Deus ex machina

Det hände helt plötsligt - molnen hopade sig över bergskedjan som omringar Kalaw, och inom några minuter stod regnet som spön i backen. Och - förstå det har! - det kom hagel också. Detta mitt i hetaste torra säsongen i Burma. Vi hade samma morgon satt ut på en tredagarsvandring fran Kalaw till Inle Lake, men hade helt nyligen bestämt oss för att vända om. Jag, som var emot beslutet, tog givetvis det plötsliga väderbytet och haglet som ett gudomligt ingripande, men resten av min grupp, som alla ville vända, ansåg att det gudomliga ingripandet bara var försenat och alltså betydde att vi SKULLE vända om. Resultatet var i vilket fall som helst det samma: vi blev kalla och våta, och tog samma kväll en taxi till Inle Lake (som om vädret skulle vara bättre där!).

Militärregeringen här är som vanligt tragikomisk. Officiellt har Burma en "multi-party democracy" - vilket till att börja med är en tautologi: en riktig demokrati behöver knappast tillägget "multi-party". Att man i 16 år dessutom vägrat ge makten åt det demokratiska parti som 1990 vann 82 procent av rösterna... Ja, tragikomiskt är ordet. Varje gång man pratar med lokalbefolkningen på en någorlunda ostörd plats upprepas den historien, plus en mängd andra märkligheter. Min dagbok fylls med försvarlig fart.

Karlavagnen är uppochner

Det här är berättelsen om hur vi tog oss från Chaungtha Beach till Ngapali Beach - en kuststracka på cirka 150 kilometer.

Startade klockan 7 från Chaungtha med en bussresa på drygt tre timmar. Inte så illa, jag hade en reserverad sittplats. Kom fram till Pathein, och konstaterade att en buss skulle avgå klockan 12 till Ngathaingchaung, vilket vi nappade på. Satt med knäna under hakan några timmar (tre personer spydde) och en irriterande skrikande unge bredvid örat, tills vi kom fram till Ngathaingchaung vid 16-tiden. Satte oss ner på ett téhus och funderade på fortsattningen en stund, och undersokte också stadens övernattningsmöjligheter. De var begränsade. Ett enda vandrarhem hade tillåtelse att ta emot utlänningar, och deras "sängar" var bambumattor på golvet för fyra dollar, vilket inte riktigt var värt det. Sökte upp bussen till Gwa, och konstaterade att dagens enda buss hade avgått för fem minuter sedan. Svor. Satte oss ner på téhuset igen och beklagade oss för våra bordsgrannar som inte förstod vad vi sade. En av herremännen kunde frasen "May I help you?", vilket han sade några gånger utan att desto mera vara till hjälp. Hittade en karl som var beredd att köra oss till Gwa for 10 dollar (först sade han 90.000 kyat, vilket är drygt 80 dollar, men när jag sade 10 dollar sade han bara ja och såg nöjd ut). Samtidigt blev mina resekamrater erbjudna att åka med en lastbil till Gwa for 3000 kyat per person, vilket är ungefar samma som bilen jag ordnade, och eftersom det var Shanes födelsedag fick han välja, och valde lastbilen. Satte oss på ett lastbilsflak på några säckar vitkål och skumpade iväg. Skulle bara vara 80 kilometer eller så till Gwa, så vi var beredda på ett par timmar på flaket. Så blev det inte. Mer och mer folk steg på, och till slut var vi inträngda på flaket med ett försvarligt antal utvidgade familjer, deras pick och pack samt samtliga varor från ett större torg. Åkte så i fyra timmar över en bergskedja. Fem personer spydde. Kom fram till något och frågade om vi kommit till Gwa. Fick ett skratt till svar. Åt middag av torkad djungeloxe (sic). Satte oss igen. Åkte fyra timmar till. Jag stod största delen av tiden och höll i mig i lastbilens ram. Konstaterade att stjärnhimlen var uppochner. Kom fram till Gwa vid midnatt. Sov på en bambumatta i ett vandrarhem bredvid busstationen. Vaknade vid 6.30 och letade upp bussen till Thandwe. Den var inte en buss. Den var ett flak. Satte oss där tillsammans med för många andra. Åkte för många timmar. Tre personer spydde. Kom fram Thandwe vid 17-tiden. Tog ett flak till Ngapali. Simmade i havet. Och där stannade vi sedan i tre dagar. Alldeles fantastisk strand, och det finns oändliga mängder nyfiskade kräftor, krabbor, hummrar, fiskar och hajar att äta.

Tilläggas kan att vägen vi tog anses vara den lättare av två möjligheter att ta sig per buss till och från Ngapali. Jag har just avslutat den andra av de två mojligheterna, men jag ska inte trötta ut er med några detaljer om den resan.

