Snusnäsdukens lov

Det var ingen liten spottloska hon avfyrade, men ändå gjorde hon det så där lite av bara farten med en nochalant vridning av huvudet. Och den landade rakt på mitt ben. Hennes man såg vad som hände, och gned runt loskan på mitt ben en aning, men eftersom jag var helt täckt av rött vägdamm resulterade den ynkliga borttorkningsproceduren endast i att mitt lår fick en tegelröd färg. Sedan var det inte mera med det. Min resekamrat, Matijs från Holland konstaterade roat att “Skulle du vara i Amsterdams Red Light District skulle du vara tvungen att betala för att få en flicka att spotta på dig. Nu är det åtminstone gratis”.
Det här hände under bussresan mellan Luang Nam Tha och Huai Xai i norra Laos. “Bussresa” är visserligen ett vilseledande uttryck, bortsett från att man per association kunde kalla den en bussresa eftersom den startade från en busstation. Den nio timmar långa färden tillryggalades nämligen på ett par bänkar uppe på ett bilflak. Antalet passagerare som egentligen rymdes där var sex, men vi var omväxlingsvis mellan åtta och tio personer som skumpade fram med lår och axlar tryckta mot varandra, medan bilen arbetade sig fram på huvudvägen mellan Luang Nam Tha, som är en provinshuvudstad, till Huai Xai, Laos gränsstad till Thailand. Jag behöver kanske inte säga att ordet “huvudväg” också är synnerligen missvisande. Det handlar alltså om en enfilig dammig grusväg som slingrar sig fram mellan, och upp och ner för, de djungelklädda bergen i norra Laos. Synnerligen vackra områden, kanske bland de vackraste jag någonsin sett, men när man sitter nio timmar nästan i ett streck på en skumpig hård bänk utan att kunna justera sittställningen mera än marginellt gör det liksom ingen större skillnad hur vacker omgivningen är.
Men det kunde ha varit värre. Till exempel tog resan bara nio timmar, jämfört med de tio som vi blev utlovade av biljettförsäljaren. Och så var det det här med snusnäsduken. En snusnäsduk är alltså den där trasan som en del knyter upp håret med, har runt halsen som scarf eller annars bara har med sig i fall den skulle behövas. Och behövs gör den på en sådan här resa. Det är nog bara tandborsten och tvålen som jag använder oftare. Jag knyter snusnäsduken över huvudet när solen lyser starkt och jag inte har hatten med mig. Jag knyter den runt halsen om jag sover i ett rum med för kraftig luftkonditionering. Jag använder den som dynvar när sängkläderna verkar otvättade. Och jag knyter den för munnen när vägdammet yr, som det gjorde på den här resan. Hade jag inte haft min snusnäsduk med mig hade jag antingen varit tvungen att dra upp t-skjortan för munnnen stup i kvarten, eller bara accepterat att mina lungor vid slutet av dagen sett ut som en dålig dag i ett beduinläger.
Så det var snusnäsdukens lov. Don’t leave home without it. Vad gäller kvinnan som spottade på mig så kunde hon inte rå för det, och en spottloska var ändå bättre än alternativet. Hon var nämligen åksjuk och spydde med jämna mellanrum under tre timmars tid, så med tanke på det var en liten spottloska inte mycket att oja sig för.

Den dagen, i onsdags var det, gick alltså i resandets tecken. Det gjorde också torsdagen och fredagen, då jag och Matijs åkte båt från Huai Xai till Luang Prabang. Åtta timmar per dag satt vi på hårda träbänkar och såg landskapet glida förbi i makligt tempo. Skulle det inte vara så obekvämt för min beniga rumpa att sitta på det viset skulle det ha varit en synnerligen avslappnande resa, men nu var det mera en tripp som var trevlig i teorin. Till skillnad från bussresan, då det var vi och en skock laoter, så delade vi båten med ett 40-tal västerlänningar. Där fanns alla typiska grupper man stöter på under sådana här långresor: franska par i 60-årsåldern som är ute och upptäcker sina gamla kolonier, svenska flickgäng i 19-årsåldern som lever livet innan de slussas in i folkhemmets i dag närmast obligatoriska universitetssystem, skäggiga britter som tar sin första sup riswhiskey klockan 11 på förmiddagen, och männen av varierande nationalitet som ägnar största delen av tiden åt att byta objektiv på sin Nikon D70 för att kunna ta den perfekta bilden när den dyker upp. Och så förstås vi som sitter och iakttar allt det här och tror att vi inte går att placera i någon typisk grupp.

