören på pancake-stället som med tjock tunga frågar "How'r ya'll doin' today?", de slumpmässigt utplacerade skyltarna i majsfälten som proklamerar "God bless America!" och "God bless our troops" (eller kyrkan med neonskylten som säger "Sinnners welcome!"), städerna med 324 invånare som består av sadel- och vapenbutiker.

På tal om film så tänker jag på Monty Python just nu. Inte bara för att jag bor på Knight Inn, men också för att jag fortfarande drömmer om Ben & Jerry-glassen jag åt för ett par dagar sedan: Vermonty Python (Ben & Jerry kommer alltså från Vermont). Den stoltserade inte bara med en vacker graal på förpackningen, och hävdade i innehållsförteckningen att “shrubberies” använts i tillagningen, men hade också chokladkossor blandade med glassen! Fantastiskt.

När man kör bil genom så varierande landskap som man gör här dagarna i ända, känns det bra med någon form av stabilitet. I en vecka har den stabiliteten bestått av att bläddra igenom radiokanalerna och vilken man än stannar på höra en och samma låt. Vad den heter och vem som sjunger den har jag inte en aning om, men refrängen slutar med att “tequila makes her clothes fall off”. Inte bara är det en intressant reaktion på tequiladrickande som jag anser att något organ inom SHS (lämpligen CN) ska göra efterforskningar i, men när man lyssnar på den sången samtidigt som man kör förbi Sinnners welcome!-kyrkor förstår man varför religiositet kan vara en sådan vattendelare i amerikansk politik: jag tror inte att prästen som jobbar i nämnda kyrka ser med blida ögon på varken alkohol, nakenhet eller dans (som flickan med de avfallande kläderna sysslade med medan allt det andra pågick).

På tal om religion och graaler så är det ett våldsamt ylande om filmatiseringen av Da Vinci-koden just nu. Den ska ha premiär den 19:e, och förstås måste varje tv-kanal med självaktning hålla en "diskussion" dit de bjuder in en massa människor som de på förhand vet att aldrig kommer att komma överens och låter dem rada upp alla argument som vem som helst kunde tänka ut på förhand. Och det vore väl gott och väl - så går det ju till där hemma också - men dessutom måste varje diskussion ledas av en botoxbehandlad blondin som inte har läst en bok sedan hon hoppade av high school.

Nå, i morgon bär det av till Austin, och efter det blir det New Orleans - om det står kvar. I går kväll avbröts tv-programmen konstant av tornadovarningar i Texas (bara några tiotal miles från där vi var faktiskt) och de (tornadorna alltså, inte varningarna) var tydligen på väg österut. Så vi får se. Eller God willing borde jag väl säga.

Straight outta Compton!

Jepp, jag är en nörd och jag medger det med glädje, men i dag har jag sett Compton! Visst är det fånigt att en vit kille från en trygg medelklassuppväxt i Finland ska vara så fascinerad av Los Angeles-områdets främsta produktionsort av "gangsterrappare" (ett ord jag motvilligt använder i brist på bättre), men så är det nu bara. Och även jag kommer "straight outta Compton" på så vis att jag for in, körde igenom och kom ut igen utan att stanna mera än nödvändigt på vägen... Inte för att det verkade speciellt hotfullt - gummor som satt och tjattrade utanför husen, ungar som gled omkring på sina lowrider-cyklar, unga män som stod utanför apoteket med händerna innanför jackan (okej, det är eventuellt lite hotfullt) - men man behöver ju inte vara dumdristig för det.

För övrigt gick färden från San Francisco till Los Angeles som smort. I stället för en Mustang fick vi en vit Chrysler convertiblesom är hur skön att köra som helst. Vi gjorde ett par tappra försök att fälla ner taket, men det var så förbaskat kallt att ögonen frostade igen. Tills vi kom fram till Hollywood, that is. Där lyste förstås solen, och vi kunde sätta på shortsen, placera solglasögonen på näsan, fälla ner taket och i största allmänhet se världsvana ut. Efter den obligatoriska promenaden längs the Walk of Fame för att se på stjärnor körde vi vilset omkring och letade efter bästa platsen att beskåda HOLLYWOOD-bokstäverna. Till slut hittade vi en lämplig plats att ställa bilen på, och vandrade hurtigt upp för berget tills vi hittade en vinkel vi var nöjda med. Ärligt talat var det inte så speciellt, men om man vände ryggen mot bokstäverna hade man en oslagbar vy över Los Angeles och insåg hur alldeles förunderligt utspritt det här stället är.

Vår plan är att köra ungefär i nordostlig riktning från LA, och anlända till New York den 25 maj, men där emellan har vi inte så mycket planerat, förutom att vi antagligen först far via Las Vegas till Grand Canyon och sedan lite söderut igen för att slippa snöfallet jag förutsett varje morgon de senaste dagarna när jag stigit upp och öppnat dörren för att se om man fortfarande måste ha långbyxor på sig. Så om någon har något som vi absolut måste se på vägen - let me know!

Slå på värmen, någon!

Så är man i de frias och tappras land då, San Francisco för att vara exakt. Det må ligga i Californien (jag har inte sett The Governator ännu) men det är banne mig inte varmt för det. Anders, som jag lyckligt mötte dagen efter min ankomst, tycker ju det är värsta sommarvärmen, men jag har på mig långbyxor och tröja och håller mig i solen. Så går det när man varit för mycket i Sydostasien.

Det är inte bara kallt här, det är också dyrt. Igen håller min vän hemifrån inte med mig när vi äter lunch för fem dollar, medan jag hellre skulle betala en dollar som jag är van med från Bangkok. Något vi däremot är helt överens om är att maten inte är mycket att hurra för, men till lunch första dagen åt vi ändå burgare bara för sakens skull, och eftersom vi bor i ett väldigt spansktalande område (Mission district) har vi också käkat burritos och tacos. Frukosten som ingår i hostellets pris består av kaffe och kaka - en lysande start på dagen...

I morgon hämtar vi vår hyrda Ford Mustang convertible, och sedan bär det av genom landet! Vi har köpt en (väldigt basic) karta som ska leda oss på vår färd, men i övrigt har vi inte planerat något ännu, förutom att vi först kör mot Los Angeles och på vägen besöker någon vingård. That's enough for me.

Intryck inför utresa

Jag har inte hört av mig på en tid. Faktum är att jag spenderade nästan en vecka på en av Thailands paradisöar i söder, Koh Lipe, och skrev där ett långt och ambitiöst blogginlägg där jag reflekterade över varandets olidliga lätthet (ämnet i sig själv alltså, inte boken) som jag skulle skicka när jag kom till internetuppkopplat område igen, men sedan kollapsade min laptop. När jag nu fått den reparerad känner jag inte alls för att använda inlägget jag skrev - alldeles för eftertänk- och känslosamt för någon som tydligen vakar över sin manlighet så hårt som jag. Istället kommer några lösrykta intryck.