Magbesvär och båtresor

I Pathein blev jag sjuk. Gissningsvis var det fisken jag åt, som kom till bordet misstänksamt snabbt, som orsakade besvären, men ett par timmar senare spydde jag i varje fall som en brandslang och, ja, ni vill inte veta mera om resten. Men mycket var det i varje fall. Det gick så långt att jag bestämde mig för att fara tillbaka till Yangon och besöka ett riktigt sjukhus, men kvällen innan min buss tillbaka skulle gå bad jag hotellet ringa efter en läkare att komma till mitt rum. Han var där på tre minuter. Det var ocksa hans sexåriga son, i smutsig Bart Simpson-t-skjorta, i rollen som väskbärare. Han (läkaren alltså) undersökte mig grundligt och meddelade sedan stolt att jag var överhettad. Tydligen medgav han också att jag var matförgiftad, för han uppmuntrade mitt initiativ att äta en ny kur Ciprofloxacin (rackarns bra grejor!). Jag fick också veta att jag inte skulle duscha, för "that's no good" och inte heller dricka vatten, trots ymnig diarré, bara grönt té. Alltid lär man sig något nytt. Han begärde sex dollar för sina tjänster, inklusive en karta tabletter som jag tog i ett par dagar och fortfarande inte vet vad de var tänkta att göra. Han erbjöd sig också ge mig en spruta, vars syfte han inte lyckades förklara, så jag tackade vänligt men mycket bestämt nej.

Till Pathein kom vi med båt, och det var minst sagt en upplevelse. När vi köpte biljetter fick vi veta att vi hade två däcksplatser per man i stället for en, och vi undrade i vårt stilla sinne varför, men när vi steg ombord förstod vi. Båtens alla tre däck var fullpackade med folk, och en däcksplats var ungefar 30 cm bred och 100 cm lång... Eftersom vi var tre personer kunde vi alltsa lägga oss på bredden över våra sammanlagt sex platser (det var en nattur på 20 timmar) och på det viset nästan ha plats att sträcka på benen. Vi var de enda västerlänningarna ombord, och tydligen de enda västerlänningarna de 100 burmeserna på vårt däck sett på en lång tid, för vad vi än tog oss för väckte stor förtjusning. Grabben bredvid mig intresserade sig storligen för mitt exemplar av The Economist med en tecknad George Bush ridande en atomraket på pärmen, och när jag visade honom ett foto av Bush inne i tidningen nickade han allvarligt: joda, märklig man det där. Grabbens familj började sedan bjuda mig på mat i banor, antagligen för att jag tidigare bjudit dem på vattenmelon, men efter att jag ätit både av deras kokosnötskakor och deras ris insåg jag att jag inte hade något att bjuda tillbaka med, och började tacka nej. Hur som helst blev det inte mycket sömn den natten, som var och en förstar när man sover på ett båtdäck, och de få gånger jag slumrade och sedan vaknade igen blev jag alltid vettskrämd, för då stod det oundvikligen ett par burmeser med gul färg i ansiktet och mörkröda tander och stirrade på mig. Det är inte den syn man först vill se när man vaknar. Däremot kändes det bra, som alla Hankeiter förstar, att som huvudkudde ha en bunt sedlar i form av en större tegelsten. Burmas valuta kyat är inte direkt smidig att bära omkring på.

Kläderna gör Mannen

Jag är i Burma! Av någon anledning känns det bra bara att säga det, men efter några dagar här kan jag konstatera att det känns alldeles fenomenalt bra att vara här också. Mycket handlar det förstås om en känsla som inte går att förklara, men ett par bidragande orsaker kan jag nämna:
Hittills har jag bara sett forna huvudstaden Yangon (militärregeringen smet härifrån för någon månad sedan), som ju ska vara landets modernaste stad, men ändå är traditionerna så tydligt närvarande överallt, och ingenstans märks det väl lika tydligt som i sättet människorna klär sig. Männen bär nästan alla (fyra av fem ungefär) den traditionella långa kjolen, longyi, och kvinnorna är också nästan alla målade i ansiktet med en lerblandning som kombinerar funktionalitet med fåfänga: den både skyddar mot solen och anses vacker.
Jag har ofta under min resa insett att folk klär sig som de klär sig av en orsak - i det här fallet för att det är så förbaskat hett - så andra dagen här köpte jag en mossgrön longyi och en kortarmad vit skjorta med kinesisk krage - en typisk uppsättning kläder för en kontorsarbetare här i huvudstaden alltså. Och ja, det blev betydligt svalare, men en annan reaktion lät inte heller vänta på sig: folk stannade mig på gatan för att prata. Den typiska inledningen på ett samtal är "How well you dress!" och sedan byter de några ord om vad som helst: vädret, fotboll (de blir väldigt besvikna när jag säger att jag inte vet något om finsk fotboll), mat eller något annat som man talar med främlingar om. Eftersom engelsmännen var här och ställde till problem i så långa tider är traditionen att lära sig engelska ännu ganska stark, och speciellt de gamla talar ofta en riktigt acceptabel engelska. Jag åt för ett par dagar sedan middag med en äldre man som ville visa mig en vegetarisk restaurang (han var guide också, men när jag sade att jag knappast tänkte anställa honom sade han bara att det inte gjorde något, nästa dag skulle ändå ett kryssningsfartyg anlända, och där brukar han alltid hitta några rika kunder) och hans engelska var på en helt annan nivå än till och med de kompetenta guidernas i Thailand.
I dag fortsätter vi med båt till Pathein i västra Burma, och därifrån far vi sedan via kusten och något strandbesök vidare norrut. Det finns en massa regler om vart turister får och inte får fara, och vi ämnar inte bryta några av dem - även om det värsta som kan hända är att man blir utkastad ur landet - men tanken är att fara så långt norrut det går att fara på laglig väg. Och sedan söderut igen, så vi kan vara i Yangon för vattenfestivalen och nyåret den 13 april.

