Intryck inför utresa

Jag har inte hört av mig på en tid. Faktum är att jag spenderade nästan en vecka på en av Thailands paradisöar i söder, Koh Lipe, och skrev där ett långt och ambitiöst blogginlägg där jag reflekterade över varandets olidliga lätthet (ämnet i sig själv alltså, inte boken) som jag skulle skicka när jag kom till internetuppkopplat område igen, men sedan kollapsade min laptop. När jag nu fått den reparerad känner jag inte alls för att använda inlägget jag skrev - alldeles för eftertänk- och känslosamt för någon som tydligen vakar över sin manlighet så hårt som jag. Istället kommer några lösrykta intryck.

Det var vattenfestival, som sammanfaller med nyåret, i Bangkok när vi kom tillbaka från Burma. Det innebär att samtliga Bangkoks invånare tar till gatorna med vattenpistoler och hinkar med lera, som de sprutar med respektive smetar på samtliga förbipasserande. Non-stop i fyra dygn, och inga ursäkter finns för att slippa undan. Jag och mitt sällskap för de här dagarna - en irländare, en amerikansk Londonbo och en australiensiska - många dialekter där - deltog med iver de två första dagarna, men när vi märkte att thailändarnas entusiasm inte alls avtog drog vi oss tillbaka till rummet och spelade kort hälften av tiden, för att kunna ge järnet i vattenkriget åtminstone på halvtid resten av festivalen. Som lång och blond västerlänning fick man lite extra uppmärksamhet, speciellt från grupperna av fnittrande universitetsflickor som strök omkring på gatorna: då och då såg man dem peka på en från andra sidan gatan, och sedan knuffade de brutalt undan alla som stod i vägen för att ta sig fram till en, kollektivt smeta några nävar lera i ens ansikte och säga “Happy new year!”. “Happy songkran to you too” tyckte den blonda nordbon och hällde lite vatten på dem.

Jag följde med en resekamrat som ville gå till apoteket och köpa Valium, något han gör då och då för att kunna sova på nattbussar och ta udden av flygresor (han är flygrädd). Lite väl lättsamt användade av starka piller tycker ju jag - britter har en benägenhet att ta piller av alla sorter väldigt lättsamt har jag märkt - men det är väl hans beslut. Han har förklarat att tricket är att inte fråga direkt efter Valium, för då blir de skeptiska, utan i stället be om sömnpiller och se vart diskussionen leder därifrån. Den här gången fick han inte napp. Först lade de fram en lokal “herbal medicine”, vilket min kamrat inte blev speciellt imponerad av. Så han sade att han “använt Valium en gång och det fungerade”, vilket de fann synnnerligen roande eftersom “det är det starkaste som finns och är förbjudet”. Men försäljningsinriktade som de var ville de inte låta honom gå iväg tomhänt, så upp på disken kommer: Prozac. “Är det riktigt bra det här?” frågade min kamrat skeptiskt, och läste på bruksanvisningen hur medicinen ska användas mot svåra depressioner. “The best!” sade kassörskan med ett brett leende och gav tummen upp.

Sedan jag kom tillbaka från Burma använder jag ofta den burmesiska axelväska som jag köpte där. I mina ögon är den inte allt för olik de thailändska väskorna, men tydligen har jag inte sinne för detaljer, för med jämna mellanrum hälsar förbipasserande på mig med ett glatt “meng’labar” (den universella burmesiska hälsningsfrasen). En ung man tog tag i mig och bad mig sitta ner med honom vid vägkanten, och så satt vi där en kvart eller så och pratade om Burma. Här behövdes det dock ingen avskildhet eller nervösa blickar över axeln - en av de första frågorna han ställde var: “So, what do you think about the government?” och sedan var samtalet igång. Han var från Mandalytrakten, och kom till Thailand för tre år sedan för att jobba och skicka hem pengar till familjen. “Vill du fara tillbaka och jobba i Burma?” frågade jag honom innan vi skildes åt. “Yes. If I could, I’d go tomorrow!” sade han med eftertryck.

I morgon bär det av till San Francisco! Jag har (lagom vänsterliberale) Howard Zinns A People’s History of the United States att hålla mig sällskap på flyget.

Manlighet, pt 2

Ville bara visa en stilstudie av hur man handskas med vattenbufflar. Det tycks vara de unga pojkarnas uppgift i Burma att leda boskapen (oftast en buffel per familj) till och från betet, och var gör man det bäst om inte från buffelns rygg. Jag ville förstås prova, så när jag var ute och vandrade på ett risfalt såg jag en buffel, och efter en stunds försök kunde jag äntra den för en fotosession. Igen vågar jag påstå att den sjuåriga pojken har en manligare stil än jag.

