Den perfekta maträtten heter som-tam, så är det bara. Den får alla andra maträtter att blekna, och om du har problem med stark mat får den dig att blekna också.
Som-tam har grön papaya som huvudingrediens. Det är en ganska intetsägande frukt och smakar inte så väldigt mycket i sig, så den kunde säkert bytas ut mot vitkål där hemma i Norden. En ordentlig handfull papayaskrap kastas in ett tråg och bultas med en mortel tillsammans med massor av chili, vitlök, limejuice och -skal, tomat, jordnötter och whatnot. Jag har inte helt listat ut receptet ännu, och jag vill inte heller slå upp det i någon bok eller på nätet, för det är så roligt att bara sitta bredvid gatuförsäljaren när hon tillagar härligheten framför ögonen på en och gissa vad som är vad.
Det här äts sedan med fördel tillsammans med en ordentligt hög klibbigt ris (aningen brunaktigt och hårt ris som är så klibbigt att det egentligen bara kan ätas med händerna, rullat till små bollar). Riset kompletterar inte bara måltiden, det är också räddningen när chilifrukterna börjar ta överhanden och vatten eller Singa inte längre hjälper.
Thailändarna är stolta över sin som-tam, speciellt i norra Thailand där den är en riktig stapelvara - från Bangkok och söderut är den genast svårare att få tag på. När man som västerlänning beställer som-tam på en restaurang lyser servitören alltid upp, och när man får frågan "spicy och non-spicy" och svarar "spicy" ler han som om man just gett honom och hela hans familj (som antagligen jobbar bak i köket) den finaste tänkbara komplimang. Vanligtvis är thailändska servitörer inte speciellt påflugna och brukar inte säga mera än nödvändigt, men varenda gång jag ätit som-tam har jag efteråt fått frågan "taste good?" och ett jätteleende. Det händer inte med någon annan maträtt.
No comments:
Post a Comment