Det var vattenfestival, som sammanfaller med nyåret, i Bangkok när vi kom tillbaka från Burma. Det innebär att samtliga Bangkoks invånare tar till gatorna med vattenpistoler och hinkar med lera, som de sprutar med respektive smetar på samtliga förbipasserande. Non-stop i fyra dygn, och inga ursäkter finns för att slippa undan. Jag och mitt sällskap för de här dagarna - en irländare, en amerikansk Londonbo och en australiensiska - många dialekter där - deltog med iver de två första dagarna, men när vi märkte att thailändarnas entusiasm inte alls avtog drog vi oss tillbaka till rummet och spelade kort hälften av tiden, för att kunna ge järnet i vattenkriget åtminstone på halvtid resten av festivalen. Som lång och blond västerlänning fick man lite extra uppmärksamhet, speciellt från grupperna av fnittrande universitetsflickor som strök omkring på gatorna: då och då såg man dem peka på en från andra sidan gatan, och sedan knuffade de brutalt undan alla som stod i vägen för att ta sig fram till en, kollektivt smeta några nävar lera i ens ansikte och säga “Happy new year!”. “Happy songkran to you too” tyckte den blonda nordbon och hällde lite vatten på dem.

Jag följde med en resekamrat som ville gå till apoteket och köpa Valium, något han gör då och då för att kunna sova på nattbussar och ta udden av flygresor (han är flygrädd). Lite väl lättsamt användade av starka piller tycker ju jag - britter har en benägenhet att ta piller av alla sorter väldigt lättsamt har jag märkt - men det är väl hans beslut. Han har förklarat att tricket är att inte fråga direkt efter Valium, för då blir de skeptiska, utan i stället be om sömnpiller och se vart diskussionen leder därifrån. Den här gången fick han inte napp. Först lade de fram en lokal “herbal medicine”, vilket min kamrat inte blev speciellt imponerad av. Så han sade att han “använt Valium en gång och det fungerade”, vilket de fann synnnerligen roande eftersom “det är det starkaste som finns och är förbjudet”. Men försäljningsinriktade som de var ville de inte låta honom gå iväg tomhänt, så upp på disken kommer: Prozac. “Är det riktigt bra det här?” frågade min kamrat skeptiskt, och läste på bruksanvisningen hur medicinen ska användas mot svåra depressioner. “The best!” sade kassörskan med ett brett leende och gav tummen upp.

Sedan jag kom tillbaka från Burma använder jag ofta den burmesiska axelväska som jag köpte där. I mina ögon är den inte allt för olik de thailändska väskorna, men tydligen har jag inte sinne för detaljer, för med jämna mellanrum hälsar förbipasserande på mig med ett glatt “meng’labar” (den universella burmesiska hälsningsfrasen). En ung man tog tag i mig och bad mig sitta ner med honom vid vägkanten, och så satt vi där en kvart eller så och pratade om Burma. Här behövdes det dock ingen avskildhet eller nervösa blickar över axeln - en av de första frågorna han ställde var: “So, what do you think about the government?” och sedan var samtalet igång. Han var från Mandalytrakten, och kom till Thailand för tre år sedan för att jobba och skicka hem pengar till familjen. “Vill du fara tillbaka och jobba i Burma?” frågade jag honom innan vi skildes åt. “Yes. If I could, I’d go tomorrow!” sade han med eftertryck.

I morgon bär det av till San Francisco! Jag har (lagom vänsterliberale) Howard Zinns A People’s History of the United States att hålla mig sällskap på flyget.

Manlighet, pt 2

Ville bara visa en stilstudie av hur man handskas med vattenbufflar. Det tycks vara de unga pojkarnas uppgift i Burma att leda boskapen (oftast en buffel per familj) till och från betet, och var gör man det bäst om inte från buffelns rygg. Jag ville förstås prova, så när jag var ute och vandrade på ett risfalt såg jag en buffel, och efter en stunds försök kunde jag äntra den för en fotosession. Igen vågar jag påstå att den sjuåriga pojken har en manligare stil än jag.

Allt för manligheten

Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att försöka korsa floden som flyter genom Hsipaw, Burmas lilla backpackerpärla, med alla mina värdesaker i sin vanliga plats i axelväskan, istället för att deponera dem på ett säkert ställe. Det gick bra drygt halvvägs eftersom vattnet var lågt och inte speciellt strömt, men sedan hade jag plötsligt brösthogt vatten som rörde sig oroväckande snabbt på alla sidor om mig - utom i riktningen jag kom i från förstås, men med tanke på hur mycket munterhet mitt åtagande hade väckt hos lokalbefolkningen som tvättade sig och sina kläder vid flodstranden skulle de antagligen skrattat ihjäl sig om jag tvingats vända om. Ett par grabbar på andra stranden pekade var den bästa platsen att korsa var, och jag gjorde ett par tappra försök, men det var lönlöst, så där stod jag, till ungarnas stora förtjusning. Hjälpen uppenbarades dock i form av en muskulös burmes, som plötsligt dök upp bakom mig, tog min väska i ena handen, krokade sin andra arm i min, och vandrade resolut, med mig i släptåg, genom strömmen. Nu skulle man ju tro att om han klarar av att gå över där utan några som helst problem med båda armarna upptagna och en lång nordbo som extra last, så borde jag kunna åtminstone följa med utan att tappa balansen allt för ofta, men nej! En avlagd golvtrasa hade sett mera imponerande ut än jag gjorde, för den skulle åtminstone ha flutit på ytan, medan jag desperat försökte bevara min värdighet genom att då och då röra i botten med mina fötter och se ut som om jag visste vad jag gjorde. Till stranden kom vi, jag sade cezube åt mannen, som nickade artigt och sedan lugnt vände om och gick tillbaka genom strömmen.

Alla förstår ju att min manlighet var körd i botten efter den episoden, men tack och lov finns det en aktivitet som sammanfattar allt manligt och burmesiskt - och som bara kräver en enda muskelrörelse - och det är att tugga betelnötter. Att som västerlänning tugga betelnötter med en burmes framkallar om möjligt ännu större munterhet än att i thailand be om mera chili i maten. Sagt och gjort: med höga poäng på den burmesiska manlighetsskalan för ögonen ställde jag mig vid ett betelstånd (i varje gathörn finns en man som säljer betelnötter, skurna i bitar och inrullade i blad penslade med en högeligen frätande limepasta) och tuggade frenetiskt. Nu kunde man ju igen tycka att jag borde klara av att göra något så enkelt som att tugga på en nöt utan att göra bort mig, men igen lämnade min prestation en hel del att önska. Medan lokalbefolkningen spottade nästan vinröd saliv åt alla håll, såg mina loskor ut som någon sorts orange-grönt slem. Föga imponerande. Ett par försök - och en gom lokalbedövad av vad betelnötterna nu innehåller - senare, gick jag därifrån och bevisade min manlighet (åtminstone för mig själv) genom att bjuda de sista dropparna av flaskan med julsnaps jag burit omkring på sedan, ja, jul, åt ett par flickor från London. “Ni finnar måste vara galna som dricker sånt här!” sade de med stora ögon, och manligheten var återställd.