Luang Prabang är en riktigt mysig stad, trots sin uppenbara inriktning på turister. Den är Laos näst största stad, vilket inte innnebär så mycket mera än att här finns ett par vägar med asfalt på. Däremot finns här också ett par riktiga kaféer av franskt slag (jag vet, vi tycket inte om Frankrike) där man kan sitta i flera timmar mer sin iskaffe och nybakta kanelbulle och titta på folkvimlet eller läsa en god bok. Det är nu man märker hur vidunderligt skönt det är att vara ute ur Kina. Visst är Kina ett intressant land, kanske ett av de intressantaste i världen på många sätt, och jag kan bra tänka mig att bo där en period för studier eller arbete, men som reseland är det oftast bara irriterande.

På tal om Kina kunde jag äntligen ta mig en titt på min egen blogg när jag kom ut därifrån och läsa de kommentarer som ni lämnat åt mig. Skoj att märka att folk följer med vad man gör. Vi hörs!

/H

PS. Bilden är från en festival i Huay Xai som jag råkade stöta på. På gatorna var det karnevalstämning när folk dansade runt sina hembyggda båtar, som sedan sattes i floden och flöt iväg. Grabbarna på bilden var kanske de enda på plats som inte var fulla som sprutor av laolao. DS.

En upplevelse att minnas

Efter en tids tystnad kan jag med stolthet berätta om resans största upplevelse hittills! Det handlar om en två dagars vandring i bergstrakterna kring Luang Nam Tha i norra Laos, och ett besök i en minoritetsby. Den här sortens aktiviteter har länge varit förbjudna i Laos, men år 2000 bestämde sig partiet för att tillåta en del turer under ledning av registrerade guider, så verksamheten är fortfarande i sin linda. Vandringen jag och fyra andra resenärer jag träffade på bussen från Mengla till Luang Nam Tha tog hade bara varit öppen en månad, och vi var den fjärde gruppen någonsin att besöka byn - en stor sak bara det.

Efter sex timmars vandring i tropisk skog, längs halvmeter djupa vattenströmmar, förbi ett statligt vattenfall, och över två berg som fick oss alla att tappa andan både av ansträngning och på grund av den vackra utsikten, kunde vi skymta byn tillhörande Akha-folket i en dalgång. Husen var placerade i små grupper om två eller tre längs bergväggen, och när vi kom närmare kunde vi se att de var byggda på stolpar och väggarna var gjorda av glest flätade bambublad. Den första människan som mötte oss var en barbröstad kvinna iklädd en traditionell kjol, och ur samma hus som hon kommit ut ur tultade snart också ett antal barn som med stora ögon följde oss genom byn. Barnen ökade snart till en stor massa som ropade "sabaidii" åt oss, det enda ord på landets språk de kunde. Förutom barnen rörde sig också en hel mängd olika djur mellan husen, framför allt höns, grisar och hundar. De vuxna stod vid husen och såg roade, intresserade, fundersamma ut. När kvinnorna log kunde man se att deras tänder var helt och hållet svarta, vilket beror på att de målar dem med en färg som skyddar dem, samtidigt som det anses vackert.

Vi inkvarterades i ett hus lite vid sidan av bebyggelsen som fungerade på samma sätt som alla andra hus i byn: i den ena halvan sover man, i den andra kokar man mat och sitter på det packade jordgolvet och äter. De stora bladen fran bananträd används som engångsbordduk, och på dem läggs maten. Först och främst en stor hög klibbigt ris som äts med händerna, närmare bestämt genom att man rullar en liten boll i handen och doppar den i de såser som finns tillgängliga. Övrig mat äts också den med händerna, så allt är tillagat i lagom stora bitar. Mest äter man grönsaker i de här trakterna, men när man får tag på kött är det fest. Dagen vi anlände hade en av familjerna lyckats ta livet av ett vildsvin, och det grillades för fullt över en eld i utkanten av byn. Husfadern berattäde stolt att hans familj, egentligen tre familjer, skulle dela på maten under kvällens middag.

Som ni märker har jag svårt att organisera mina tankar kring det här besöket. Det väckte många tankar om de här byarnas framtid, människornas levnadsvillkor och hälsa, och ocksa ens egen romantiserade bild av allting som avviker från det sorts liv man ser som norm. Men framför allt är jag glad över att ha fått besöka en by som den här innan de helt försvunnit.

