Magbesvär och båtresor

I Pathein blev jag sjuk. Gissningsvis var det fisken jag åt, som kom till bordet misstänksamt snabbt, som orsakade besvären, men ett par timmar senare spydde jag i varje fall som en brandslang och, ja, ni vill inte veta mera om resten. Men mycket var det i varje fall. Det gick så långt att jag bestämde mig för att fara tillbaka till Yangon och besöka ett riktigt sjukhus, men kvällen innan min buss tillbaka skulle gå bad jag hotellet ringa efter en läkare att komma till mitt rum. Han var där på tre minuter. Det var ocksa hans sexåriga son, i smutsig Bart Simpson-t-skjorta, i rollen som väskbärare. Han (läkaren alltså) undersökte mig grundligt och meddelade sedan stolt att jag var överhettad. Tydligen medgav han också att jag var matförgiftad, för han uppmuntrade mitt initiativ att äta en ny kur Ciprofloxacin (rackarns bra grejor!). Jag fick också veta att jag inte skulle duscha, för "that's no good" och inte heller dricka vatten, trots ymnig diarré, bara grönt té. Alltid lär man sig något nytt. Han begärde sex dollar för sina tjänster, inklusive en karta tabletter som jag tog i ett par dagar och fortfarande inte vet vad de var tänkta att göra. Han erbjöd sig också ge mig en spruta, vars syfte han inte lyckades förklara, så jag tackade vänligt men mycket bestämt nej.

Till Pathein kom vi med båt, och det var minst sagt en upplevelse. När vi köpte biljetter fick vi veta att vi hade två däcksplatser per man i stället for en, och vi undrade i vårt stilla sinne varför, men när vi steg ombord förstod vi. Båtens alla tre däck var fullpackade med folk, och en däcksplats var ungefar 30 cm bred och 100 cm lång... Eftersom vi var tre personer kunde vi alltsa lägga oss på bredden över våra sammanlagt sex platser (det var en nattur på 20 timmar) och på det viset nästan ha plats att sträcka på benen. Vi var de enda västerlänningarna ombord, och tydligen de enda västerlänningarna de 100 burmeserna på vårt däck sett på en lång tid, för vad vi än tog oss för väckte stor förtjusning. Grabben bredvid mig intresserade sig storligen för mitt exemplar av The Economist med en tecknad George Bush ridande en atomraket på pärmen, och när jag visade honom ett foto av Bush inne i tidningen nickade han allvarligt: joda, märklig man det där. Grabbens familj började sedan bjuda mig på mat i banor, antagligen för att jag tidigare bjudit dem på vattenmelon, men efter att jag ätit både av deras kokosnötskakor och deras ris insåg jag att jag inte hade något att bjuda tillbaka med, och började tacka nej. Hur som helst blev det inte mycket sömn den natten, som var och en förstar när man sover på ett båtdäck, och de få gånger jag slumrade och sedan vaknade igen blev jag alltid vettskrämd, för då stod det oundvikligen ett par burmeser med gul färg i ansiktet och mörkröda tander och stirrade på mig. Det är inte den syn man först vill se när man vaknar. Däremot kändes det bra, som alla Hankeiter förstar, att som huvudkudde ha en bunt sedlar i form av en större tegelsten. Burmas valuta kyat är inte direkt smidig att bära omkring på.