Where the streets have no name

Det finns ortsnamn som etsar sig fast i tankarna utan egentligen någon annan anledning än att de alltid nämns när exotiska platser diskuteras. Ta bara Mombasa. Eller Samarkand. Och Mandalay. Och där är jag nu. Eftersom engelsmannen hade ett av sina högkvarter i Mandalay finns det fortfarande många tecken på imperialistiskt inflytande här. Gatorna är som dragna med linjal, och har inga namn, bara nummer a la New York. Lokalt tillverkad glass är en annan höjdpunkt. Och golf. Vad mera än raka vägar, kalla förfriskningar och lite lugn idrott kan väl en gentleman begära?

När det gäller elektricitet är dock situationen lika hopplös här som i resten av landet - det finns ström när någon general tycker att folket förtjänar det. I Mandalay är regeln "one day on, two days off" som en universitetsstuderande som jag pratade med i går kväll förklarade för mig. Bästa strömförsörjningen i landet (bortsett från ett par halvkinesiska städer i nordost som lever gott på opiumhandel) är i Bagan. "The best in Myanmar: almost every day!" förklarade receptionisten på vandrarhemmet entusiastiskt. Ibland krävs det så lite.

Deus ex machina

Det hände helt plötsligt - molnen hopade sig över bergskedjan som omringar Kalaw, och inom några minuter stod regnet som spön i backen. Och - förstå det har! - det kom hagel också. Detta mitt i hetaste torra säsongen i Burma. Vi hade samma morgon satt ut på en tredagarsvandring fran Kalaw till Inle Lake, men hade helt nyligen bestämt oss för att vända om. Jag, som var emot beslutet, tog givetvis det plötsliga väderbytet och haglet som ett gudomligt ingripande, men resten av min grupp, som alla ville vända, ansåg att det gudomliga ingripandet bara var försenat och alltså betydde att vi SKULLE vända om. Resultatet var i vilket fall som helst det samma: vi blev kalla och våta, och tog samma kväll en taxi till Inle Lake (som om vädret skulle vara bättre där!).

Militärregeringen här är som vanligt tragikomisk. Officiellt har Burma en "multi-party democracy" - vilket till att börja med är en tautologi: en riktig demokrati behöver knappast tillägget "multi-party". Att man i 16 år dessutom vägrat ge makten åt det demokratiska parti som 1990 vann 82 procent av rösterna... Ja, tragikomiskt är ordet. Varje gång man pratar med lokalbefolkningen på en någorlunda ostörd plats upprepas den historien, plus en mängd andra märkligheter. Min dagbok fylls med försvarlig fart.

Karlavagnen är uppochner

Det här är berättelsen om hur vi tog oss från Chaungtha Beach till Ngapali Beach - en kuststracka på cirka 150 kilometer.

Startade klockan 7 från Chaungtha med en bussresa på drygt tre timmar. Inte så illa, jag hade en reserverad sittplats. Kom fram till Pathein, och konstaterade att en buss skulle avgå klockan 12 till Ngathaingchaung, vilket vi nappade på. Satt med knäna under hakan några timmar (tre personer spydde) och en irriterande skrikande unge bredvid örat, tills vi kom fram till Ngathaingchaung vid 16-tiden. Satte oss ner på ett téhus och funderade på fortsattningen en stund, och undersokte också stadens övernattningsmöjligheter. De var begränsade. Ett enda vandrarhem hade tillåtelse att ta emot utlänningar, och deras "sängar" var bambumattor på golvet för fyra dollar, vilket inte riktigt var värt det. Sökte upp bussen till Gwa, och konstaterade att dagens enda buss hade avgått för fem minuter sedan. Svor. Satte oss ner på téhuset igen och beklagade oss för våra bordsgrannar som inte förstod vad vi sade. En av herremännen kunde frasen "May I help you?", vilket han sade några gånger utan att desto mera vara till hjälp. Hittade en karl som var beredd att köra oss till Gwa for 10 dollar (först sade han 90.000 kyat, vilket är drygt 80 dollar, men när jag sade 10 dollar sade han bara ja och såg nöjd ut). Samtidigt blev mina resekamrater erbjudna att åka med en lastbil till Gwa for 3000 kyat per person, vilket är ungefar samma som bilen jag ordnade, och eftersom det var Shanes födelsedag fick han välja, och valde lastbilen. Satte oss på ett lastbilsflak på några säckar vitkål och skumpade iväg. Skulle bara vara 80 kilometer eller så till Gwa, så vi var beredda på ett par timmar på flaket. Så blev det inte. Mer och mer folk steg på, och till slut var vi inträngda på flaket med ett försvarligt antal utvidgade familjer, deras pick och pack samt samtliga varor från ett större torg. Åkte så i fyra timmar över en bergskedja. Fem personer spydde. Kom fram till något och frågade om vi kommit till Gwa. Fick ett skratt till svar. Åt middag av torkad djungeloxe (sic). Satte oss igen. Åkte fyra timmar till. Jag stod största delen av tiden och höll i mig i lastbilens ram. Konstaterade att stjärnhimlen var uppochner. Kom fram till Gwa vid midnatt. Sov på en bambumatta i ett vandrarhem bredvid busstationen. Vaknade vid 6.30 och letade upp bussen till Thandwe. Den var inte en buss. Den var ett flak. Satte oss där tillsammans med för många andra. Åkte för många timmar. Tre personer spydde. Kom fram Thandwe vid 17-tiden. Tog ett flak till Ngapali. Simmade i havet. Och där stannade vi sedan i tre dagar. Alldeles fantastisk strand, och det finns oändliga mängder nyfiskade kräftor, krabbor, hummrar, fiskar och hajar att äta.

Tilläggas kan att vägen vi tog anses vara den lättare av två möjligheter att ta sig per buss till och från Ngapali. Jag har just avslutat den andra av de två mojligheterna, men jag ska inte trötta ut er med några detaljer om den resan.

Magbesvär och båtresor

I Pathein blev jag sjuk. Gissningsvis var det fisken jag åt, som kom till bordet misstänksamt snabbt, som orsakade besvären, men ett par timmar senare spydde jag i varje fall som en brandslang och, ja, ni vill inte veta mera om resten. Men mycket var det i varje fall. Det gick så långt att jag bestämde mig för att fara tillbaka till Yangon och besöka ett riktigt sjukhus, men kvällen innan min buss tillbaka skulle gå bad jag hotellet ringa efter en läkare att komma till mitt rum. Han var där på tre minuter. Det var ocksa hans sexåriga son, i smutsig Bart Simpson-t-skjorta, i rollen som väskbärare. Han (läkaren alltså) undersökte mig grundligt och meddelade sedan stolt att jag var överhettad. Tydligen medgav han också att jag var matförgiftad, för han uppmuntrade mitt initiativ att äta en ny kur Ciprofloxacin (rackarns bra grejor!). Jag fick också veta att jag inte skulle duscha, för "that's no good" och inte heller dricka vatten, trots ymnig diarré, bara grönt té. Alltid lär man sig något nytt. Han begärde sex dollar för sina tjänster, inklusive en karta tabletter som jag tog i ett par dagar och fortfarande inte vet vad de var tänkta att göra. Han erbjöd sig också ge mig en spruta, vars syfte han inte lyckades förklara, så jag tackade vänligt men mycket bestämt nej.

