Allt för manligheten

Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att försöka korsa floden som flyter genom Hsipaw, Burmas lilla backpackerpärla, med alla mina värdesaker i sin vanliga plats i axelväskan, istället för att deponera dem på ett säkert ställe. Det gick bra drygt halvvägs eftersom vattnet var lågt och inte speciellt strömt, men sedan hade jag plötsligt brösthogt vatten som rörde sig oroväckande snabbt på alla sidor om mig - utom i riktningen jag kom i från förstås, men med tanke på hur mycket munterhet mitt åtagande hade väckt hos lokalbefolkningen som tvättade sig och sina kläder vid flodstranden skulle de antagligen skrattat ihjäl sig om jag tvingats vända om. Ett par grabbar på andra stranden pekade var den bästa platsen att korsa var, och jag gjorde ett par tappra försök, men det var lönlöst, så där stod jag, till ungarnas stora förtjusning. Hjälpen uppenbarades dock i form av en muskulös burmes, som plötsligt dök upp bakom mig, tog min väska i ena handen, krokade sin andra arm i min, och vandrade resolut, med mig i släptåg, genom strömmen. Nu skulle man ju tro att om han klarar av att gå över där utan några som helst problem med båda armarna upptagna och en lång nordbo som extra last, så borde jag kunna åtminstone följa med utan att tappa balansen allt för ofta, men nej! En avlagd golvtrasa hade sett mera imponerande ut än jag gjorde, för den skulle åtminstone ha flutit på ytan, medan jag desperat försökte bevara min värdighet genom att då och då röra i botten med mina fötter och se ut som om jag visste vad jag gjorde. Till stranden kom vi, jag sade cezube åt mannen, som nickade artigt och sedan lugnt vände om och gick tillbaka genom strömmen.

Alla förstår ju att min manlighet var körd i botten efter den episoden, men tack och lov finns det en aktivitet som sammanfattar allt manligt och burmesiskt - och som bara kräver en enda muskelrörelse - och det är att tugga betelnötter. Att som västerlänning tugga betelnötter med en burmes framkallar om möjligt ännu större munterhet än att i thailand be om mera chili i maten. Sagt och gjort: med höga poäng på den burmesiska manlighetsskalan för ögonen ställde jag mig vid ett betelstånd (i varje gathörn finns en man som säljer betelnötter, skurna i bitar och inrullade i blad penslade med en högeligen frätande limepasta) och tuggade frenetiskt. Nu kunde man ju igen tycka att jag borde klara av att göra något så enkelt som att tugga på en nöt utan att göra bort mig, men igen lämnade min prestation en hel del att önska. Medan lokalbefolkningen spottade nästan vinröd saliv åt alla håll, såg mina loskor ut som någon sorts orange-grönt slem. Föga imponerande. Ett par försök - och en gom lokalbedövad av vad betelnötterna nu innehåller - senare, gick jag därifrån och bevisade min manlighet (åtminstone för mig själv) genom att bjuda de sista dropparna av flaskan med julsnaps jag burit omkring på sedan, ja, jul, åt ett par flickor från London. “Ni finnar måste vara galna som dricker sånt här!” sade de med stora ögon, och manligheten var återställd.