Nästa dag, det var alltså i går, vandrade vi hem över berg, mellan risfalt och över en flod som vi korsade genom att simma, och kom tillbaka till Luang Nam Tha vid femtiden. Jag var helt slut vid det här laget, men det visade sig vara full moon party samma kväll (inte den sortens full moon party som ordnas i Thailand), och eftersom den festligheten bara ordnas en gång i året ville vi ju inte missa det, så vi for ut och gjorde staden osäker. På vägen till festen fick vi sällskap på bilflaket av tre män med kulsprutor. De påstod att de var poliser, men jag vet nu inte. Glada var de i alla fall, och pratade muntert om det ena och det andra utan att vi förstod någonting. På restaurangen vi åt på träffade vi en full kille (enligt honom själv var han bara lite "tipsy" men det var långt från sanningen) som nog ville någonting specifikt men han lyckades aldrig riktigt få fram det. Gissningsvis var han homo och intresserad av var israelen i vårt sällskap, Golan.

På festplatsen fanns det ett antal dansbanor med levande musik. Ibland fanns det bara elekricitet för att hålla igång själva musikutrustningen, så musikerna fick stå i mörker. Musiken var laotisk, bortsett fran en uppspeedad version av One Way Ticket som jag tror spelades för att vi satt i publiken. Dansade gjorde folk också, men inte desto mera än lite steg fram och tillbaka och det vanliga osäkra viftandet med armarna, eftersom man inte vet vad man annars ska göra med dem. Någon pardans förekom inte, eftersom allt utöver att hålla handen bland folk anses ofint här. Däremot blev jag bjuden att dansa flera gånger av killarna vi delade bord med. När dansen var klar tackade vi varandra genom att göra den traditionella hälsningen med händerna.

Och så dracks det öl, Beer Lao, vilket är en riktigt god brygd. Gruppen vi satt med kunde ingen engelska, men lyckades i alla fall förklara att gängse sed är att man köper två öl per man åt gruppen. Sedan hällde alla upp åt alla med sådan fart att man knappt kunde ställa ifrån sig glaset utan att någon var där och fyllde det igen, vare sig det behövdes eller inte. Lite Laolao, det lokala hembrända, och någon sorts riswhiskey cirkulerade också. Kvaliteten var tvivelaktig, och i morse hade jag huvudvärk. Men det var en rolig kväll, trots, eller snarare på grund av, alla märkligheter. Vi fick skjuts de 10 kilometrarna till hostellet med några motorcykelburna män som gärna tjänade en dollar för lite nattkörning.

Pizza och öl

Jag visste ju att sådana stunder skulle komma och att det bara gäller att bita ihop och inte bekymra sig, men när man är mitt i det är det svårt att tro att det ska gå över. Jag talar förstås om hemlängtan. I mitt fall handlade det inte direkt om längtan att vara just hemma, utan snarare om en allmän oro i kroppen som under dagens lopp förvandlades till en brinnande irritation - ett Eichholzskt hat rentav för de som vet vad jag menar med det - gentemot allt och alla. Eftersom jag var cykelburen den dagen - det här var i fredags - kändes det som om varenda kines på cykel, i bil, buss eller kärra förtjänade ett rejält kok stryk.
Det fanns inte mycket annat att göra än att ha en kväll av moraliskt och kroppsligt förfall. Med andra ord, jag sökte upp en pizzeria (Kunming är trots alls en turiststad) och beställde en jättepizza med getost som jag visste att jag skulle bli illamående av, plus ett par stora öl. Efter att ha rivit ner lampan ovanför mitt bord ett par gånger (den var inte riktigt byggd för män i tvåmeterstrakten) stegade jag sedan ut därifrån med svällande buk och växande självförtroende. Ett besök i dvd-butiken senare kunde jag lägga mig ner i hotellets säng och se på filmhistoriska mästerverk som xXx2 och Fantastic 4.

På tal om hotell så har jag nu flyttat ut från mitt lyxhotell jag bebodde i helgen. Jag kände ett stort behov av att skämma bort mig själv, så jag satsade 230 yuan per natt i två nätter på ett hotellrum med badkar, rena sängkläder och telefon. Telefon skulle det visserligen vara värt att betala för att slippa ha på rummet, för gängse tankegång i det här landet tycks vara att en ensam man på hotell förtjänar sällskap. Med andra ord ringer det prostituerade med jämna mellanrum dygnet runt. Efter några samtal drog jag ur kontakten.
Mitt nya "hotell" har en betydligt mindre räkning, och rummet är komplett med färg-tv från 70-talet, söndrigt myggnät i fönstret och smutsiga sängkläder. Nåja, det är bara för två nätter, för i morgon bär det av till Jinghong, där jag ska cykla omkring ett par dagar, för att sedan bege mig över gränsen till Laos. Förutsatt att jag får mitt visum i morgon det vill säga. Mannen på Laos ambassad verkade vara av den äkta sydostasiatiska det-händer-när-det-händer-stilen, så man kan väl inte veta helt säkert.

För den som vill studera kinesiska tror jag att Kunming kan vara ett bra ställe. Här finns i alla fall ett stort universitet med en avdelning för att lära ut kinesiska åt utlänningar, och i närheten av universitetsområdet finns det mängder av kaféer och matställen riktade åt västerlänningar där man ser idel vita ansikten, så tydligen är det populärt.

Inga bönor i glassen tack!

Ibland är det inte de exotiska maträtterna som gör en förvånad. Jag har liksom ingenting emot att folk äter hund, skorpioner, testiklar och larver - tvärtom provar jag gärna själv. Däremot baxnar jag totalt av de märkliga matkombinationer man stöter på. Ta nu bara glassen här i Nanning. Jag sitter i frid och ro på ett lite finare matställe och tänker att nu ska jag äta glass! Så jag beställer in en portion med det lovande namnet "Tre skatter". "Undar vad skatterna är? Kanske choklad, jordgubb och toffee inbäddat i ett berg av vaniljglass" funderar jag i mitt stilla sinne medan jag väntar.
Icke. "Glassen" är någon sorts isröra, och "skatterna" är tre försvarliga högar av jordnötter (okej), gröna bönor (mindre okej) respektive små röda kidneybönor (hell no!). Hur kommer man på den befängda idéen att häva röda bönor i glassportionen? Röda bönor läggs i chili con carne eller äts under fattiga perioder som sådana med potatis. De läggs inte i glassen!
"Nä, man kan ju köpa glasspinnar från kiosken" tänke jag naivt. Jodå, när man grävt sig förbi pinnar och strutar med majs- och ärtglass kom man till slut ner till den riktiga glassen, men när man öppnar den är den utan undantag (och jag provade på många ställen) smält och frusen, smält och frusen så många gånger om att den är oätlig.
Kontentan av det hela är att Kinas glassutbud har förvandlat mig från en försiktig idealist och understödare av småföretagande till en kallblodig multinationalist. Med andra ord går jag nu till McDonalds när jag är glassugen.

Oftast förstår jag mig på kinesernas sätt att uttrycka sig, och deras maniska undvikande av pinsamma situationer, men en sak har jag ännu inte forstått mig på. När jag pratar med kineser frågar de ofta om jag har någon kinesisk vän. Lite märklig fråga tycker jag, men jag brukar svara att nej, jag har nog pratat med en massa kineser men jag kände ingen när jag kom. Reaktionen är alltid den där sänkta blicken och skrattet som betyder att jag just har sagt något olämpligt och att de skrattar för att det inte ska bli pinsamt. Förklara det för mig någon.

För övrigt är Nanning en vacker stad med ett bra utbud av det mesta (utom engelsksprakiga tidningar, damn it!), men det har ända varit några ensamma dagar för min del. Detta eftersom här inte finns några icke-kineser alls. Jag har sett sammanlagt fyra västerlänningar vid två olika tillfällen, vilket gör det sociala livet aningen begränsat. Jag menar, visst kan man försöka prata med kineser, men de kan absolut ingen engelska alls, bortsett från en halv procent eller liknande som kan rabbla upp några fraser ur skolboken. Den halva procenten är i regel universitetsstuderande med engelska som huvudamne! Visst har det blivit ett par luncher med kineser som svettas fram några fraser på engelska, men det är bara irriterande i längden, och dessutom har de ju jobb, skola och sånt att sköta, så förutsättningarna att umgås med dem är minst sagt dåliga.

Nåväl, i dag far jag till Kunming, och där ska situationen vara en annan.

Ta ledigt bara!