Till Pathein kom vi med båt, och det var minst sagt en upplevelse. När vi köpte biljetter fick vi veta att vi hade två däcksplatser per man i stället for en, och vi undrade i vårt stilla sinne varför, men när vi steg ombord förstod vi. Båtens alla tre däck var fullpackade med folk, och en däcksplats var ungefar 30 cm bred och 100 cm lång... Eftersom vi var tre personer kunde vi alltsa lägga oss på bredden över våra sammanlagt sex platser (det var en nattur på 20 timmar) och på det viset nästan ha plats att sträcka på benen. Vi var de enda västerlänningarna ombord, och tydligen de enda västerlänningarna de 100 burmeserna på vårt däck sett på en lång tid, för vad vi än tog oss för väckte stor förtjusning. Grabben bredvid mig intresserade sig storligen för mitt exemplar av The Economist med en tecknad George Bush ridande en atomraket på pärmen, och när jag visade honom ett foto av Bush inne i tidningen nickade han allvarligt: joda, märklig man det där. Grabbens familj började sedan bjuda mig på mat i banor, antagligen för att jag tidigare bjudit dem på vattenmelon, men efter att jag ätit både av deras kokosnötskakor och deras ris insåg jag att jag inte hade något att bjuda tillbaka med, och började tacka nej. Hur som helst blev det inte mycket sömn den natten, som var och en förstar när man sover på ett båtdäck, och de få gånger jag slumrade och sedan vaknade igen blev jag alltid vettskrämd, för då stod det oundvikligen ett par burmeser med gul färg i ansiktet och mörkröda tander och stirrade på mig. Det är inte den syn man först vill se när man vaknar. Däremot kändes det bra, som alla Hankeiter förstar, att som huvudkudde ha en bunt sedlar i form av en större tegelsten. Burmas valuta kyat är inte direkt smidig att bära omkring på.

Kläderna gör Mannen

Jag är i Burma! Av någon anledning känns det bra bara att säga det, men efter några dagar här kan jag konstatera att det känns alldeles fenomenalt bra att vara här också. Mycket handlar det förstås om en känsla som inte går att förklara, men ett par bidragande orsaker kan jag nämna:
Hittills har jag bara sett forna huvudstaden Yangon (militärregeringen smet härifrån för någon månad sedan), som ju ska vara landets modernaste stad, men ändå är traditionerna så tydligt närvarande överallt, och ingenstans märks det väl lika tydligt som i sättet människorna klär sig. Männen bär nästan alla (fyra av fem ungefär) den traditionella långa kjolen, longyi, och kvinnorna är också nästan alla målade i ansiktet med en lerblandning som kombinerar funktionalitet med fåfänga: den både skyddar mot solen och anses vacker.
Jag har ofta under min resa insett att folk klär sig som de klär sig av en orsak - i det här fallet för att det är så förbaskat hett - så andra dagen här köpte jag en mossgrön longyi och en kortarmad vit skjorta med kinesisk krage - en typisk uppsättning kläder för en kontorsarbetare här i huvudstaden alltså. Och ja, det blev betydligt svalare, men en annan reaktion lät inte heller vänta på sig: folk stannade mig på gatan för att prata. Den typiska inledningen på ett samtal är "How well you dress!" och sedan byter de några ord om vad som helst: vädret, fotboll (de blir väldigt besvikna när jag säger att jag inte vet något om finsk fotboll), mat eller något annat som man talar med främlingar om. Eftersom engelsmännen var här och ställde till problem i så långa tider är traditionen att lära sig engelska ännu ganska stark, och speciellt de gamla talar ofta en riktigt acceptabel engelska. Jag åt för ett par dagar sedan middag med en äldre man som ville visa mig en vegetarisk restaurang (han var guide också, men när jag sade att jag knappast tänkte anställa honom sade han bara att det inte gjorde något, nästa dag skulle ändå ett kryssningsfartyg anlända, och där brukar han alltid hitta några rika kunder) och hans engelska var på en helt annan nivå än till och med de kompetenta guidernas i Thailand.
I dag fortsätter vi med båt till Pathein i västra Burma, och därifrån far vi sedan via kusten och något strandbesök vidare norrut. Det finns en massa regler om vart turister får och inte får fara, och vi ämnar inte bryta några av dem - även om det värsta som kan hända är att man blir utkastad ur landet - men tanken är att fara så långt norrut det går att fara på laglig väg. Och sedan söderut igen, så vi kan vara i Yangon för vattenfestivalen och nyåret den 13 april.

Någon gång ska vara den första

Så är man på Kao San Road då.
Det var kanske ett oundvikligt faktum att man - No thanks, I don’t want any bracelets right now - en dag skulle hamna här, trots att jag medvetet hållit mig härifrån under den sammantaget ungefär en månad jag spenderat i Bangkok. Det är mycket möjligt att jag bara är fånig, för egentligen är det inget fel på Kao San, så länge man - No wooden frogs for me, thanks - orkar med kaoset. Människor av alla åldrar, storlekar, färger, former, nykterhetsgrader och samhällsställningar samsas - I’m not buying that however long you stand there - med försäljare av kläder, souvenirer, smycken, cd-skivor, vandringsstavar, apelsinsaft, färsk frukt och banana pancakes. Jag och min irländske resekamrat ägnade gårdagen åt att fundera över den onödigaste produkten som fanns till försäljning längs vägen, och valet föll på en märklig mask med inbyggd partytuta, ni vet sån där - Do I look like I need a ping pong show!? - som man blåser i så rullar den ut och tutar. Motorcyklar i snidat trä och Akha-stammens svarta hattar med ett hundratal silverbjällror - Oh, bugger off, would you?! - är riktiga under av funktionalitet i jämförelse med utbudet i stort.
När man tröttnat på sporten “mota försäljaren” kan man dra sig tillbaka till sitt rum och försöka tolka klottret på väggarna, i den mån klottret är synligt genom smutsfläckarna. Jag håller helt med personen som på min vägg skrivit “This is the stranger life I ever know”; om jag tycker att uttalandets andemening eller dess framförande är det konstigaste må vara osagt.

PS: Resan till Burma får i morgon en utmärkt inledning. Efter att ha bestämt oss för att flyga in och ut ur landet, i stället för att gå in landvägen och sedan tvingas flyga regim-ägda inrikesflyg, började vi leta billiga biljetter. Efter många om och men snokade vi fram ett par biljetter med Bangkok Airways som bara var några tiotal euro dyrare än de vanligtvis billigaste Myanmar Airways (som ägs av militärjuntan), så vi kunde utan att ruinera oss ge fingret åt Burmas penningtörstande regim och flyga thailändskt (och privatägt) i stället. Mera sånt!

Nattens våndor

Jag har hört att Bangkok kallas "världens hetaste huvudstad", och jag börjar förstå varför. Just nu är det den heta perioden av året, men eftersom jag nyligen insåg att mina monetära resurser är begränsade (lärdomen från natikkan börjar sakteligen sjunka in) är jag korkad nog att bo i ett rum utan luftkonditionering. Alla som upplevt mina sovvanor (inte så många egentligen) vet att jag inte kan sova om det är för varmt, så hur gör jag då för att klara natten?

