5564 miles senare

I hjärta NY står det på t-skjortorna, och om jag hade lite mera tid här tror jag nog att jag kunde börja hålla med om det uttalandet. Efter tre veckor i USA:s redneckområden är det härligt att röra sig i en stad som faktiskt är internationell, öppen, livlig, vacker, och vad allt man kan säga. Vi bor i Upper West Side, på 83:e gatan, och precis bredvid oss finns Amsterdam Avenue med alla sina restauranger med medelhavs-, indisk, thai- och annan mumsig mat. Ett kvarter åt andra hållet har vi Central Park, där man kan sitta hur länge som helst och titta på människorna som går förbi. Tio minuter med metron, och man är på Broadway, där vi i går njöt av ett hejd- och skamlöst frosseri i Abbamusik i form av musikalen Mamma Mia. Man gjorde så gott man kunde för att klä upp sig för musikalbesöket, men det är inte det lättaste när man rest i Asien i åtta månader. Nå, jag hade sytt upp en kavaj i Bangkok, så den drog jag över mitt annars ovårdade yttre.

Borde jag vara rädd? frågade jag mig i dag när jag av misstag tog fel metro och hamnade i The Bronx. Plötsligt var det bara jag och 50 svarta killar i hängiga baskettröjor och G Unit-kepsar i vagnen. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga, men det är ändå fascinerande hur påverkad man är av fördomar och skrämselpropaganda som inte är ens egen. Det är mycket lättare att vara rädd än att var öppen är väl slutsatsen. För att ha en fördom räcker det med att tänka en tanke. För att säga emot fördomen måste man faktiskt ha ett argument.

Jag såg den perfekta illustrationen till den bild jag egentligen skulle vilja ha av USA när jag satt i Central Park för ett par dagar sedan: en bankdirektör i kritstrecksrandig kostym och en byggarbetare i målarfärgsfläckig halare som satt på en bänk och åt varsin lunchsmörgås. Är inte det precis vad vi skulle vilja att USA var - ett samhälle där alla är likställda och har samma möjlighet att besanna sina drömmar? Igen skulle det vara enklare att bara tro på fördomen (en positiv fördom i det här fallet) men sedan minns man allt som står i vägen för att det skulle kunna hända.

Chicago och Mozart

Jag är så i tagen så jag måste berätta varför: vi var på konsert i går. Tog oss till Chicago Symphony Center för att se vad symfoniorkestern i staden hade för sig, och det visade sig att de om femton minuter skulle hålla konsert med Bachs Magnificat i D och Mozarts Requiem, så vi ignorerade de kritiska blickarna på våra slitna köra-bil-flera-dagar-i-streck-kläder (Chicagopublikens klädsel håller samma nivå som orkestern - bäst i världen alltså) och betalade in. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin upplevt, och definitivt den bästa tolkningen av Mozarts Requiem jag hört! Kören var så ren, så exakt nyanserad, artikulerade så perfekt att det hela närmade sig en överjordisk upplevelse. Orkestern var på samma nivå. Solisterna höll inte riktigt måttet, även om Nathan Berg sjöng baspartiet.

Nåja, det var nu ifall någon bryr sig.

På ett mera allmänt plan så diskuteras det flitigt på nyheterna just nu ifall engelska ska bli USA:s officiella språk. Det är väl gott och väl att det diskuteras, men nog är det ju irriterande att folk inte kan hålla ordning på argumenten. "English is what keeps us together" tyckte en expert. Jaså, det är engelska som håller ihop USA? Jag som trodde det var idén att alla män(niskor) är likvärdiga och ska kunna uppfylla sina drömmar. Visst fungerar USA mycket tack vare engelska språket, men blanda nu inte ihop begreppen. Som finlandsvenskar vet vi mycket väl att ett enda språk inte är det viktigaste för att hålla ihop ett land.

Vad gör vi här?

"Why're y'all comin' to America?" frågade receptionisten skeptiskt i går när vi checkade in på ännu ett roadside motel. Och hon var inte den första. När vi checkar in händer i regel två saker: 1) receptionisten har problem med att förstå sig på mitt körkort och frågar var min adress finns, och 2) hon (i regel en hon) frågar förundrat vad tusan vi gör här. "You don't have nothin' better to do?" tyckte en annan när vi förklarade att vi kör igenom kontinenten från kust till kust. "It seemed like a good idea" har jag sagt ett par gånger, och det verkar räcka som förklaring.

