Julmusik

Firade jul med min syster Åsa på Phuket. Halva Sverige var där med oss.

Jag gav mig själv en julklapp genom att förnya mitt musikförråd. Ett urval:
D-12: D-12 World (Jag tycker den är rolig, vilket antagligen betyder att alla utom Kaj ska undvika den som pesten.)
The Chemical Brothers: Push the Button (Jag skyller på dåligt inflytande från mina club lovin’ brittiska resekamrater.)
Alanis Morissette: Jagged Little Pill Unplugged (Återuppväcker lite minnen från högstadiet. Inte för att jag förstår vad jag såg i den på den tiden, men den opluggade versionen är riktigt trevlig.)
Method Man: Tical 0: The Prequel (Redman är där, Snoop är där, Ghostface är där, Ludacris är där. Och Meth är i toppform.)

Fullmånen som uteblev

Eller nåja, fullmånen var nog där, men festen som hölls till dess ära blev det inget av.
Det var alltså på Koh Phan Ngan i Thailändska gulfen, där det ökända Full Moon Party hålls varje månad på en av öns stränder, den här gången den 16:e december. Där radas högtalarsystem upp på stranden, och sedan dansar ett par tiotal tusen personer från kväll till morgon. Jag kom dit dagen innan festen, och visst gick vågorna höga under överfarten, men inte tänkte jag desto mera på det. När jag sedan vandrade genom staden på väg mot stranden hörde jag plötsligt vildsinta rop: “Clear the road, clear the road!” vilket följdes av en pick-up som dundrade över gatstenarna med en grupp människor på flaket, och mitt i gruppen låg den olyckliga som fick hjärtmassage så bröstkorgen såg ut att brista vilken sekund som helst. Väl på stranden såg jag sedan nästa offer som bars iväg på bår.
Det var vad jag såg. Vad jag hörde från obekräftade källor var att sex personer försvann samtidigt i de höga vågorna, och att bara fyra stod att finna - samtliga döda. Men på en plats som Koh Phan Ngan finns det inga officiella källor att tillgå, så jag kan inte veta säkert. Däremot såg jag en grupp som reste två kors på stranden, så man får väl anta att minst så många förolyckades.
Stormen avtog inte under natten och inte heller under följande dag, och sedan började ryktet gå att festen skulle ställas in. Det visade sig att sjäva strandfesten mycket riktigt blev till intet, men i övrigt var det fart och fläkt på ön, och nog stod jag sedan på morgonkvisten vid vattenbrynet (som nu knappt rörde sig alls) och ropade “Bring the speakers!” åt restaurangpersonalen. När jag sedan vaknade efter några timmars sömn och steg ut på balkongen såg stranden ut som efter en bättre fest på Casa, med uttröttade dansare med avflagad kroppsmålning som slocknat under första bästa träd eller vad annat som helst som verkade kunna ge skugga några timmar framöver.
Nu är jag då på Phuket, och här är det ju som vilken sommardag i Stockholms skärgård som helst. Restaurangerna har menyer på svenska och varannan person man möter pratar något skandinaviskt språk. Så jag har sökt avskildhet i ett hotell högt uppe på ett berg med utsikt över Karon Beach. Det är den lyxigaste övernattningen jag haft hittills under resan, men det är ju snart jul.

(Min kamera har nu kollapsat totalt. Jag antar att jag måste köpa en ny åt mig själv i julklapp, men det känns som en stor utgift, så jag har undvikit det hittills.)

Tempel, Tarja och trilskande mage

Det var en tid sedan jag skrev något här på bloggen. Men låt oss hoppa straight into the action med ett utdrag ur dagboken:
I dag är det min tredje och sista dag i Angkor-området, och jag använder den till största delen på cykelsadeln. Nu sitter jag på muren som omringar Bantey Srei, ett tempel drygt 30 kilometer utanför Siem Reap. Vägen var visserligen asfalterad, men väldigt ojämn, så det tog drygt 90 minuter att ta sig hit. Exakt noll andra västerlänningar på cykel kunde ses under hela färden, så det känns som om jag gjort något åtminstone lite annorlunda (eller korkat - de flesta människor inser antagligen att en och en halv timme cykling i stekande sol är en dålig idé). De flesta turistgrupper är i stan på lunch just nu, så vi är bara runt 10 personer här. Det är fridfullt och väldigt vackert. Fåglarna kvittrar nästan hänsynsfullt ovanför mig, och fågelsången kompletteras av de diskreta rösterna från ett par guider någonstans i ruinerna. Eftersom jag sitter på yttermuren har jag orörd skog till vänster (väster) om mig, och till höger går en smal stig som snabbt övergår i det breda vattenfyllda dike som omgärdar många tempel från den här perioden (900-talet). Sedan kommer själva templet, som antagligen är det vackraste av dem alla. Det är inte stort, men väldigt sinnrikt planerat, och praktiskt taget varenda sten är dekorerad med minutiösa skulpturer av dansande kvinnor, blommor, djur och gudomliga väktare med stora käftar. Solen står högt och suger en del färg ur bilden, men vid solnedgången borde de röda sandstenarna lysa ungefär som de åländska klipporna under en midsommarafton.
Ruinerna kring Siem Reap är turistattraktionen nummer ett i Kambodja. Många turister med mera pengar än tid flyger in från var de nu råkar vara i Asien och stannar några dagar för att se alla de tempel som byggdes här under Kambodjas storhetstid, mellan och omkring åren 900 till 1400. Det mest berömda av dem alla är Angkor Wat som är ett enormt komplex av noggrannt planerade torn och murar, dekorerade med de vackraste stenskulpturer och väggristningar man kan tänka sig, och byggt på en logistiskt sett alldeles hopplös plats mitt i djungeln. När jag korsade vallgraven och såg den enorma konstruktionen närma sig funderade jag lite på det här med “kulturell storhetstid” som man ofta talar om när det gäller utdöda civilisationer. Onekligen krävdes det kunskap om hantverk och byggnadskonst för att lyckas med ett mastodontprojekt som Angkor Wat, men man kan också se det från folkets synvinkel. Här var en stormakt med miljontals invånare, som helt enkelt kunde välja mellan att bära sten och rista hindulegender i sten dygnet runt i några år för att göra kungen nöjd, eller helt enkelt få huvudet avhugget. Jag kan inte hjälpa det, men jag har svårt att se det storslagna i den sortens kultur. Det storslagna i själva konstruktionerna är det dock omöjligt att undgå.
Nåja, bortsett från de moraliska frågeställningarna var ruinerna kring Angkor det bästa jag någonsin sett när det gäller historiska sevärdheter, och jag cyklade omkring i området i tre dagar, något som jag skulle påstå är minimum för att få grepp om det hela. Jag rekommenderar alla som har tid att köpa en veckobiljett för att verkligen kunna se allt i lugn och ro.