Metoden är tredelad: för det första tar jag ett försvarligt antal kalla duschar per natt (till skillnad från Janne i New Delhi (se länk till höger) är jag en stor vän av kalla duschar) och låter bli att torka bort vattnet från kroppen efteråt. För det andra poppar jag sömntabletter i banor (lugn mamma, de är inga starka saker). Och för det tredje tillsätter jag vätskeersättningspulver i dricksvattnet för att motverka muskelkramperna som uppkommer när kroppen förlorar salt av den ymniga svettningen.

Nåja, i dag lämnar jag Bangkok, och borde om ett par dagar vara i Burma. Det är lågsäsong där just nu på grund av, enligt guideböckerna, den outhärdliga hettan... Som klippt och skuret för mig med andra ord.

Ett kvarts sekel avklarat

Jag har lärt mig att man behöver se till att bli fotograferad på födelsedagen, så även om min kamera i vanliga fall sällan riktas mot mig är här nu ett undantag, taget någon gång i går natt med maximal blixt. Daniel från London, som jag utforskat Koh Chang med i en veckas tid, såg till och med till att jag fick ett levande ljus i min glassportion. Jag åt också pasta med basilikasås, ugnsbakad sparris och drack ett glas rött vin (som stått så länge att det nästan blivit vinäger). Så nu vet ni det.

Att ta sig in i en militärregim

Det är inte det lättaste att skaffa visum till Myanmar (Burma alltså). Två gånger har jag försökt, men hittills är utdelningen noll. Under första besöket plockade jag åt mig ansökningsblanketterna, fyllde i dem, klistrade på fotografier, bara för att sedan upptäcka att blankettinlämningen stängde tidigare än resten av ambassaden. Andra gången satt jag i kö ett par timmar, men när jag kom fram till luckan fick jag veta att man behöver en nummerbricka för att kunna få sina papper behandlade. Dessa nummerbrickor delas ut på morgonen i begränsat antal. Efter att nu en gång för alla gjort efterforskningar på internet (för på ambassaden finns inga som helst instruktioner) har jag nu processen klar för mig: man behöver vara på plats utanför ambassadens dörr vid 6-tiden på morgonen och stå där i kö tills de öppnar klockan 9. Då delas några nummerlappar ut, 20 - 30 stycken ungefär, till de som står främst i kön. Sedan ska man sitta och vänta på sin tur, vilket kan ta allt mellan ingen tid alls och sex timmar, beroende på vilket nummer man har. Behandlingen tar mellan en och tre dagar, beroende på hur mycket man betalar. Jag har bestämt mig för att vänta med mitt tredje försök tills jag har varit på en veckas strandsemester på Koh Chang.

En vecka har jag varit i Bangkok nu, främst för att skaffa det där visumet (men det gick ju som sagt om intet), men jag har också shoppat allt sådant jag planerat att köpa innan jag flyger hem, så behöver jag inte tänka mera på den saken. Och så har jag sett filmer i banor! Bangkok International Film Festival är i full gång, och jag skulle inte vara jag om jag inte tog chansen att se så många filmer som möjligt när jag har chansen. Förutom några Oscarsfavoriter (Mrs Henderson Presents (riktigt, riktigt rolig), Pride and Prejudice (Keira Knightley är fantastisk) och Good Night, And Good Luck (man kan dra många roliga paralleller till dagens Bush-administration)) har jag också sett en kinesisk-mongolisk film om våndan i att sälja sin häst, en brasiliansk rulle som mest bestod av översiktsbilder av en öken, och en halvfärdig brittisk gangsterfilm, Played, som trots att både kung cool Vinnie Jones och Val Kilmer är med är något man ska undvika. Vad gäller biograferna i Bangkok: föreställ er Kinopalatsi, men med större duk, mera benutrymme, bredare och rörliga ryggstöd, bugande biografvärdar och biljetter för 3 dollar.

Dagens politiska observation är att nog är vi européer (om man nu kan identifiera en sådan grupp) i strilet vad gäller trovärdighet, när vi å ena sidan hackar på muslimerna när de blir sura över våra religiösa karikatyrer, men på egen planhalva skickar historikern David Irving till fängelse för tre år utan att passera gå för att han förnekat förintelsen av judar under andra världskriget (ett uttalande han för övrigt tagit tillbaka). Det där med yttrandefrihet har tydligen inte riktigt gått hem i alla västvärldens länder - 14 har lagar som påbjuder fängelsestraff för personer som, liksom Irving, påstår att det inte fanns gaskamrar i Auschwitz, att Hitler tyckte om judar, etc. Är man så korkad att man förnekar förintelsen är nog allmänhetens uppfattning om en straff nog.

En fråga om marknadsföring

Jag inleder med en homage till mitt alltid lika tillförlitliga sinne för klädmode. Eftersom mina trotjänare linnebyxorna sprack för ett par dagar sedan kände jag att det var dags att köpa ett par nya byxor för att komplettera mina slitna gröna vandringsshorts. Så jag köpte ett par vinröda fiskarbyxor. Fiskarbyxor är härliga saker tycker jag (och Thailands n miljoner fiskare) för de är både hållbara, luftiga och ganska snygga. Enda kruxet är att jag köpte dem dagen innan jag lämnade Chiang Mai för Bangkok, och alla förstår ju att det som är respektabel klädsel i bondestaden, om än ganska stora bondestaden, Chiang Mai, inte nödvändigtvis inger respekt i Asiens trendsättarhuvudstad Bangkok. Grå-grön-rutig flanellskjorta är ju nog huvens när man tar en kaffe med Karisbonden och pratar illa om EU, men någonstans på Intercitytåget österut blir det ack så praktiska plagget igen bara ett ack så praktiskt plagg och inte mycket mera. Så nu vandrar jag runt bland Prada-, Armani- och Greyhoundklädda Bangkokungdomar och känner mig aningen påtittad i mina vinröda halvlånga bomullsbyxor.

Jag såg en aningen märklig marknadsföringskampanj i går, så här kommer en fråga till alla marknadsföringsstuderande där ute: Tänk er en röd lowrider, typ Impala -76, som kör omkring på Bangkoks gator. Bakom ratten sitter en knappt myndig grabb och med sig har han en handfull hyperfnittriga flickor, alla iklädda mer eller mindre lyckad ghettoutstyrsel - hängande jeans, kepsar, minimala toppar och allt det där. Ut högtalarna pumpar Ludacris When I Move You Move, och alla i bilen sitt-dansar energiskt medan de flörtar med förbipasserande. Vad gör de reklam för?




Svaret är...





juh!....





Baby powder! Ni vet sånt där som man pudrar på babysar för att huden inte ska bli för sur av allt blöjbärande (jag tror i alla fall att det är avsikten, men jag är nu inte så insatt). I den här delen av världen används det också för att motverka “prickly heat”, vad nu det kan heta på svenska, som är när det bildas små blåsor på huden när svetten inte hinner igenom så snabbt som hettan kräver. Förklara nu det sambandet den som kan. Och nej, jag tror inte de har sett How High.