Allt för manligheten

Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att försöka korsa floden som flyter genom Hsipaw, Burmas lilla backpackerpärla, med alla mina värdesaker i sin vanliga plats i axelväskan, istället för att deponera dem på ett säkert ställe. Det gick bra drygt halvvägs eftersom vattnet var lågt och inte speciellt strömt, men sedan hade jag plötsligt brösthogt vatten som rörde sig oroväckande snabbt på alla sidor om mig - utom i riktningen jag kom i från förstås, men med tanke på hur mycket munterhet mitt åtagande hade väckt hos lokalbefolkningen som tvättade sig och sina kläder vid flodstranden skulle de antagligen skrattat ihjäl sig om jag tvingats vända om. Ett par grabbar på andra stranden pekade var den bästa platsen att korsa var, och jag gjorde ett par tappra försök, men det var lönlöst, så där stod jag, till ungarnas stora förtjusning. Hjälpen uppenbarades dock i form av en muskulös burmes, som plötsligt dök upp bakom mig, tog min väska i ena handen, krokade sin andra arm i min, och vandrade resolut, med mig i släptåg, genom strömmen. Nu skulle man ju tro att om han klarar av att gå över där utan några som helst problem med båda armarna upptagna och en lång nordbo som extra last, så borde jag kunna åtminstone följa med utan att tappa balansen allt för ofta, men nej! En avlagd golvtrasa hade sett mera imponerande ut än jag gjorde, för den skulle åtminstone ha flutit på ytan, medan jag desperat försökte bevara min värdighet genom att då och då röra i botten med mina fötter och se ut som om jag visste vad jag gjorde. Till stranden kom vi, jag sade cezube åt mannen, som nickade artigt och sedan lugnt vände om och gick tillbaka genom strömmen.

Alla förstår ju att min manlighet var körd i botten efter den episoden, men tack och lov finns det en aktivitet som sammanfattar allt manligt och burmesiskt - och som bara kräver en enda muskelrörelse - och det är att tugga betelnötter. Att som västerlänning tugga betelnötter med en burmes framkallar om möjligt ännu större munterhet än att i thailand be om mera chili i maten. Sagt och gjort: med höga poäng på den burmesiska manlighetsskalan för ögonen ställde jag mig vid ett betelstånd (i varje gathörn finns en man som säljer betelnötter, skurna i bitar och inrullade i blad penslade med en högeligen frätande limepasta) och tuggade frenetiskt. Nu kunde man ju igen tycka att jag borde klara av att göra något så enkelt som att tugga på en nöt utan att göra bort mig, men igen lämnade min prestation en hel del att önska. Medan lokalbefolkningen spottade nästan vinröd saliv åt alla håll, såg mina loskor ut som någon sorts orange-grönt slem. Föga imponerande. Ett par försök - och en gom lokalbedövad av vad betelnötterna nu innehåller - senare, gick jag därifrån och bevisade min manlighet (åtminstone för mig själv) genom att bjuda de sista dropparna av flaskan med julsnaps jag burit omkring på sedan, ja, jul, åt ett par flickor från London. “Ni finnar måste vara galna som dricker sånt här!” sade de med stora ögon, och manligheten var återställd.

Where the streets have no name

Det finns ortsnamn som etsar sig fast i tankarna utan egentligen någon annan anledning än att de alltid nämns när exotiska platser diskuteras. Ta bara Mombasa. Eller Samarkand. Och Mandalay. Och där är jag nu. Eftersom engelsmannen hade ett av sina högkvarter i Mandalay finns det fortfarande många tecken på imperialistiskt inflytande här. Gatorna är som dragna med linjal, och har inga namn, bara nummer a la New York. Lokalt tillverkad glass är en annan höjdpunkt. Och golf. Vad mera än raka vägar, kalla förfriskningar och lite lugn idrott kan väl en gentleman begära?

När det gäller elektricitet är dock situationen lika hopplös här som i resten av landet - det finns ström när någon general tycker att folket förtjänar det. I Mandalay är regeln "one day on, two days off" som en universitetsstuderande som jag pratade med i går kväll förklarade för mig. Bästa strömförsörjningen i landet (bortsett från ett par halvkinesiska städer i nordost som lever gott på opiumhandel) är i Bagan. "The best in Myanmar: almost every day!" förklarade receptionisten på vandrarhemmet entusiastiskt. Ibland krävs det så lite.