Att ta sig in i en militärregim

Det är inte det lättaste att skaffa visum till Myanmar (Burma alltså). Två gånger har jag försökt, men hittills är utdelningen noll. Under första besöket plockade jag åt mig ansökningsblanketterna, fyllde i dem, klistrade på fotografier, bara för att sedan upptäcka att blankettinlämningen stängde tidigare än resten av ambassaden. Andra gången satt jag i kö ett par timmar, men när jag kom fram till luckan fick jag veta att man behöver en nummerbricka för att kunna få sina papper behandlade. Dessa nummerbrickor delas ut på morgonen i begränsat antal. Efter att nu en gång för alla gjort efterforskningar på internet (för på ambassaden finns inga som helst instruktioner) har jag nu processen klar för mig: man behöver vara på plats utanför ambassadens dörr vid 6-tiden på morgonen och stå där i kö tills de öppnar klockan 9. Då delas några nummerlappar ut, 20 - 30 stycken ungefär, till de som står främst i kön. Sedan ska man sitta och vänta på sin tur, vilket kan ta allt mellan ingen tid alls och sex timmar, beroende på vilket nummer man har. Behandlingen tar mellan en och tre dagar, beroende på hur mycket man betalar. Jag har bestämt mig för att vänta med mitt tredje försök tills jag har varit på en veckas strandsemester på Koh Chang.

En vecka har jag varit i Bangkok nu, främst för att skaffa det där visumet (men det gick ju som sagt om intet), men jag har också shoppat allt sådant jag planerat att köpa innan jag flyger hem, så behöver jag inte tänka mera på den saken. Och så har jag sett filmer i banor! Bangkok International Film Festival är i full gång, och jag skulle inte vara jag om jag inte tog chansen att se så många filmer som möjligt när jag har chansen. Förutom några Oscarsfavoriter (Mrs Henderson Presents (riktigt, riktigt rolig), Pride and Prejudice (Keira Knightley är fantastisk) och Good Night, And Good Luck (man kan dra många roliga paralleller till dagens Bush-administration)) har jag också sett en kinesisk-mongolisk film om våndan i att sälja sin häst, en brasiliansk rulle som mest bestod av översiktsbilder av en öken, och en halvfärdig brittisk gangsterfilm, Played, som trots att både kung cool Vinnie Jones och Val Kilmer är med är något man ska undvika. Vad gäller biograferna i Bangkok: föreställ er Kinopalatsi, men med större duk, mera benutrymme, bredare och rörliga ryggstöd, bugande biografvärdar och biljetter för 3 dollar.

Dagens politiska observation är att nog är vi européer (om man nu kan identifiera en sådan grupp) i strilet vad gäller trovärdighet, när vi å ena sidan hackar på muslimerna när de blir sura över våra religiösa karikatyrer, men på egen planhalva skickar historikern David Irving till fängelse för tre år utan att passera gå för att han förnekat förintelsen av judar under andra världskriget (ett uttalande han för övrigt tagit tillbaka). Det där med yttrandefrihet har tydligen inte riktigt gått hem i alla västvärldens länder - 14 har lagar som påbjuder fängelsestraff för personer som, liksom Irving, påstår att det inte fanns gaskamrar i Auschwitz, att Hitler tyckte om judar, etc. Är man så korkad att man förnekar förintelsen är nog allmänhetens uppfattning om en straff nog.