The Return to Hello!-land

Senaste helg var en lång helg, hela fyra dagar, eftersom min kurs inte går på fredagar, och måndagen var någon buddistisk helgdag. Så jag passade på att resa lite i området kring Chiang Mai, och kunde konstatera att så fort man kommer bara aningen utanför turiststråket så är man i Hello!-land. Hello!-land är landet är människorna tycker det är otroligt exotiskt att se en västerlänning, så de ropar det enda engelska ord de kan efter en - vilket i regel är hello. Bortsett från det ständiga hälsandet, och mötet med en skum gubbe som ville att han och jag skulle slåss (Kick-boxing, kickboxing! sade han energiskt och pekade på sig själv och mig. Konichiwa sade han också, varför vet jag inte. När jag tackade nej till erbjudandet såg han lite besviken ut, men cyklade sedan iväg.) hände inte så mycket under trippen.

Och så har jag köpt en kappsäck. Det är väl inte en speciellt stor nyhet i sig, men för mig har det stor betydelse. Det innebär nämligen att slutet på min resa närmar sig. I denna kappsäck ska jag lägga diverse saker som jag köpt hittills under resan och som jag är trött på att kånka omkring med, och sedan ska kappsäcken deponeras i ett fack i Bangkok tills jag flyger över till USA i slutet av april. Det är märkligt hur plöstligt det slog mig att tiden för min resa är på upphällningen. Man tycker ju att nästan ett år är en oändlig tid, men så är nu inte fallet. Jag har mycket kvar att göra och lite tid. Bråttom bråttom! (Relativt sett alltså - i jämförelse med mitt aktivitetsschema den senaste tiden skulle en promenad runt kvareteret vara höjden av hyperaktivitet.)

Egentligen är det tragiskt, men...

Thaksin Shinawatra är en lustig prick. Inte bara är han Thailands statsminister, han är också en av landets rikaste män och har sina fingrar med i massa storföretags grytor. Om någon förstår sig på företagslagstiftningen så är det han, eftersom han har varit med och skrivit en stor del av den nyliberala skattelagen, som med sina kryphål är tänkt att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Men kryphål är ju alltid kryphål, även när de är lagliga, så när han nu går och säljer sin familjs aktier i Shin Corp, den största affären i Thailändsk historia, och genom ett av dessa kryphål sparar in några hundra miljoner dollar i skatt för sin familj (grattis!) så är det väl förståeligt att folket blir lite irriterat.
I helgen ordnades det en stor protestmarch i affärens ära i Bangkok. Inget våld uppstod, massan stod bara och ropade slagord och lyssnade till tal av kritiska politiska motpoler. Men det tyckte inte Thaksin om. “Democracy can be excercised but within certain boundaries” tyckte han i Bangkok Post. Jag tycker speciellt mycket om formuleringen att “demokrati kan utövas”. Bangkok Post fortsatte: “While dismissing the Saturday rally as having no political inpact, he did say that it went beyond the limit of democratic rights”. Jag som trodde att tal och slagord hörde till de mest grundläggande elementen av demokratiska rättigheter. Men han är ju rik, så han har säkert rätt.
Nu förbjuder Thaksin användningen av den traditionella protestplatsen, Royal Plaza, för de nya demonstrationer som väntas i helgen, eftersom “det är kunglig mark”. De två jättedemonstrationer under 1900-talet som förändrade Thailands konstitution i grunden till vad den är idag, och som ägde rum på Royal Plaza, tycks vara bortglömda till förmån för någon sorts selektiv version av Thailands traditionella konungadyrkan.

Precis som Thaksin Shinawatra borde inse att när statsministern använder sig av kryphål i lagen, som han själv skrivit, för att spara in några hundra miljoner dollar i skatt - i ett land där en sådan summa kunde få ordning på det erkänt haltande skolväsendet eller sjukvården - gör det folket lite irriterat, så borde Jyllandspostens chefredaktör inse att muslimer blir sura när man gör narr av Muhammed - med eller utan pressfrihet. Jag anser att pressens frihet är den viktigaste friheten av dem alla, eftersom den leder till alla andra friheter som finns i ett demokratiskt samhälle, men att trycka en karikatyr - inte ens en nyhet, bara en karikatyr - som man vet kommer att sätta igång en orgie av våld och oroligheter i en redan katastrofalt otrygg del av världen, är och förblir en dålig idé.

Men bortsett från alla negativa konsekvenser så måste jag erkänna att jag tycker de här båda nyheterna i grunden är ganska underhållande. Båda orolighetsinstiftarna visste att det de gjorde skulle väcka anstöt, och de var båda i en ansvarsposition där man förväntas undvika frestelser att starta dumheter bara för att man kan, men de gjorde det ändå (“Let’s start some shit!” som MC Ren från NWA muntert sade när han var uttråkad) - och envisas med att försvara sig trots att reaktionerna har förstorats så till den milda grad att de inte längre går att kontrollera. Jag kommer osökt att tänka på Mr Bennets förhållande till sin hustru i Jane Austens Stolthet och fördom. Austen konstaterar att förhållandet dem emellan egentligen är ganska tragiskt, men Mr Bennet gör det bästa, för sin egen del, av situationen. Mitt favoritcitat ur den boken får avsluta det här inlägget:

“To his wife he was very little otherwise indebted, than as her ignorance and folly had contributed to his amusement. This is not the sort of happiness which a man would in general wish to owe to his wife; but where other powers of entertainment are wanting, the true philosopher will derive benefit from such as are given.”

Pramuk var namnet

Så var man döpt då. Eller åtminstone given ett namn. Under dagens lektion lärde vi oss om hur man presenterar sig och berättar varifrån man kommer, och tills dess hade vår lärare Pin också luskat ut vad våra förnamn skulle bli på thai (lektionen innan försökte vi så gott vi kunde förklara för henne vad våra namn betydde, så hon skulle ha något att arbeta med). Henrik betyder ju “hemmets herre” - jag har glömt bort härledningen dock - så mitt namn på thai konstruerades på liknande sätt.
Så nu heter jag alltså Pramuk. Första stavelsen är låg, andra hög, ifall det är någon som undrar. Ordagrant betyder det väl “herre stuga” eller så.
För övrigt är kursen inte alls så svår som jagi början trodde den skulle bli. I samma takt som två personer har hoppat av har vi som stannat kvar börjat tycka att takten är lite väl långsam, vilket Pin antagligen märkte i dag. Plötsligt fick hon nämligen ett ryck och tyckte att det enda rätta var att introducera runt tjugo nya substantiv, och gick sedan runt med en hiskelig fart och frågade “arai khaa?” - “vad är det här?” av oss tills hjärncellerna våra blev överhettade. Alla som någon gång lärt sig ett märkligt språk från grunden vet hur svårt det är att memorera ord i början - det är som att lära sig telefonkatalogen utantill tyckte min ryskaprofessor en gång - så jag vet vad min kväll går åt till. Som tur är erbjuder viss ord små genvägar; tv behöver inte heta tåå-ra-that, den kan kallas tii-wii också.