På vägen norrut från den djupa södern har vi kört förbi flera kyrkor än jag någonsin sett. Mest baptistkyrkor, men också en del presbyterianer, katoliker, "independent" och diverse suspekta grupperingar som jag aldrig hört talas om. I Kentucky tyckte man tydligen det var en bra idé att resa enorma plakat med de tio budorden på bredvid vägen. Det är nog inte så konstigt att amerikaner är så flitiga kyrkobesökare - när man har en kyrka i varje gathörn måste det vara ett enormt socialt tryck på varje familj att dyka upp fulltalig i kyrkan på söndag morgon.

Jag har en ny favoritsång på radion, Have You Forgotten av Worley Darryl. Han kände tydligen att det behövdes lite starka argument FÖR kriget i Irak efter att Bono, Springsteen och gängen skrivit sånger mot det. Så här till exempel:

I hear people saying we don't need this war
I say there's some things worth fighting for
What about our freedom and this piece of ground
We didn't get to keep 'em by backing down

Eller refrängen:

Have you forgotten how it felt that day?
To see your homeland under fire
And her people blown away
Have you forgotten when those towers fell?
We had neighbors still inside going thru a living hell
And you say we shouldn't worry 'bout bin Laden
Have you forgotten?

Och sedan lite nävar i luften:

Some say this country's just out looking for a fight
After 9/11 man I'd have to say that's right

Höjdpunkten är ändå bryggan, där han (trots att alla soldatbeskrivningar och skandaler i nyheterna säger den totala motsatsen) skriver:

I've been there with the soldiers
Who've gone away to war
And you can bet that they remember
Just what they're fighting for

Jag har skoj varje gång jag hör den. Men kanske det bara är jag.

God bless this mess

Milräknaren står på 2445 och vi är i Waco, Texas. Här händer väl inte så speciellt mycket, men vi orkade inte riktigt hela vägen från Amarillo till Austin på en dag som vi hade tänkt oss, så vi stannade här. Att köra genom Texas är som att stiga in i en film: servitören på pancake-stället som med tjock tunga frågar "How'r ya'll doin' today?", de slumpmässigt utplacerade skyltarna i majsfälten som proklamerar "God bless America!" och "God bless our troops" (eller kyrkan med neonskylten som säger "Sinnners welcome!"), städerna med 324 invånare som består av sadel- och vapenbutiker.

På tal om film så tänker jag på Monty Python just nu. Inte bara för att jag bor på Knight Inn, men också för att jag fortfarande drömmer om Ben & Jerry-glassen jag åt för ett par dagar sedan: Vermonty Python (Ben & Jerry kommer alltså från Vermont). Den stoltserade inte bara med en vacker graal på förpackningen, och hävdade i innehållsförteckningen att “shrubberies” använts i tillagningen, men hade också chokladkossor blandade med glassen! Fantastiskt.

När man kör bil genom så varierande landskap som man gör här dagarna i ända, känns det bra med någon form av stabilitet. I en vecka har den stabiliteten bestått av att bläddra igenom radiokanalerna och vilken man än stannar på höra en och samma låt. Vad den heter och vem som sjunger den har jag inte en aning om, men refrängen slutar med att “tequila makes her clothes fall off”. Inte bara är det en intressant reaktion på tequiladrickande som jag anser att något organ inom SHS (lämpligen CN) ska göra efterforskningar i, men när man lyssnar på den sången samtidigt som man kör förbi Sinnners welcome!-kyrkor förstår man varför religiositet kan vara en sådan vattendelare i amerikansk politik: jag tror inte att prästen som jobbar i nämnda kyrka ser med blida ögon på varken alkohol, nakenhet eller dans (som flickan med de avfallande kläderna sysslade med medan allt det andra pågick).

På tal om religion och graaler så är det ett våldsamt ylande om filmatiseringen av Da Vinci-koden just nu. Den ska ha premiär den 19:e, och förstås måste varje tv-kanal med självaktning hålla en "diskussion" dit de bjuder in en massa människor som de på förhand vet att aldrig kommer att komma överens och låter dem rada upp alla argument som vem som helst kunde tänka ut på förhand. Och det vore väl gott och väl - så går det ju till där hemma också - men dessutom måste varje diskussion ledas av en botoxbehandlad blondin som inte har läst en bok sedan hon hoppade av high school.

