Gränsbestyr

När man kommer in i Thailand får man i regel ett gratis visum som är giltigt i en månad. Sedan finns det några olika sätt att förlänga sin lagliga vistelse i landet, och har man mera tid än pengar är det framför allt ett sätt som gäller: border run (gränslopp kanske man kunde säga). Det går helt enkelt till som så, att man stämplar ut sig ur landet, stiger över gränsen, stiger in igen och anmäler sin ankomst på nytt. Faktum är att en normalt byggd västerlänning knappt behöver göra gränsloppet själv på det här stället, för (de mycket små) tittgluggarna in till passkontrollanterna är på så låg höjd att om pappersvändarna till äventyrs skulle titta upp, vilket de inte gör, skulle de se mycket begränsade delar av en, och bestämt inga delar som syns i passet.
Så därför är jag i Mae Sai, Thailands allra nordligaste stad och tillika landets främsta handelspunkt med Myanmar, som Burma nu för tiden ska kallas. Det är inte något speciellt intressant ställe i sig, men bungalowen jag bor i ligger alldeles bredvid floden Mae Nam Sai, som skiljer de två länderna åt. Att kalla floden för en flod är ganska ambitiöst. Den är snarare ett grunt och smalt vattendrag som inte skulle hindra din treåriga lillasyster från att bli en olaglig invandrare, men den är där och är väl bättre än ingenting. Så här sitter jag nu och tittar över vattnet, och några tiotal meter ifrån mig ligger Myanmarunionen, en av världens envisaste militärregimer. Människorna som tvättar kläder och donar på i vattenbrynet verkar dock inte allt för bekymrade över sitt lands politiska läge.
Och det är kallt här! Så fort solen går ner gör man bäst i att dra på sig långbyxorna (okej, det är inte så imponerande i jämförelse med hemma), och på natten har jag dubbla filtar över mig. Jag måste sluta röra mig norrut nu, jag börjar ju banne mig närma mig glaciärerna!