För övrigt har jag utökat min lista på krav jag ställer på rummen jag sover i. Tidigare såg listan ut som följer:

1. Rena lakan

Nu har den vuxit explosionsartat till:

1. Rena lakan
2. Kylskåp

Jag har blivit så innerligt trött på att vandra ut varje morgon till någon restaurang för att äta frukost! Morgonstunden är om någon den tid på dagen jag vill vara sur, lukta illa och hålla ögonen stängda, och det är omöjligt att göra det bland civiliserade människor, men nu kan jag när jag vaknar bara resa mig ur divanen, öppna kylskåpet och ta ut min yoghurt, juice och vad jag nu annat har skaffat, och äta i lugn och ro utan att ens behöva sticka tån utanför dörren. Luxuöst, på min ära.

Nybyggare i laglöst land

Inte är det väl speciellt mobergskt det jag sysslar med, men lite känns det som att starta något nytt på en helt ny plats. Alla faktorer är nämligen på plats: jag letar lägenhet, jag har ett åtagande på lång sikt, och jag har blivit tagen av polisen (det där sista tror jag inte är ens i närheten av mobergskt).
Långsiktsåtagandet är en enmånads intensivkurs i thai på Payap University. Vi träffas fyra dagar i veckan, tre timmar per dag, och pratar thai. Lärarinnan är en ung kvinna som kan väldigt lite engelska, och kursboken innehåller inte en enda västerländsk bokstav förutom i förordet - inte ens en förklaring av thai-alfabetet. Så det är lite kämpigt. Men de har prioriteringarna på grej: första lektionen lärde vi oss hur man beställer mat och kombinerar sina egna rätter... I dag lärde vi oss siffrorna så vi skulle klara av att betala för maten i fråga. I morgon ska vi prata om "classifiers", alltså hur man säger hur många kycklinglår eller äpplen man vill ha. Jag lär inte behöva gå hungrig i varje fall. Det är jag, fyra långtidsboende hemmafruar och en suspekt affärsman som går kursen.
Polisen, ja. De tog mig i går kväll. Jag parkerade glatt mopeden, tillsammans med en grupp andra mopeder, utanför 7Eleven och gick in för att köpa en flaska vatten. När jag kom ut en minut senare var min och alla andra mopeder ihopkedjade, och en Tom of Finland-polis, som Rocky kallar dem, stod bredvid och såg nöjd ut. Egentligen skulle jag vara tvungen att trava till polisstationen, betala böter och sedan åtföljas av en polis som skulle låsa upp min moped, men jag övertygade konstapeln om att det var en bra idé att ta mitt körkort så jag inte skulle kunna smita, låsa upp min moped och låta mig köra efter honom till stationen istället - han vägrade nämligen ta emot pengar på plats. 400 baht fick jag betala, 10 dollar alltså. Så nu vet jag vad det där röd-vit-rutiga mönstret på trotoarkanten betyder, och det gör också minst 100 andra invånare längs med Chiang Mais östra mur, för det var inte en eller två mopeder som kedjades fast den där kvällen. I dag står det som vanligt fordon av alla de slag parkerade på samtliga olagliga platser igen - ordningen är återställd.
(Och nu kom jag ju på i efterhand att jag borde ha tagit en bild på mig och konstapeln bredvid den fastkedjade mopeden, men eftersom jag inte var DJ i CN 2003 är sådant inte det första jag tänker på när jag blir tagen av polisen. Om det händer igen ska jag vara mera påpasslig, jag lovar.)

Gränsbestyr

När man kommer in i Thailand får man i regel ett gratis visum som är giltigt i en månad. Sedan finns det några olika sätt att förlänga sin lagliga vistelse i landet, och har man mera tid än pengar är det framför allt ett sätt som gäller: border run (gränslopp kanske man kunde säga). Det går helt enkelt till som så, att man stämplar ut sig ur landet, stiger över gränsen, stiger in igen och anmäler sin ankomst på nytt. Faktum är att en normalt byggd västerlänning knappt behöver göra gränsloppet själv på det här stället, för (de mycket små) tittgluggarna in till passkontrollanterna är på så låg höjd att om pappersvändarna till äventyrs skulle titta upp, vilket de inte gör, skulle de se mycket begränsade delar av en, och bestämt inga delar som syns i passet.
Så därför är jag i Mae Sai, Thailands allra nordligaste stad och tillika landets främsta handelspunkt med Myanmar, som Burma nu för tiden ska kallas. Det är inte något speciellt intressant ställe i sig, men bungalowen jag bor i ligger alldeles bredvid floden Mae Nam Sai, som skiljer de två länderna åt. Att kalla floden för en flod är ganska ambitiöst. Den är snarare ett grunt och smalt vattendrag som inte skulle hindra din treåriga lillasyster från att bli en olaglig invandrare, men den är där och är väl bättre än ingenting. Så här sitter jag nu och tittar över vattnet, och några tiotal meter ifrån mig ligger Myanmarunionen, en av världens envisaste militärregimer. Människorna som tvättar kläder och donar på i vattenbrynet verkar dock inte allt för bekymrade över sitt lands politiska läge.
Och det är kallt här! Så fort solen går ner gör man bäst i att dra på sig långbyxorna (okej, det är inte så imponerande i jämförelse med hemma), och på natten har jag dubbla filtar över mig. Jag måste sluta röra mig norrut nu, jag börjar ju banne mig närma mig glaciärerna!

Sjukhusbesök

Lariam, malariamedicinen man tar en gång i veckan för att förebygga besvärligheter, är inte, tvärtemot vad man kunde tro, speciellt lätt att få tag på i Thailand. När jag gick in på apoteket för att fylla på förrådet fick jag veta att den bara säljs via sjukhusen - till skillnad från ofarliga saker som antibiotikor, Valium och diverse namnlösa smärtstillande som skulle ge vilken knarkare som helst ett rus bara av att läsa etiketten. Nåja, nöden har ingen lag, så jag travade snällt iväg till det största sjukhuset i Chiang Mai och anmälde mitt ärende i receptionen.
Det var då det började.
Plötsligt var jag ständigt omgiven av sjuksköterskor som alla hade något ärende till mig: fyll i den här blanketten, sätt dig här, sätt dig här i stället. De tog mitt blodtryck och min puls, de stack någon märklig lapp i munnen på mig (ungefär sådan där som man kan mäta syrahalten i saliven med, men jag tror inte det var en sådan den här gången), de frågade ett otal gånger “what happened today?”, vad nu det ska innebära, och de var i allmänhet yrseln själv. En namnlapp fick jag också att bära med mig på mina äfventyr i korridorerna, som om jag skulle läggas in för en veckas observation.
Till slut slapp jag i varje fall in till en läkare, som i motsats till resten av huset var lugnet själv. Han frågade några frågor och fick veta att jag bara ville fylla på mitt Lariamlager, och största delen av tiden jag sedan satt i hans rum ägnades åt att få hans elektroniska Fennica att fungera så han kunde kontrollera vad han skulle skriva på receptet. Det var en välbehövlig frist, för så fort jag steg ut ur rummet fortsatte yrseln, och jag slussades från väntstol till väntstol, tills jag till slut landade framför kassan och fick äran att betala Räkningen. Den innehöll ett försvarligt antal poster med förklaringar som “nurse’s services” och “out-patient services”.
Men jag fick mina Lariam i alla fall, och bra är ju det, för skulle jag komma in till det sjukhuset med en riktig sjukdom, malaria till exempel, kan jag knappt tänka mig vilket kaos det skulle starta bland husets sköterskor.

