Det finns ortsnamn som etsar sig fast i tankarna utan egentligen någon annan anledning än att de alltid nämns när exotiska platser diskuteras. Ta bara Mombasa. Eller Samarkand. Och Mandalay. Och där är jag nu. Eftersom engelsmannen hade ett av sina högkvarter i Mandalay finns det fortfarande många tecken på imperialistiskt inflytande här. Gatorna är som dragna med linjal, och har inga namn, bara nummer a la New York. Lokalt tillverkad glass är en annan höjdpunkt. Och golf. Vad mera än raka vägar, kalla förfriskningar och lite lugn idrott kan väl en gentleman begära?
När det gäller elektricitet är dock situationen lika hopplös här som i resten av landet - det finns ström när någon general tycker att folket förtjänar det. I Mandalay är regeln "one day on, two days off" som en universitetsstuderande som jag pratade med i går kväll förklarade för mig. Bästa strömförsörjningen i landet (bortsett från ett par halvkinesiska städer i nordost som lever gott på opiumhandel) är i Bagan. "The best in Myanmar: almost every day!" förklarade receptionisten på vandrarhemmet entusiastiskt. Ibland krävs det så lite.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Men som vi alla vet, Henrik, så är det inte så noga med strömmen så länge Husis utbärning fungerar...
Det är nog toppen att du och Janne och Ib orkar skriva bloggar. Men som Micki säger: man skall inte läsa på jobbet, för det är genant när man skrattar så kaffet går i vrångstrupen.
Eftersom det säkert känns aktuellt där var du är kan jag ytterligare berätta att CN-drabbning hålls 21.4.2007.
Hälsn.
hOTet
Post a Comment