Sunday, May 28, 2006

5564 miles senare

I hjärta NY står det på t-skjortorna, och om jag hade lite mera tid här tror jag nog att jag kunde börja hålla med om det uttalandet. Efter tre veckor i USA:s redneckområden är det härligt att röra sig i en stad som faktiskt är internationell, öppen, livlig, vacker, och vad allt man kan säga. Vi bor i Upper West Side, på 83:e gatan, och precis bredvid oss finns Amsterdam Avenue med alla sina restauranger med medelhavs-, indisk, thai- och annan mumsig mat. Ett kvarter åt andra hållet har vi Central Park, där man kan sitta hur länge som helst och titta på människorna som går förbi. Tio minuter med metron, och man är på Broadway, där vi i går njöt av ett hejd- och skamlöst frosseri i Abbamusik i form av musikalen Mamma Mia. Man gjorde så gott man kunde för att klä upp sig för musikalbesöket, men det är inte det lättaste när man rest i Asien i åtta månader. Nå, jag hade sytt upp en kavaj i Bangkok, så den drog jag över mitt annars ovårdade yttre.

Borde jag vara rädd? frågade jag mig i dag när jag av misstag tog fel metro och hamnade i The Bronx. Plötsligt var det bara jag och 50 svarta killar i hängiga baskettröjor och G Unit-kepsar i vagnen. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga, men det är ändå fascinerande hur påverkad man är av fördomar och skrämselpropaganda som inte är ens egen. Det är mycket lättare att vara rädd än att var öppen är väl slutsatsen. För att ha en fördom räcker det med att tänka en tanke. För att säga emot fördomen måste man faktiskt ha ett argument.

Jag såg den perfekta illustrationen till den bild jag egentligen skulle vilja ha av USA när jag satt i Central Park för ett par dagar sedan: en bankdirektör i kritstrecksrandig kostym och en byggarbetare i målarfärgsfläckig halare som satt på en bänk och åt varsin lunchsmörgås. Är inte det precis vad vi skulle vilja att USA var - ett samhälle där alla är likställda och har samma möjlighet att besanna sina drömmar? Igen skulle det vara enklare att bara tro på fördomen (en positiv fördom i det här fallet) men sedan minns man allt som står i vägen för att det skulle kunna hända.

1 comment:

Anonymous said...

Du, det låter inte så illa det där. Själv sitter jag och petar ihop en hemtenta i organisationsteori. Och jag har fortfarande inte fått arslet ur vagnen och slängt iväg ett mail åt dig! Men jag tänker på det varje dag. Håhå. Hälsa Laine. Krams!