Sjukhusbesök

Lariam, malariamedicinen man tar en gång i veckan för att förebygga besvärligheter, är inte, tvärtemot vad man kunde tro, speciellt lätt att få tag på i Thailand. När jag gick in på apoteket för att fylla på förrådet fick jag veta att den bara säljs via sjukhusen - till skillnad från ofarliga saker som antibiotikor, Valium och diverse namnlösa smärtstillande som skulle ge vilken knarkare som helst ett rus bara av att läsa etiketten. Nåja, nöden har ingen lag, så jag travade snällt iväg till det största sjukhuset i Chiang Mai och anmälde mitt ärende i receptionen.
Det var då det började.
Plötsligt var jag ständigt omgiven av sjuksköterskor som alla hade något ärende till mig: fyll i den här blanketten, sätt dig här, sätt dig här i stället. De tog mitt blodtryck och min puls, de stack någon märklig lapp i munnen på mig (ungefär sådan där som man kan mäta syrahalten i saliven med, men jag tror inte det var en sådan den här gången), de frågade ett otal gånger “what happened today?”, vad nu det ska innebära, och de var i allmänhet yrseln själv. En namnlapp fick jag också att bära med mig på mina äfventyr i korridorerna, som om jag skulle läggas in för en veckas observation.
Till slut slapp jag i varje fall in till en läkare, som i motsats till resten av huset var lugnet själv. Han frågade några frågor och fick veta att jag bara ville fylla på mitt Lariamlager, och största delen av tiden jag sedan satt i hans rum ägnades åt att få hans elektroniska Fennica att fungera så han kunde kontrollera vad han skulle skriva på receptet. Det var en välbehövlig frist, för så fort jag steg ut ur rummet fortsatte yrseln, och jag slussades från väntstol till väntstol, tills jag till slut landade framför kassan och fick äran att betala Räkningen. Den innehöll ett försvarligt antal poster med förklaringar som “nurse’s services” och “out-patient services”.
Men jag fick mina Lariam i alla fall, och bra är ju det, för skulle jag komma in till det sjukhuset med en riktig sjukdom, malaria till exempel, kan jag knappt tänka mig vilket kaos det skulle starta bland husets sköterskor.