Världens bästa mat

Den perfekta maträtten heter som-tam, så är det bara. Den får alla andra maträtter att blekna, och om du har problem med stark mat får den dig att blekna också.
Som-tam har grön papaya som huvudingrediens. Det är en ganska intetsägande frukt och smakar inte så väldigt mycket i sig, så den kunde säkert bytas ut mot vitkål där hemma i Norden. En ordentlig handfull papayaskrap kastas in ett tråg och bultas med en mortel tillsammans med massor av chili, vitlök, limejuice och -skal, tomat, jordnötter och whatnot. Jag har inte helt listat ut receptet ännu, och jag vill inte heller slå upp det i någon bok eller på nätet, för det är så roligt att bara sitta bredvid gatuförsäljaren när hon tillagar härligheten framför ögonen på en och gissa vad som är vad.
Det här äts sedan med fördel tillsammans med en ordentligt hög klibbigt ris (aningen brunaktigt och hårt ris som är så klibbigt att det egentligen bara kan ätas med händerna, rullat till små bollar). Riset kompletterar inte bara måltiden, det är också räddningen när chilifrukterna börjar ta överhanden och vatten eller Singa inte längre hjälper.
Thailändarna är stolta över sin som-tam, speciellt i norra Thailand där den är en riktig stapelvara - från Bangkok och söderut är den genast svårare att få tag på. När man som västerlänning beställer som-tam på en restaurang lyser servitören alltid upp, och när man får frågan "spicy och non-spicy" och svarar "spicy" ler han som om man just gett honom och hela hans familj (som antagligen jobbar bak i köket) den finaste tänkbara komplimang. Vanligtvis är thailändska servitörer inte speciellt påflugna och brukar inte säga mera än nödvändigt, men varenda gång jag ätit som-tam har jag efteråt fått frågan "taste good?" och ett jätteleende. Det händer inte med någon annan maträtt.

Försäljare för försäljning

Försäljare finns i alla hörn i den här delen av världen, och det är lika bra att vänja sig. Alla vill övertyga en om att komma någonstans, köpa någonting, och gärna till ett högre pris än vad som är befogat. Hemma skulle ett sånt beteende minst ses som aningen ofint, om inte rakt av oärligt. Det intressanta är att man inte ser det på samma vis här. I till exempel Kambodja - och jag antar att det ligger till på ett liknande sätt här i Thailand - är uppfattningen om moral, gott och ont, inte uppbyggt på samma sätt som vi är vana vid. I en saga för barn väntar vi oss att det ska finnas någon som är ond, någon som är god, och den goda vinner till slut tack vare ärlighet, list och mod. Inte så i Kambodja. Där segrar bluffmakaren. Han kan segla iväg med prinsessan, halva kungariket, och samtidigt skratta åt fåntratten som försökte få något gjort med ärlighet och vad vi skulle kalla ridderlighet.
Så alla säljer något, med mer eller mindre ärliga metoder, och det kan ibland verkligen gå en på nerverna. Som tur är är jag utrustad med en hel del tålamod när det gäller försäljare, och jag brukar till och med stanna och prata med dem en stund, även om jag vet att de bara vill lura mig. "No reason to be rude" tyckte jag åt min irländske resekamrat, som med jämna mellanrum fick raseriutbrott och såg ut att vilja kasta sig över närmsta tuk-tukchaufför och åsamka blodvite.
Men det finns tillfällen då jag märker att jag inte klarar av att hålla ihop, och det är när det har att göra med prostitution och allt i dess gränstrakter. Jag har aldrig sett mig själv som pryd, och jag har ingenting emot prostitution per se, men tydligen klarar jag bara inte av att vara i närheten av den. Jag blir så oändligt illa berörd när jag vandrar gatan fram i Sukhumvit-kvarteren i Bangkok och plötsligt har en taxichaufför framför mig som visar broschyrer från kvarterets glädjehus och ivrigt försöker få mig att följa med honom dit. Ännu mera illa berörd blir jag när jag ska äta min lördagspizza på Govinda och plötsligt har en skock knappt myndiga flickor efter mig som ropar "Hey sexy man, where you go?". Och allra besvärligast är det att se "Nana"-paren - västerländsk 50-årig man hand i hand med 19-årig thailändsk flicka - som finns överallt, men främst i kvarteren mellan Skytrain-stationerna Nana och Asoke.
Mycket har sagts om "kontrasternas Thailand", med all rätt, men sällan är diskrepansen mellan vad som kulturellt och socialt borde vara accepterat, och vad som i realiteten sker, större än när kroppar står till fösäljning i Krung Thep - Änglarnas stad - Bangkok.

Oväntad massage

Var ute på dumheter för ett par dagar sedan här i Chiang Mai, nämligen undersökte de lokala nattklubbarna tillsammans med en grupp australiensare som jag och syster min var på trek med över nyåret. Jag är nu ingen stor vän av clubbing - lyssna på musik är förstås trevligt, och lite dansande är också bra, men det är så mycket kring det hela som jag inte förstår mig på, och vem tusan tycker egentligen om trance och sånt skräp? Hur som helst var det en intressant upplevelse att se hur urbefolkningen svänger sina lurviga, och att följa med strömmen från klubb till klubb, eftersom olika kategorier av nattklubbar tydligen stänger vid olika tidpunkt.
Allra intressantast var ändå toalettbesöket på det sista stället vi besökte. Jag stod där i fred och ro och gjorde min grej när plötsligt tre finklädda herremän greppade mig och började knåda mina axlar, dra mina armar bakom ryggen och bulta på mina skuldror. Inte nog med att de gjorde detta mitt i mina bestyr - de fortsatte också lugnt medan jag knäppte byxorna, vandrade över till lavoaren och medan jag tvättade händerna. Medan de drog i mina fingrar så det knäckte högljutt torkade de mina händer. Sedan skulle de förstås ha pengar av mig, varvid jag gav dem min sista 20-lapp och var därmed pank. Så jag promenerade hem. Det tog två timmar, och under vandringens lopp började matförsäljarna sätta upp sina stånd längs vägen och en ny dag började.

Trekken vi gjorde var en tredagarsvariant, och även om den varken var lika unik eller ansträngande som den jag gjorde i Laos var den ändå riktigt skoj. Framför allt fick vi en massa god mat i byarna vi besökte, och nyårsafton runt elden bredvid vattenfallet var också riktigt rolig. Guiderna Ken och JJ hade med sig en trumma och ett märkligt blåsinstrument, så vi skapade en hel del oljud. Och så skulle det förstås sjungas frejdigt på varje lands språk som var representerat på vandringen - helst vid tidpunkten då nyåret inföll i just det landet. Jag var dock inte - och ingen annan heller - vaken när Finland stod på tur klockan fem på morgonen. Lite Broder Jakob och Jaakko kulta försökte vi dock lära dem.
Nyår här i Thailand är en stor begivenhet. Folk har ledigt flera dagar och festar konstant. Trevlig omväxling mot den finska "bli redigt full en kväll och ha krabbis i en vecka"-stilen.