Jag är så i tagen så jag måste berätta varför: vi var på konsert i går. Tog oss till Chicago Symphony Center för att se vad symfoniorkestern i staden hade för sig, och det visade sig att de om femton minuter skulle hålla konsert med Bachs Magnificat i D och Mozarts Requiem, så vi ignorerade de kritiska blickarna på våra slitna köra-bil-flera-dagar-i-streck-kläder (Chicagopublikens klädsel håller samma nivå som orkestern - bäst i världen alltså) och betalade in. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin upplevt, och definitivt den bästa tolkningen av Mozarts Requiem jag hört! Kören var så ren, så exakt nyanserad, artikulerade så perfekt att det hela närmade sig en överjordisk upplevelse. Orkestern var på samma nivå. Solisterna höll inte riktigt måttet, även om Nathan Berg sjöng baspartiet.
Nåja, det var nu ifall någon bryr sig.
På ett mera allmänt plan så diskuteras det flitigt på nyheterna just nu ifall engelska ska bli USA:s officiella språk. Det är väl gott och väl att det diskuteras, men nog är det ju irriterande att folk inte kan hålla ordning på argumenten. "English is what keeps us together" tyckte en expert. Jaså, det är engelska som håller ihop USA? Jag som trodde det var idén att alla män(niskor) är likvärdiga och ska kunna uppfylla sina drömmar. Visst fungerar USA mycket tack vare engelska språket, men blanda nu inte ihop begreppen. Som finlandsvenskar vet vi mycket väl att ett enda språk inte är det viktigaste för att hålla ihop ett land.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment