Pramuk var namnet

Så var man döpt då. Eller åtminstone given ett namn. Under dagens lektion lärde vi oss om hur man presenterar sig och berättar varifrån man kommer, och tills dess hade vår lärare Pin också luskat ut vad våra förnamn skulle bli på thai (lektionen innan försökte vi så gott vi kunde förklara för henne vad våra namn betydde, så hon skulle ha något att arbeta med). Henrik betyder ju “hemmets herre” - jag har glömt bort härledningen dock - så mitt namn på thai konstruerades på liknande sätt.
Så nu heter jag alltså Pramuk. Första stavelsen är låg, andra hög, ifall det är någon som undrar. Ordagrant betyder det väl “herre stuga” eller så.
För övrigt är kursen inte alls så svår som jagi början trodde den skulle bli. I samma takt som två personer har hoppat av har vi som stannat kvar börjat tycka att takten är lite väl långsam, vilket Pin antagligen märkte i dag. Plötsligt fick hon nämligen ett ryck och tyckte att det enda rätta var att introducera runt tjugo nya substantiv, och gick sedan runt med en hiskelig fart och frågade “arai khaa?” - “vad är det här?” av oss tills hjärncellerna våra blev överhettade. Alla som någon gång lärt sig ett märkligt språk från grunden vet hur svårt det är att memorera ord i början - det är som att lära sig telefonkatalogen utantill tyckte min ryskaprofessor en gång - så jag vet vad min kväll går åt till. Som tur är erbjuder viss ord små genvägar; tv behöver inte heta tåå-ra-that, den kan kallas tii-wii också.

För övrigt har jag utökat min lista på krav jag ställer på rummen jag sover i. Tidigare såg listan ut som följer:

1. Rena lakan

Nu har den vuxit explosionsartat till:

1. Rena lakan
2. Kylskåp

Jag har blivit så innerligt trött på att vandra ut varje morgon till någon restaurang för att äta frukost! Morgonstunden är om någon den tid på dagen jag vill vara sur, lukta illa och hålla ögonen stängda, och det är omöjligt att göra det bland civiliserade människor, men nu kan jag när jag vaknar bara resa mig ur divanen, öppna kylskåpet och ta ut min yoghurt, juice och vad jag nu annat har skaffat, och äta i lugn och ro utan att ens behöva sticka tån utanför dörren. Luxuöst, på min ära.

Nybyggare i laglöst land

Inte är det väl speciellt mobergskt det jag sysslar med, men lite känns det som att starta något nytt på en helt ny plats. Alla faktorer är nämligen på plats: jag letar lägenhet, jag har ett åtagande på lång sikt, och jag har blivit tagen av polisen (det där sista tror jag inte är ens i närheten av mobergskt).
Långsiktsåtagandet är en enmånads intensivkurs i thai på Payap University. Vi träffas fyra dagar i veckan, tre timmar per dag, och pratar thai. Lärarinnan är en ung kvinna som kan väldigt lite engelska, och kursboken innehåller inte en enda västerländsk bokstav förutom i förordet - inte ens en förklaring av thai-alfabetet. Så det är lite kämpigt. Men de har prioriteringarna på grej: första lektionen lärde vi oss hur man beställer mat och kombinerar sina egna rätter... I dag lärde vi oss siffrorna så vi skulle klara av att betala för maten i fråga. I morgon ska vi prata om "classifiers", alltså hur man säger hur många kycklinglår eller äpplen man vill ha. Jag lär inte behöva gå hungrig i varje fall. Det är jag, fyra långtidsboende hemmafruar och en suspekt affärsman som går kursen.
Polisen, ja. De tog mig i går kväll. Jag parkerade glatt mopeden, tillsammans med en grupp andra mopeder, utanför 7Eleven och gick in för att köpa en flaska vatten. När jag kom ut en minut senare var min och alla andra mopeder ihopkedjade, och en Tom of Finland-polis, som Rocky kallar dem, stod bredvid och såg nöjd ut. Egentligen skulle jag vara tvungen att trava till polisstationen, betala böter och sedan åtföljas av en polis som skulle låsa upp min moped, men jag övertygade konstapeln om att det var en bra idé att ta mitt körkort så jag inte skulle kunna smita, låsa upp min moped och låta mig köra efter honom till stationen istället - han vägrade nämligen ta emot pengar på plats. 400 baht fick jag betala, 10 dollar alltså. Så nu vet jag vad det där röd-vit-rutiga mönstret på trotoarkanten betyder, och det gör också minst 100 andra invånare längs med Chiang Mais östra mur, för det var inte en eller två mopeder som kedjades fast den där kvällen. I dag står det som vanligt fordon av alla de slag parkerade på samtliga olagliga platser igen - ordningen är återställd.
(Och nu kom jag ju på i efterhand att jag borde ha tagit en bild på mig och konstapeln bredvid den fastkedjade mopeden, men eftersom jag inte var DJ i CN 2003 är sådant inte det första jag tänker på när jag blir tagen av polisen. Om det händer igen ska jag vara mera påpasslig, jag lovar.)

Gränsbestyr

När man kommer in i Thailand får man i regel ett gratis visum som är giltigt i en månad. Sedan finns det några olika sätt att förlänga sin lagliga vistelse i landet, och har man mera tid än pengar är det framför allt ett sätt som gäller: border run (gränslopp kanske man kunde säga). Det går helt enkelt till som så, att man stämplar ut sig ur landet, stiger över gränsen, stiger in igen och anmäler sin ankomst på nytt. Faktum är att en normalt byggd västerlänning knappt behöver göra gränsloppet själv på det här stället, för (de mycket små) tittgluggarna in till passkontrollanterna är på så låg höjd att om pappersvändarna till äventyrs skulle titta upp, vilket de inte gör, skulle de se mycket begränsade delar av en, och bestämt inga delar som syns i passet.
Så därför är jag i Mae Sai, Thailands allra nordligaste stad och tillika landets främsta handelspunkt med Myanmar, som Burma nu för tiden ska kallas. Det är inte något speciellt intressant ställe i sig, men bungalowen jag bor i ligger alldeles bredvid floden Mae Nam Sai, som skiljer de två länderna åt. Att kalla floden för en flod är ganska ambitiöst. Den är snarare ett grunt och smalt vattendrag som inte skulle hindra din treåriga lillasyster från att bli en olaglig invandrare, men den är där och är väl bättre än ingenting. Så här sitter jag nu och tittar över vattnet, och några tiotal meter ifrån mig ligger Myanmarunionen, en av världens envisaste militärregimer. Människorna som tvättar kläder och donar på i vattenbrynet verkar dock inte allt för bekymrade över sitt lands politiska läge.
Och det är kallt här! Så fort solen går ner gör man bäst i att dra på sig långbyxorna (okej, det är inte så imponerande i jämförelse med hemma), och på natten har jag dubbla filtar över mig. Jag måste sluta röra mig norrut nu, jag börjar ju banne mig närma mig glaciärerna!

Sjukhusbesök

Lariam, malariamedicinen man tar en gång i veckan för att förebygga besvärligheter, är inte, tvärtemot vad man kunde tro, speciellt lätt att få tag på i Thailand. När jag gick in på apoteket för att fylla på förrådet fick jag veta att den bara säljs via sjukhusen - till skillnad från ofarliga saker som antibiotikor, Valium och diverse namnlösa smärtstillande som skulle ge vilken knarkare som helst ett rus bara av att läsa etiketten. Nåja, nöden har ingen lag, så jag travade snällt iväg till det största sjukhuset i Chiang Mai och anmälde mitt ärende i receptionen.
Det var då det började.
Plötsligt var jag ständigt omgiven av sjuksköterskor som alla hade något ärende till mig: fyll i den här blanketten, sätt dig här, sätt dig här i stället. De tog mitt blodtryck och min puls, de stack någon märklig lapp i munnen på mig (ungefär sådan där som man kan mäta syrahalten i saliven med, men jag tror inte det var en sådan den här gången), de frågade ett otal gånger “what happened today?”, vad nu det ska innebära, och de var i allmänhet yrseln själv. En namnlapp fick jag också att bära med mig på mina äfventyr i korridorerna, som om jag skulle läggas in för en veckas observation.
Till slut slapp jag i varje fall in till en läkare, som i motsats till resten av huset var lugnet själv. Han frågade några frågor och fick veta att jag bara ville fylla på mitt Lariamlager, och största delen av tiden jag sedan satt i hans rum ägnades åt att få hans elektroniska Fennica att fungera så han kunde kontrollera vad han skulle skriva på receptet. Det var en välbehövlig frist, för så fort jag steg ut ur rummet fortsatte yrseln, och jag slussades från väntstol till väntstol, tills jag till slut landade framför kassan och fick äran att betala Räkningen. Den innehöll ett försvarligt antal poster med förklaringar som “nurse’s services” och “out-patient services”.
Men jag fick mina Lariam i alla fall, och bra är ju det, för skulle jag komma in till det sjukhuset med en riktig sjukdom, malaria till exempel, kan jag knappt tänka mig vilket kaos det skulle starta bland husets sköterskor.

Världens bästa mat

Den perfekta maträtten heter som-tam, så är det bara. Den får alla andra maträtter att blekna, och om du har problem med stark mat får den dig att blekna också.
Som-tam har grön papaya som huvudingrediens. Det är en ganska intetsägande frukt och smakar inte så väldigt mycket i sig, så den kunde säkert bytas ut mot vitkål där hemma i Norden. En ordentlig handfull papayaskrap kastas in ett tråg och bultas med en mortel tillsammans med massor av chili, vitlök, limejuice och -skal, tomat, jordnötter och whatnot. Jag har inte helt listat ut receptet ännu, och jag vill inte heller slå upp det i någon bok eller på nätet, för det är så roligt att bara sitta bredvid gatuförsäljaren när hon tillagar härligheten framför ögonen på en och gissa vad som är vad.
Det här äts sedan med fördel tillsammans med en ordentligt hög klibbigt ris (aningen brunaktigt och hårt ris som är så klibbigt att det egentligen bara kan ätas med händerna, rullat till små bollar). Riset kompletterar inte bara måltiden, det är också räddningen när chilifrukterna börjar ta överhanden och vatten eller Singa inte längre hjälper.
Thailändarna är stolta över sin som-tam, speciellt i norra Thailand där den är en riktig stapelvara - från Bangkok och söderut är den genast svårare att få tag på. När man som västerlänning beställer som-tam på en restaurang lyser servitören alltid upp, och när man får frågan "spicy och non-spicy" och svarar "spicy" ler han som om man just gett honom och hela hans familj (som antagligen jobbar bak i köket) den finaste tänkbara komplimang. Vanligtvis är thailändska servitörer inte speciellt påflugna och brukar inte säga mera än nödvändigt, men varenda gång jag ätit som-tam har jag efteråt fått frågan "taste good?" och ett jätteleende. Det händer inte med någon annan maträtt.

Försäljare för försäljning

Försäljare finns i alla hörn i den här delen av världen, och det är lika bra att vänja sig. Alla vill övertyga en om att komma någonstans, köpa någonting, och gärna till ett högre pris än vad som är befogat. Hemma skulle ett sånt beteende minst ses som aningen ofint, om inte rakt av oärligt. Det intressanta är att man inte ser det på samma vis här. I till exempel Kambodja - och jag antar att det ligger till på ett liknande sätt här i Thailand - är uppfattningen om moral, gott och ont, inte uppbyggt på samma sätt som vi är vana vid. I en saga för barn väntar vi oss att det ska finnas någon som är ond, någon som är god, och den goda vinner till slut tack vare ärlighet, list och mod. Inte så i Kambodja. Där segrar bluffmakaren. Han kan segla iväg med prinsessan, halva kungariket, och samtidigt skratta åt fåntratten som försökte få något gjort med ärlighet och vad vi skulle kalla ridderlighet.
Så alla säljer något, med mer eller mindre ärliga metoder, och det kan ibland verkligen gå en på nerverna. Som tur är är jag utrustad med en hel del tålamod när det gäller försäljare, och jag brukar till och med stanna och prata med dem en stund, även om jag vet att de bara vill lura mig. "No reason to be rude" tyckte jag åt min irländske resekamrat, som med jämna mellanrum fick raseriutbrott och såg ut att vilja kasta sig över närmsta tuk-tukchaufför och åsamka blodvite.
Men det finns tillfällen då jag märker att jag inte klarar av att hålla ihop, och det är när det har att göra med prostitution och allt i dess gränstrakter. Jag har aldrig sett mig själv som pryd, och jag har ingenting emot prostitution per se, men tydligen klarar jag bara inte av att vara i närheten av den. Jag blir så oändligt illa berörd när jag vandrar gatan fram i Sukhumvit-kvarteren i Bangkok och plötsligt har en taxichaufför framför mig som visar broschyrer från kvarterets glädjehus och ivrigt försöker få mig att följa med honom dit. Ännu mera illa berörd blir jag när jag ska äta min lördagspizza på Govinda och plötsligt har en skock knappt myndiga flickor efter mig som ropar "Hey sexy man, where you go?". Och allra besvärligast är det att se "Nana"-paren - västerländsk 50-årig man hand i hand med 19-årig thailändsk flicka - som finns överallt, men främst i kvarteren mellan Skytrain-stationerna Nana och Asoke.
Mycket har sagts om "kontrasternas Thailand", med all rätt, men sällan är diskrepansen mellan vad som kulturellt och socialt borde vara accepterat, och vad som i realiteten sker, större än när kroppar står till fösäljning i Krung Thep - Änglarnas stad - Bangkok.

Oväntad massage

Var ute på dumheter för ett par dagar sedan här i Chiang Mai, nämligen undersökte de lokala nattklubbarna tillsammans med en grupp australiensare som jag och syster min var på trek med över nyåret. Jag är nu ingen stor vän av clubbing - lyssna på musik är förstås trevligt, och lite dansande är också bra, men det är så mycket kring det hela som jag inte förstår mig på, och vem tusan tycker egentligen om trance och sånt skräp? Hur som helst var det en intressant upplevelse att se hur urbefolkningen svänger sina lurviga, och att följa med strömmen från klubb till klubb, eftersom olika kategorier av nattklubbar tydligen stänger vid olika tidpunkt.
Allra intressantast var ändå toalettbesöket på det sista stället vi besökte. Jag stod där i fred och ro och gjorde min grej när plötsligt tre finklädda herremän greppade mig och började knåda mina axlar, dra mina armar bakom ryggen och bulta på mina skuldror. Inte nog med att de gjorde detta mitt i mina bestyr - de fortsatte också lugnt medan jag knäppte byxorna, vandrade över till lavoaren och medan jag tvättade händerna. Medan de drog i mina fingrar så det knäckte högljutt torkade de mina händer. Sedan skulle de förstås ha pengar av mig, varvid jag gav dem min sista 20-lapp och var därmed pank. Så jag promenerade hem. Det tog två timmar, och under vandringens lopp började matförsäljarna sätta upp sina stånd längs vägen och en ny dag började.

Trekken vi gjorde var en tredagarsvariant, och även om den varken var lika unik eller ansträngande som den jag gjorde i Laos var den ändå riktigt skoj. Framför allt fick vi en massa god mat i byarna vi besökte, och nyårsafton runt elden bredvid vattenfallet var också riktigt rolig. Guiderna Ken och JJ hade med sig en trumma och ett märkligt blåsinstrument, så vi skapade en hel del oljud. Och så skulle det förstås sjungas frejdigt på varje lands språk som var representerat på vandringen - helst vid tidpunkten då nyåret inföll i just det landet. Jag var dock inte - och ingen annan heller - vaken när Finland stod på tur klockan fem på morgonen. Lite Broder Jakob och Jaakko kulta försökte vi dock lära dem.
Nyår här i Thailand är en stor begivenhet. Folk har ledigt flera dagar och festar konstant. Trevlig omväxling mot den finska "bli redigt full en kväll och ha krabbis i en vecka"-stilen.