Nå, i morgon bär det av till Austin, och efter det blir det New Orleans - om det står kvar. I går kväll avbröts tv-programmen konstant av tornadovarningar i Texas (bara några tiotal miles från där vi var faktiskt) och de (tornadorna alltså, inte varningarna) var tydligen på väg österut. Så vi får se. Eller God willing borde jag väl säga.

Straight outta Compton!

Jepp, jag är en nörd och jag medger det med glädje, men i dag har jag sett Compton! Visst är det fånigt att en vit kille från en trygg medelklassuppväxt i Finland ska vara så fascinerad av Los Angeles-områdets främsta produktionsort av "gangsterrappare" (ett ord jag motvilligt använder i brist på bättre), men så är det nu bara. Och även jag kommer "straight outta Compton" på så vis att jag for in, körde igenom och kom ut igen utan att stanna mera än nödvändigt på vägen... Inte för att det verkade speciellt hotfullt - gummor som satt och tjattrade utanför husen, ungar som gled omkring på sina lowrider-cyklar, unga män som stod utanför apoteket med händerna innanför jackan (okej, det är eventuellt lite hotfullt) - men man behöver ju inte vara dumdristig för det.

För övrigt gick färden från San Francisco till Los Angeles som smort. I stället för en Mustang fick vi en vit Chrysler convertiblesom är hur skön att köra som helst. Vi gjorde ett par tappra försök att fälla ner taket, men det var så förbaskat kallt att ögonen frostade igen. Tills vi kom fram till Hollywood, that is. Där lyste förstås solen, och vi kunde sätta på shortsen, placera solglasögonen på näsan, fälla ner taket och i största allmänhet se världsvana ut. Efter den obligatoriska promenaden längs the Walk of Fame för att se på stjärnor körde vi vilset omkring och letade efter bästa platsen att beskåda HOLLYWOOD-bokstäverna. Till slut hittade vi en lämplig plats att ställa bilen på, och vandrade hurtigt upp för berget tills vi hittade en vinkel vi var nöjda med. Ärligt talat var det inte så speciellt, men om man vände ryggen mot bokstäverna hade man en oslagbar vy över Los Angeles och insåg hur alldeles förunderligt utspritt det här stället är.

Vår plan är att köra ungefär i nordostlig riktning från LA, och anlända till New York den 25 maj, men där emellan har vi inte så mycket planerat, förutom att vi antagligen först far via Las Vegas till Grand Canyon och sedan lite söderut igen för att slippa snöfallet jag förutsett varje morgon de senaste dagarna när jag stigit upp och öppnat dörren för att se om man fortfarande måste ha långbyxor på sig. Så om någon har något som vi absolut måste se på vägen - let me know!

Slå på värmen, någon!

Så är man i de frias och tappras land då, San Francisco för att vara exakt. Det må ligga i Californien (jag har inte sett The Governator ännu) men det är banne mig inte varmt för det. Anders, som jag lyckligt mötte dagen efter min ankomst, tycker ju det är värsta sommarvärmen, men jag har på mig långbyxor och tröja och håller mig i solen. Så går det när man varit för mycket i Sydostasien.

Det är inte bara kallt här, det är också dyrt. Igen håller min vän hemifrån inte med mig när vi äter lunch för fem dollar, medan jag hellre skulle betala en dollar som jag är van med från Bangkok. Något vi däremot är helt överens om är att maten inte är mycket att hurra för, men till lunch första dagen åt vi ändå burgare bara för sakens skull, och eftersom vi bor i ett väldigt spansktalande område (Mission district) har vi också käkat burritos och tacos. Frukosten som ingår i hostellets pris består av kaffe och kaka - en lysande start på dagen...

I morgon hämtar vi vår hyrda Ford Mustang convertible, och sedan bär det av genom landet! Vi har köpt en (väldigt basic) karta som ska leda oss på vår färd, men i övrigt har vi inte planerat något ännu, förutom att vi först kör mot Los Angeles och på vägen besöker någon vingård. That's enough for me.