I förrgår var det vår självständighetsdag. Jag hörde att Tarja såg acceptabel ut under balen. Själv försökte jag få tag på levande ljus att sätta i fönstret, men butiken tycktes inte hålla sig med sådana. Den höll sig inte heller med några finska matprodukter, så det slutade med att jag satt på mitt rum och åt tyskt rågknäckebröd och drack en miniflaska svensk vodka tillsammans med min lätt roade resekumpan. Vad gör man inte för sitt hemland?

Och så ett meddelande till alla med trilskande mage: ta Ciprofloxacin. “I never shat so good in my whole life” tyckte min irländske resekamrat, och jag kan bara hålla med honom. Tack Ratiopharm!

Det är gratis!

Oj vad vi turister är förutsägbara!
Jag är i Sihanoukville, en stad i södra Kambodja dit de flesta resenärer kommer för strandens skull. Det är en lång och vit strand som på bara ett fåtal år har förändrats från en “hemlig” backpackerdestination till en inte lika hemlig destination - dock fortfarande främst för backpackers. Det innebär att de många restaurangerna längs strandkanten inte kan differentiera sig genom olika priskategorier, och inte heller genom en avvikande meny, eftersom backpackers i regel är ett synnerligen kräset släkte när det kommer till mat. Så vad gör man? Ger saker på köpet? Nej, man går ett steg längre: man ger saker gratis, till och med utan att man köpt något från början.
Det innebär att de riktiga budgetresenärerna får se sin kanske våtaste dröm gå i uppfyllelse: gratis övernattning!
Det är här förutsägbarheten kommer in i bilden. Få en backpacker att slå sig ner i en av dina solstolar vid Sihanoukvilles strandkant, och han flyttar inte på sig på hela dagen. Inte en centimeter. Han kommer lugnt att sitta och beställa både frukost, lunch och middag av dig, och det utan att över huvud taget fundera över vad notan landar på i slutändan. Så enkelt är det. Om du dessutom ger honom gratis övernattning i din restaurang är sannolikheten mycket stor att du har en stamgäst dygnet runt i en vecka.
Nu är den här gratis övernattningen inte någon natt på Shangri-La direkt. Den äger i regel rum på loftet ovanför restaurangen, på madrasser som sett bättre dagar. Men man brukar få låna ett myggnät.
De flesta restaurangerna vid Occheuteal beach erbjuder nu “Free Accomodation!”, och de mera innovativa har börjat variera lockbetet genom att addera gratis drinkar, droger och andra dumheter.
Nu får jag Sihanoukville att låta som en riktig håla, men det är inte hela sanningen. Liksom så många andra platser är staden precis vad man gör den till. Till exempel kan man söka tillflykt till en (nästan) öde ö för ett par dagar, vilket var precis vad jag och mina två resekumpaner gjorde. Under en dagsutflykt med båt fick vi syn på en alldeles ljuvlig strand med ett fåtal bungalover diskret placerade i skogsbrynet invid stranden, och eftersom vi inte direkt hade ett pressat schema just då såg vi till att återvända dit nästa dag med vår packning.
Två nätter stannade vi, och under dagarna däremellan gjorde vi, ganska exakt, ingenting. Jo, vi kastade lite frisbee längs med stranden (därför ser min rygg just nu ut som en orm i ömsningstider). Och vi åt chokolate pancakes. Och pancakes with Mars bars. Och Deep fried Mars bar. Och vi sparkade lite med foten för att hålla hängmattan i rörelse. Det var väl ungefär det.