Att ta sig in i en militärregim

Det är inte det lättaste att skaffa visum till Myanmar (Burma alltså). Två gånger har jag försökt, men hittills är utdelningen noll. Under första besöket plockade jag åt mig ansökningsblanketterna, fyllde i dem, klistrade på fotografier, bara för att sedan upptäcka att blankettinlämningen stängde tidigare än resten av ambassaden. Andra gången satt jag i kö ett par timmar, men när jag kom fram till luckan fick jag veta att man behöver en nummerbricka för att kunna få sina papper behandlade. Dessa nummerbrickor delas ut på morgonen i begränsat antal. Efter att nu en gång för alla gjort efterforskningar på internet (för på ambassaden finns inga som helst instruktioner) har jag nu processen klar för mig: man behöver vara på plats utanför ambassadens dörr vid 6-tiden på morgonen och stå där i kö tills de öppnar klockan 9. Då delas några nummerlappar ut, 20 - 30 stycken ungefär, till de som står främst i kön. Sedan ska man sitta och vänta på sin tur, vilket kan ta allt mellan ingen tid alls och sex timmar, beroende på vilket nummer man har. Behandlingen tar mellan en och tre dagar, beroende på hur mycket man betalar. Jag har bestämt mig för att vänta med mitt tredje försök tills jag har varit på en veckas strandsemester på Koh Chang.

En vecka har jag varit i Bangkok nu, främst för att skaffa det där visumet (men det gick ju som sagt om intet), men jag har också shoppat allt sådant jag planerat att köpa innan jag flyger hem, så behöver jag inte tänka mera på den saken. Och så har jag sett filmer i banor! Bangkok International Film Festival är i full gång, och jag skulle inte vara jag om jag inte tog chansen att se så många filmer som möjligt när jag har chansen. Förutom några Oscarsfavoriter (Mrs Henderson Presents (riktigt, riktigt rolig), Pride and Prejudice (Keira Knightley är fantastisk) och Good Night, And Good Luck (man kan dra många roliga paralleller till dagens Bush-administration)) har jag också sett en kinesisk-mongolisk film om våndan i att sälja sin häst, en brasiliansk rulle som mest bestod av översiktsbilder av en öken, och en halvfärdig brittisk gangsterfilm, Played, som trots att både kung cool Vinnie Jones och Val Kilmer är med är något man ska undvika. Vad gäller biograferna i Bangkok: föreställ er Kinopalatsi, men med större duk, mera benutrymme, bredare och rörliga ryggstöd, bugande biografvärdar och biljetter för 3 dollar.

Dagens politiska observation är att nog är vi européer (om man nu kan identifiera en sådan grupp) i strilet vad gäller trovärdighet, när vi å ena sidan hackar på muslimerna när de blir sura över våra religiösa karikatyrer, men på egen planhalva skickar historikern David Irving till fängelse för tre år utan att passera gå för att han förnekat förintelsen av judar under andra världskriget (ett uttalande han för övrigt tagit tillbaka). Det där med yttrandefrihet har tydligen inte riktigt gått hem i alla västvärldens länder - 14 har lagar som påbjuder fängelsestraff för personer som, liksom Irving, påstår att det inte fanns gaskamrar i Auschwitz, att Hitler tyckte om judar, etc. Är man så korkad att man förnekar förintelsen är nog allmänhetens uppfattning om en straff nog.

En fråga om marknadsföring

Jag inleder med en homage till mitt alltid lika tillförlitliga sinne för klädmode. Eftersom mina trotjänare linnebyxorna sprack för ett par dagar sedan kände jag att det var dags att köpa ett par nya byxor för att komplettera mina slitna gröna vandringsshorts. Så jag köpte ett par vinröda fiskarbyxor. Fiskarbyxor är härliga saker tycker jag (och Thailands n miljoner fiskare) för de är både hållbara, luftiga och ganska snygga. Enda kruxet är att jag köpte dem dagen innan jag lämnade Chiang Mai för Bangkok, och alla förstår ju att det som är respektabel klädsel i bondestaden, om än ganska stora bondestaden, Chiang Mai, inte nödvändigtvis inger respekt i Asiens trendsättarhuvudstad Bangkok. Grå-grön-rutig flanellskjorta är ju nog huvens när man tar en kaffe med Karisbonden och pratar illa om EU, men någonstans på Intercitytåget österut blir det ack så praktiska plagget igen bara ett ack så praktiskt plagg och inte mycket mera. Så nu vandrar jag runt bland Prada-, Armani- och Greyhoundklädda Bangkokungdomar och känner mig aningen påtittad i mina vinröda halvlånga bomullsbyxor.

Jag såg en aningen märklig marknadsföringskampanj i går, så här kommer en fråga till alla marknadsföringsstuderande där ute: Tänk er en röd lowrider, typ Impala -76, som kör omkring på Bangkoks gator. Bakom ratten sitter en knappt myndig grabb och med sig har han en handfull hyperfnittriga flickor, alla iklädda mer eller mindre lyckad ghettoutstyrsel - hängande jeans, kepsar, minimala toppar och allt det där. Ut högtalarna pumpar Ludacris When I Move You Move, och alla i bilen sitt-dansar energiskt medan de flörtar med förbipasserande. Vad gör de reklam för?




Svaret är...





juh!....





Baby powder! Ni vet sånt där som man pudrar på babysar för att huden inte ska bli för sur av allt blöjbärande (jag tror i alla fall att det är avsikten, men jag är nu inte så insatt). I den här delen av världen används det också för att motverka “prickly heat”, vad nu det kan heta på svenska, som är när det bildas små blåsor på huden när svetten inte hinner igenom så snabbt som hettan kräver. Förklara nu det sambandet den som kan. Och nej, jag tror inte de har sett How High.

