Egentligen är det tragiskt, men...

Thaksin Shinawatra är en lustig prick. Inte bara är han Thailands statsminister, han är också en av landets rikaste män och har sina fingrar med i massa storföretags grytor. Om någon förstår sig på företagslagstiftningen så är det han, eftersom han har varit med och skrivit en stor del av den nyliberala skattelagen, som med sina kryphål är tänkt att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Men kryphål är ju alltid kryphål, även när de är lagliga, så när han nu går och säljer sin familjs aktier i Shin Corp, den största affären i Thailändsk historia, och genom ett av dessa kryphål sparar in några hundra miljoner dollar i skatt för sin familj (grattis!) så är det väl förståeligt att folket blir lite irriterat.
I helgen ordnades det en stor protestmarch i affärens ära i Bangkok. Inget våld uppstod, massan stod bara och ropade slagord och lyssnade till tal av kritiska politiska motpoler. Men det tyckte inte Thaksin om. “Democracy can be excercised but within certain boundaries” tyckte han i Bangkok Post. Jag tycker speciellt mycket om formuleringen att “demokrati kan utövas”. Bangkok Post fortsatte: “While dismissing the Saturday rally as having no political inpact, he did say that it went beyond the limit of democratic rights”. Jag som trodde att tal och slagord hörde till de mest grundläggande elementen av demokratiska rättigheter. Men han är ju rik, så han har säkert rätt.
Nu förbjuder Thaksin användningen av den traditionella protestplatsen, Royal Plaza, för de nya demonstrationer som väntas i helgen, eftersom “det är kunglig mark”. De två jättedemonstrationer under 1900-talet som förändrade Thailands konstitution i grunden till vad den är idag, och som ägde rum på Royal Plaza, tycks vara bortglömda till förmån för någon sorts selektiv version av Thailands traditionella konungadyrkan.

Precis som Thaksin Shinawatra borde inse att när statsministern använder sig av kryphål i lagen, som han själv skrivit, för att spara in några hundra miljoner dollar i skatt - i ett land där en sådan summa kunde få ordning på det erkänt haltande skolväsendet eller sjukvården - gör det folket lite irriterat, så borde Jyllandspostens chefredaktör inse att muslimer blir sura när man gör narr av Muhammed - med eller utan pressfrihet. Jag anser att pressens frihet är den viktigaste friheten av dem alla, eftersom den leder till alla andra friheter som finns i ett demokratiskt samhälle, men att trycka en karikatyr - inte ens en nyhet, bara en karikatyr - som man vet kommer att sätta igång en orgie av våld och oroligheter i en redan katastrofalt otrygg del av världen, är och förblir en dålig idé.

Men bortsett från alla negativa konsekvenser så måste jag erkänna att jag tycker de här båda nyheterna i grunden är ganska underhållande. Båda orolighetsinstiftarna visste att det de gjorde skulle väcka anstöt, och de var båda i en ansvarsposition där man förväntas undvika frestelser att starta dumheter bara för att man kan, men de gjorde det ändå (“Let’s start some shit!” som MC Ren från NWA muntert sade när han var uttråkad) - och envisas med att försvara sig trots att reaktionerna har förstorats så till den milda grad att de inte längre går att kontrollera. Jag kommer osökt att tänka på Mr Bennets förhållande till sin hustru i Jane Austens Stolthet och fördom. Austen konstaterar att förhållandet dem emellan egentligen är ganska tragiskt, men Mr Bennet gör det bästa, för sin egen del, av situationen. Mitt favoritcitat ur den boken får avsluta det här inlägget:

“To his wife he was very little otherwise indebted, than as her ignorance and folly had contributed to his amusement. This is not the sort of happiness which a man would in general wish to owe to his wife; but where other powers of entertainment are wanting, the true philosopher will derive benefit from such as are given.”