Någon gång ska vara den första

Så är man på Kao San Road då.
Det var kanske ett oundvikligt faktum att man - No thanks, I don’t want any bracelets right now - en dag skulle hamna här, trots att jag medvetet hållit mig härifrån under den sammantaget ungefär en månad jag spenderat i Bangkok. Det är mycket möjligt att jag bara är fånig, för egentligen är det inget fel på Kao San, så länge man - No wooden frogs for me, thanks - orkar med kaoset. Människor av alla åldrar, storlekar, färger, former, nykterhetsgrader och samhällsställningar samsas - I’m not buying that however long you stand there - med försäljare av kläder, souvenirer, smycken, cd-skivor, vandringsstavar, apelsinsaft, färsk frukt och banana pancakes. Jag och min irländske resekamrat ägnade gårdagen åt att fundera över den onödigaste produkten som fanns till försäljning längs vägen, och valet föll på en märklig mask med inbyggd partytuta, ni vet sån där - Do I look like I need a ping pong show!? - som man blåser i så rullar den ut och tutar. Motorcyklar i snidat trä och Akha-stammens svarta hattar med ett hundratal silverbjällror - Oh, bugger off, would you?! - är riktiga under av funktionalitet i jämförelse med utbudet i stort.
När man tröttnat på sporten “mota försäljaren” kan man dra sig tillbaka till sitt rum och försöka tolka klottret på väggarna, i den mån klottret är synligt genom smutsfläckarna. Jag håller helt med personen som på min vägg skrivit “This is the stranger life I ever know”; om jag tycker att uttalandets andemening eller dess framförande är det konstigaste må vara osagt.

PS: Resan till Burma får i morgon en utmärkt inledning. Efter att ha bestämt oss för att flyga in och ut ur landet, i stället för att gå in landvägen och sedan tvingas flyga regim-ägda inrikesflyg, började vi leta billiga biljetter. Efter många om och men snokade vi fram ett par biljetter med Bangkok Airways som bara var några tiotal euro dyrare än de vanligtvis billigaste Myanmar Airways (som ägs av militärjuntan), så vi kunde utan att ruinera oss ge fingret åt Burmas penningtörstande regim och flyga thailändskt (och privatägt) i stället. Mera sånt!

Nattens våndor

Jag har hört att Bangkok kallas "världens hetaste huvudstad", och jag börjar förstå varför. Just nu är det den heta perioden av året, men eftersom jag nyligen insåg att mina monetära resurser är begränsade (lärdomen från natikkan börjar sakteligen sjunka in) är jag korkad nog att bo i ett rum utan luftkonditionering. Alla som upplevt mina sovvanor (inte så många egentligen) vet att jag inte kan sova om det är för varmt, så hur gör jag då för att klara natten?

Metoden är tredelad: för det första tar jag ett försvarligt antal kalla duschar per natt (till skillnad från Janne i New Delhi (se länk till höger) är jag en stor vän av kalla duschar) och låter bli att torka bort vattnet från kroppen efteråt. För det andra poppar jag sömntabletter i banor (lugn mamma, de är inga starka saker). Och för det tredje tillsätter jag vätskeersättningspulver i dricksvattnet för att motverka muskelkramperna som uppkommer när kroppen förlorar salt av den ymniga svettningen.

Nåja, i dag lämnar jag Bangkok, och borde om ett par dagar vara i Burma. Det är lågsäsong där just nu på grund av, enligt guideböckerna, den outhärdliga hettan... Som klippt och skuret för mig med andra ord.

Ett kvarts sekel avklarat

Jag har lärt mig att man behöver se till att bli fotograferad på födelsedagen, så även om min kamera i vanliga fall sällan riktas mot mig är här nu ett undantag, taget någon gång i går natt med maximal blixt. Daniel från London, som jag utforskat Koh Chang med i en veckas tid, såg till och med till att jag fick ett levande ljus i min glassportion. Jag åt också pasta med basilikasås, ugnsbakad sparris och drack ett glas rött vin (som stått så länge att det nästan blivit vinäger). Så nu vet ni det.