The Return to Hello!-land

Senaste helg var en lång helg, hela fyra dagar, eftersom min kurs inte går på fredagar, och måndagen var någon buddistisk helgdag. Så jag passade på att resa lite i området kring Chiang Mai, och kunde konstatera att så fort man kommer bara aningen utanför turiststråket så är man i Hello!-land. Hello!-land är landet är människorna tycker det är otroligt exotiskt att se en västerlänning, så de ropar det enda engelska ord de kan efter en - vilket i regel är hello. Bortsett från det ständiga hälsandet, och mötet med en skum gubbe som ville att han och jag skulle slåss (Kick-boxing, kickboxing! sade han energiskt och pekade på sig själv och mig. Konichiwa sade han också, varför vet jag inte. När jag tackade nej till erbjudandet såg han lite besviken ut, men cyklade sedan iväg.) hände inte så mycket under trippen.

Och så har jag köpt en kappsäck. Det är väl inte en speciellt stor nyhet i sig, men för mig har det stor betydelse. Det innebär nämligen att slutet på min resa närmar sig. I denna kappsäck ska jag lägga diverse saker som jag köpt hittills under resan och som jag är trött på att kånka omkring med, och sedan ska kappsäcken deponeras i ett fack i Bangkok tills jag flyger över till USA i slutet av april. Det är märkligt hur plöstligt det slog mig att tiden för min resa är på upphällningen. Man tycker ju att nästan ett år är en oändlig tid, men så är nu inte fallet. Jag har mycket kvar att göra och lite tid. Bråttom bråttom! (Relativt sett alltså - i jämförelse med mitt aktivitetsschema den senaste tiden skulle en promenad runt kvareteret vara höjden av hyperaktivitet.)

Egentligen är det tragiskt, men...

Thaksin Shinawatra är en lustig prick. Inte bara är han Thailands statsminister, han är också en av landets rikaste män och har sina fingrar med i massa storföretags grytor. Om någon förstår sig på företagslagstiftningen så är det han, eftersom han har varit med och skrivit en stor del av den nyliberala skattelagen, som med sina kryphål är tänkt att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Men kryphål är ju alltid kryphål, även när de är lagliga, så när han nu går och säljer sin familjs aktier i Shin Corp, den största affären i Thailändsk historia, och genom ett av dessa kryphål sparar in några hundra miljoner dollar i skatt för sin familj (grattis!) så är det väl förståeligt att folket blir lite irriterat.
I helgen ordnades det en stor protestmarch i affärens ära i Bangkok. Inget våld uppstod, massan stod bara och ropade slagord och lyssnade till tal av kritiska politiska motpoler. Men det tyckte inte Thaksin om. “Democracy can be excercised but within certain boundaries” tyckte han i Bangkok Post. Jag tycker speciellt mycket om formuleringen att “demokrati kan utövas”. Bangkok Post fortsatte: “While dismissing the Saturday rally as having no political inpact, he did say that it went beyond the limit of democratic rights”. Jag som trodde att tal och slagord hörde till de mest grundläggande elementen av demokratiska rättigheter. Men han är ju rik, så han har säkert rätt.
Nu förbjuder Thaksin användningen av den traditionella protestplatsen, Royal Plaza, för de nya demonstrationer som väntas i helgen, eftersom “det är kunglig mark”. De två jättedemonstrationer under 1900-talet som förändrade Thailands konstitution i grunden till vad den är idag, och som ägde rum på Royal Plaza, tycks vara bortglömda till förmån för någon sorts selektiv version av Thailands traditionella konungadyrkan.

Precis som Thaksin Shinawatra borde inse att när statsministern använder sig av kryphål i lagen, som han själv skrivit, för att spara in några hundra miljoner dollar i skatt - i ett land där en sådan summa kunde få ordning på det erkänt haltande skolväsendet eller sjukvården - gör det folket lite irriterat, så borde Jyllandspostens chefredaktör inse att muslimer blir sura när man gör narr av Muhammed - med eller utan pressfrihet. Jag anser att pressens frihet är den viktigaste friheten av dem alla, eftersom den leder till alla andra friheter som finns i ett demokratiskt samhälle, men att trycka en karikatyr - inte ens en nyhet, bara en karikatyr - som man vet kommer att sätta igång en orgie av våld och oroligheter i en redan katastrofalt otrygg del av världen, är och förblir en dålig idé.

Men bortsett från alla negativa konsekvenser så måste jag erkänna att jag tycker de här båda nyheterna i grunden är ganska underhållande. Båda orolighetsinstiftarna visste att det de gjorde skulle väcka anstöt, och de var båda i en ansvarsposition där man förväntas undvika frestelser att starta dumheter bara för att man kan, men de gjorde det ändå (“Let’s start some shit!” som MC Ren från NWA muntert sade när han var uttråkad) - och envisas med att försvara sig trots att reaktionerna har förstorats så till den milda grad att de inte längre går att kontrollera. Jag kommer osökt att tänka på Mr Bennets förhållande till sin hustru i Jane Austens Stolthet och fördom. Austen konstaterar att förhållandet dem emellan egentligen är ganska tragiskt, men Mr Bennet gör det bästa, för sin egen del, av situationen. Mitt favoritcitat ur den boken får avsluta det här inlägget:

“To his wife he was very little otherwise indebted, than as her ignorance and folly had contributed to his amusement. This is not the sort of happiness which a man would in general wish to owe to his wife; but where other powers of entertainment are wanting, the true philosopher will derive benefit from such as are given.”