Senaste helg var en lång helg, hela fyra dagar, eftersom min kurs inte går på fredagar, och måndagen var någon buddistisk helgdag. Så jag passade på att resa lite i området kring Chiang Mai, och kunde konstatera att så fort man kommer bara aningen utanför turiststråket så är man i Hello!-land. Hello!-land är landet är människorna tycker det är otroligt exotiskt att se en västerlänning, så de ropar det enda engelska ord de kan efter en - vilket i regel är hello. Bortsett från det ständiga hälsandet, och mötet med en skum gubbe som ville att han och jag skulle slåss (Kick-boxing, kickboxing! sade han energiskt och pekade på sig själv och mig. Konichiwa sade han också, varför vet jag inte. När jag tackade nej till erbjudandet såg han lite besviken ut, men cyklade sedan iväg.) hände inte så mycket under trippen.
Och så har jag köpt en kappsäck. Det är väl inte en speciellt stor nyhet i sig, men för mig har det stor betydelse. Det innebär nämligen att slutet på min resa närmar sig. I denna kappsäck ska jag lägga diverse saker som jag köpt hittills under resan och som jag är trött på att kånka omkring med, och sedan ska kappsäcken deponeras i ett fack i Bangkok tills jag flyger över till USA i slutet av april. Det är märkligt hur plöstligt det slog mig att tiden för min resa är på upphällningen. Man tycker ju att nästan ett år är en oändlig tid, men så är nu inte fallet. Jag har mycket kvar att göra och lite tid. Bråttom bråttom! (Relativt sett alltså - i jämförelse med mitt aktivitetsschema den senaste tiden skulle en promenad runt kvareteret vara höjden av hyperaktivitet.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment