Någon gång ska vara den första

Så är man på Kao San Road då.
Det var kanske ett oundvikligt faktum att man - No thanks, I don’t want any bracelets right now - en dag skulle hamna här, trots att jag medvetet hållit mig härifrån under den sammantaget ungefär en månad jag spenderat i Bangkok. Det är mycket möjligt att jag bara är fånig, för egentligen är det inget fel på Kao San, så länge man - No wooden frogs for me, thanks - orkar med kaoset. Människor av alla åldrar, storlekar, färger, former, nykterhetsgrader och samhällsställningar samsas - I’m not buying that however long you stand there - med försäljare av kläder, souvenirer, smycken, cd-skivor, vandringsstavar, apelsinsaft, färsk frukt och banana pancakes. Jag och min irländske resekamrat ägnade gårdagen åt att fundera över den onödigaste produkten som fanns till försäljning längs vägen, och valet föll på en märklig mask med inbyggd partytuta, ni vet sån där - Do I look like I need a ping pong show!? - som man blåser i så rullar den ut och tutar. Motorcyklar i snidat trä och Akha-stammens svarta hattar med ett hundratal silverbjällror - Oh, bugger off, would you?! - är riktiga under av funktionalitet i jämförelse med utbudet i stort.
När man tröttnat på sporten “mota försäljaren” kan man dra sig tillbaka till sitt rum och försöka tolka klottret på väggarna, i den mån klottret är synligt genom smutsfläckarna. Jag håller helt med personen som på min vägg skrivit “This is the stranger life I ever know”; om jag tycker att uttalandets andemening eller dess framförande är det konstigaste må vara osagt.

PS: Resan till Burma får i morgon en utmärkt inledning. Efter att ha bestämt oss för att flyga in och ut ur landet, i stället för att gå in landvägen och sedan tvingas flyga regim-ägda inrikesflyg, började vi leta billiga biljetter. Efter många om och men snokade vi fram ett par biljetter med Bangkok Airways som bara var några tiotal euro dyrare än de vanligtvis billigaste Myanmar Airways (som ägs av militärjuntan), så vi kunde utan att ruinera oss ge fingret åt Burmas penningtörstande regim och flyga thailändskt (och privatägt) i stället. Mera sånt!