Jag har inte hört av mig på en tid. Faktum är att jag spenderade nästan en vecka på en av Thailands paradisöar i söder, Koh Lipe, och skrev där ett långt och ambitiöst blogginlägg där jag reflekterade över varandets olidliga lätthet (ämnet i sig själv alltså, inte boken) som jag skulle skicka när jag kom till internetuppkopplat område igen, men sedan kollapsade min laptop. När jag nu fått den reparerad känner jag inte alls för att använda inlägget jag skrev - alldeles för eftertänk- och känslosamt för någon som tydligen vakar över sin manlighet så hårt som jag. Istället kommer några lösrykta intryck.
Det var vattenfestival, som sammanfaller med nyåret, i Bangkok när vi kom tillbaka från Burma. Det innebär att samtliga Bangkoks invånare tar till gatorna med vattenpistoler och hinkar med lera, som de sprutar med respektive smetar på samtliga förbipasserande. Non-stop i fyra dygn, och inga ursäkter finns för att slippa undan. Jag och mitt sällskap för de här dagarna - en irländare, en amerikansk Londonbo och en australiensiska - många dialekter där - deltog med iver de två första dagarna, men när vi märkte att thailändarnas entusiasm inte alls avtog drog vi oss tillbaka till rummet och spelade kort hälften av tiden, för att kunna ge järnet i vattenkriget åtminstone på halvtid resten av festivalen. Som lång och blond västerlänning fick man lite extra uppmärksamhet, speciellt från grupperna av fnittrande universitetsflickor som strök omkring på gatorna: då och då såg man dem peka på en från andra sidan gatan, och sedan knuffade de brutalt undan alla som stod i vägen för att ta sig fram till en, kollektivt smeta några nävar lera i ens ansikte och säga “Happy new year!”. “Happy songkran to you too” tyckte den blonda nordbon och hällde lite vatten på dem.
Jag följde med en resekamrat som ville gå till apoteket och köpa Valium, något han gör då och då för att kunna sova på nattbussar och ta udden av flygresor (han är flygrädd). Lite väl lättsamt användade av starka piller tycker ju jag - britter har en benägenhet att ta piller av alla sorter väldigt lättsamt har jag märkt - men det är väl hans beslut. Han har förklarat att tricket är att inte fråga direkt efter Valium, för då blir de skeptiska, utan i stället be om sömnpiller och se vart diskussionen leder därifrån. Den här gången fick han inte napp. Först lade de fram en lokal “herbal medicine”, vilket min kamrat inte blev speciellt imponerad av. Så han sade att han “använt Valium en gång och det fungerade”, vilket de fann synnnerligen roande eftersom “det är det starkaste som finns och är förbjudet”. Men försäljningsinriktade som de var ville de inte låta honom gå iväg tomhänt, så upp på disken kommer: Prozac. “Är det riktigt bra det här?” frågade min kamrat skeptiskt, och läste på bruksanvisningen hur medicinen ska användas mot svåra depressioner. “The best!” sade kassörskan med ett brett leende och gav tummen upp.
Sedan jag kom tillbaka från Burma använder jag ofta den burmesiska axelväska som jag köpte där. I mina ögon är den inte allt för olik de thailändska väskorna, men tydligen har jag inte sinne för detaljer, för med jämna mellanrum hälsar förbipasserande på mig med ett glatt “meng’labar” (den universella burmesiska hälsningsfrasen). En ung man tog tag i mig och bad mig sitta ner med honom vid vägkanten, och så satt vi där en kvart eller så och pratade om Burma. Här behövdes det dock ingen avskildhet eller nervösa blickar över axeln - en av de första frågorna han ställde var: “So, what do you think about the government?” och sedan var samtalet igång. Han var från Mandalytrakten, och kom till Thailand för tre år sedan för att jobba och skicka hem pengar till familjen. “Vill du fara tillbaka och jobba i Burma?” frågade jag honom innan vi skildes åt. “Yes. If I could, I’d go tomorrow!” sade han med eftertryck.
I morgon bär det av till San Francisco! Jag har (lagom vänsterliberale) Howard Zinns A People’s History of the United States att hålla mig sällskap på flyget.
No comments:
Post a Comment