Kinas nationaldag är inte vilken helgdag som helst. Den är inte vilken nationaldag som helst heller. Nej, Folkrepubliken Kinas nationaldag, dagen då man minns Mao Zedongs utropande av arbetarnas och proletariatets nation, ska firas med - ledighet. Och då menar jag inte en dags ledighet plus eventuella klämdagar, nej då!, vi minns grundadet av kroppsarbetets högborg och intelligentians förtryckssystem med en hel veckas ledighet.
Jag visste förstås det här, men de flesta butiker, banker och postkontor har öppet ändå, så jag tog för givet att jag skulle kunna följa min ursprungliga plan: skaffa ett vietnamesiskt visum genom den enda instans som gör det i Nanning, eller i hela södra Kina förutom Hong Kong för den delen, nämligen FIT. Jag gick dit, beredd på att processen skulle ta 10 arbetsdagar, som jag skulle använda till att resa omkring lite i södra Kina, och när jag sedan fick visumet skulle jag direkt glida ut ur landet med en dag kvar på mitt kinesiska visum. Men, the best laid plans och så vidare...

Som ni säkert förstått av inledningen så blev det inget visum, för FIT har stängt hela veckan. Jag ids inte förklara alla regler som gäller för visum till de omkringliggande länderna, men kort sagt kan sägas att trots Sydostasiatiska nätverk och mycket prat om smidiga gransprocesser är det inte så jädrans smidigt. Nåval, efter ett par timmars research har lösningen uppenbarat sig: efter ytterligare ett par dagar i Nanning tar jag ett tåg till Kunming i Yunnan-provinsen väster om Nanning. Där besöker jag Laos konsulat och skaffar ett turistvisum, vilket ska ta högst tre dagar, och sedan far jag söderut in i Laos.
Grundplanen var att inte fara till Laos förran nästa år, kanske i februari, men det här blir nog också bra. Med god tur kan jag ordna ett Vietnamesiskt visum i Vientiane, och om inte det går far jag helt enkelt ner till Kambodja. På det viset borde jag komma till Bangkok i mitten av december, vilket var originalplanen.

För att inte trötta ut er med långrandiga redogörelser av reseteknikaliteter ska jag berätta lite om mat, närmare bestämt gatuserveringarna i Nanning. Det finns en mängd av dem, det är det första man kan konstatera. Det andra man kan konstatera är att man inte behöver oroa sig för om maten är färsk eller inte. Medan man väljer maträtt lever den nämligen ännu. Det är riktigt charmigt att köpa grillspett av en brud som lägger kol på glöden med ena handen och plockar duva med den andra.
Den berömda hunden, som ska vara en specialitet här, har jag dock inte sett mycket av ännu. En enda hund såg jag när jag vandrade bland matstånden, men den var redan tillagad och delvis uppskuren.
Däremot åt jag suspekta delar av okända djur nar jag plockade ihop en sorts nudelsoppa i ett av stånden. Metoden var att ta ett par nävar väl valda växter ur en korg och stoppa ner dem i grytan, där en mängd olika köttspett puttrade. Så tog man nudlar och lade i sin tallrik, hävde i sina grönsaker och lite spad, och därefter började kvinnan plocka upp spett efter spett och fråga vilka jag ville ha. Hon var mycket uttrycksfull när hon förklarade vad som vad vad. När spettet med bitar av mage togs upp pekade hon energiskt på sin egen mage, och när tungan togs fram strackte hon ut tungan och förde en massa ljud.
De runda kulorna tog jag utan att fråga några detaljer om.

Eftersom inga västerlanningar finns i den här staden stirrar folk efter mig, och det hela tiden. Grupper av flickor stannar och fnittrar, grabbarna pekar och nickar menande när de tror att jag inte ser dem, och barnen spärrar upp ögonen som om de ser julgubben för första gången. En del, av varierande ålder, ler glatt och somliga tar mod till sig och sager "hello!" eller till och med "how are you?". Jag brukar svara med ett leende, men jag har märkt att det i princip aldrig är en inledning till ett samtal, for det där lilla "hello!" är faktiskt det enda engelska ord de kan.
Ett par flickor satte sig dock vid mitt bord när jag käkade lunch här om dagen, och de kunde så mycket att de bjöd in mig till sin skola någon dag. De studerade traditionell medicin om jag förstod saken rätt. De har dock, som bekant, semester den här veckan.
Mera irriterande var karln som ställde sig bakom mig i går nar jag satt på internetkaféet och skrev mail. Han ville väl läsa lite vad han trodde var engelska, eller så var han bara annars nyfiken på hur det ser ut när man skriver västerländsk text. Han stod dock lutad över mig hela timmen med sin arm lutande på mitt armstod, men eftersom kineserna alltid står så nära varandra när de tittar på vad någon annan har för sig hade jag inte hjärta att säga åt honom att flytta på sig.

Baahih baahih på er! (Jag är i kantonesiskt område nu.)