Let's start some shit!

Mina favoritnyheter handlar alltid om folk som gjort något uppenbart dumt, trots att de borde veta bättre. Muhammed-karikatyrerna var ju ett uppenbart exempel. Nu har tidningen AsianWeek publicerat en krönika rubricerad Why I Hate Blacks, där skribenten bland annat konstaterar att svarta är svaga i själen, eftersom de är den enda ras som låtit sig vara slavar under 300 år. Än en gång, som Eazy-E sade: Let's start som shit!

På tal om slaveri är det i år 200 år sedan slaveriet förbjöds i England. The Economist har en riktigt givande överblick av förbudsprocessen i senaste numret. Det enda jag saknar är konstaterandet, i samband med diskussionen om att slaveriet redan existerade i många afrikanska stammar långt innan européerna kom dit, att det afrikanska slaveriet, visserligen fel och inhumant, inte hade samma inslag av absolut och livstids ägande som den europeiska varianten. Det är åtminstone vad jag läst tidigare, så om det inte stämmer skulle jag vilja se det motbevisat. För övrigt en väldigt läsvärd artikel alltså.

Man kan om man vill

Årsfesten i helgen var fantastisk! Helt enkelt. Att ta sig från zillisen till färjan var mindre fantastiskt. Jag lyckades packa en väska innehållande kostym och laptop på söndag morgon efter en timmes sömn, och släpade mig sedan till en grottliknande lokal som jag vidhåller att jag hittade enbart med hjälp av tur. Ledde några sånger och viftade med en död sik, som gav mig envist illaluktande händer och ett par blödande knogar (och sår på magen och bröstet, jag vet inte varför). Hoppade och dansade, och tog mig sedan som sagt sedan till färjan, som avgick kl 17.30 mot Stockholm. Väl ombord kröp jag ner i sängen och sov 13 timmar.

Nåja, allt gick bra, jag och min arbetskamrat gjorde vår intervju med en general på försvarsmakten, varpå vi hengaile en stund, och tog sedan bussen ut till Arlanda och flög hem. Ännu en lyckad resa i proseminariets namn.

Här hemma läser jag om de Nordkoreanska diplomaterna som inte lyckades visa upp papper och blev jagade av finsk polis med tårgas. Lysande. Så två nordkoreaner åker tåg från Moskva till Helsingfors utan biljetter eller diplomatpapper, kör ut biljettkontrollanten ut sin kupé när hon ber om någon form av bevis på betald färdavgift, klarar inte av att säga frasen "We're diplomats" för att lugna ner situationen och övermannas med hjälp av tårgas. Och nu vill Nordkorea se en "thorough investigation" i frågan? Jag är mest nyfiken på varför dessa två diplomater åkte så märkliga vägar för att ta sig till... ja, vart? Någon postering finns inte i Finland, och de åkte sedan vidare med färjan till Stockholm, där man visserligen har en ambassad, men varför inte bara ta flyget från Moskva till Stockholm? Har pengarna tagit slut under herr Kims madrass? Nej, jag vet, de skulle förstås lifta med en lastbilskusk till Norges västkust, och därifrån åka fiskarbåt till ambassaden i London! Och varför inte sedan i smyg ta sig ombord på ett kryssningsfartyg till USA, ta en Greyhound till Washington och bryta sig in i Vita huset? Hmm, det verkar troligt, men jag tror jag måste sova på saken innan jag med säkerhet kan dra några slutsatser.

Bra planering, igen

I ett infall av gränslöst framförhållande hade jag tydligen låtit bli att tvätta frackskjortan efter senaste användning (sånt kan man ju göra senare) så när jag idag tog fram den för att inspektera utrustningen inför morgondagens årsfest ("den"=skjortan, "utrustningen"=fracken plus tillbehör) kunde jag konstatera att den såg alldeles för jäkligt ut. Gula fläckar överallt och allmänt sjaskig. Nåväl, skam den som ger sig, så jag gned först in skjortan med en fifty-sixty-blandning diskmedel och bakpulver och lät stå ett par timmar, och lade sedan in det hela i bykmaskinen. Det gick inte så bra. Tydligen var min skjorta så äcklig att maskinen protesterade, så när jag vandrade ner i tvättstugan för att ta ut byket proklamerade maskinen stolt att ett "error 101" (låter grundläggande, men jag har ingen aning om vad det innebär) hade uppstått. Så jag fick starta programmet på nytt, och ha en diskussion med grannen, som skulle tvätta efter mig, om vilken rätt jag har att klampa in på andras tvättider utan att fråga.

Lång historia kort: min frackskjorta hänger nu på en galge i mitt rum, glänsande vit. Och på skjortan hänger ett Stockmann-kvitto med texten 79,90 på. Det visade sig att de där gula fläckarna (av okänt ursprung) var av det envisare slaget, som inte tänkte ge efter bara för att jag slängde någon påhittad huskur på dem, så det fanns egentligen ingenting annat att göra än att söka upp en ny ur svenskfinlands vardagsrums outtömliga lager.

On a more global note så tänker Muhamad Yunus starta ett eget parti för att ställa saker till rätta i Bangladesh. Det är väldigt välkomna nyheter. Inte för att nobelpristagaren nödvändigtvis är någon lysande politiker, men för att någon med internationella ögon på sig sätter sig i spjärn mot de två galenpannor som just nu terroriserar folket. Han kan åtminstone knappast göra saker värre, och i ett land som Bangladesh räknas det som ett framsteg.

Två omistliga sidor

Måste bara länka till ett par sidor man inte får missa. För det första Liberals Must Die, en bloggliknande sida helt inriktad på att bevisa att alla som inte är konservativa republikaner är idioter som det borde vara skottpeng på. Nå, det är en satir, och ibland blir det övertydligt, men vissa inlägg låter så lika vissa politiska uttalanden i USA att man faktiskt tror de är riktiga.
För det andra bör Mahmoud Amadinejads blogg kollas in! Tänk, mannen styr ett mastodontstort land, donar kärnvapen i källaren, och har, om man får tro Conservative America, megalomaniska planer om världsherravälde, men ändå har han tid att blogga om sina innersta tankar på internet. Nu är min farsi inte så het, men han verkar skriva lagom långa och läsvänliga inlägg.

Fingergympa

Nog för att jag är en stor vän av kvalitativa undersökningsmetoder (för då slipper man bolla med en massa statistiska formler) men ett minus finns det definitivt: transkribering. Gjorde de två första intervjuerna för proseminariearbetet i dag, och det gick hyfvens, men sedan kom jag hem och skulle börja skriva ner allt som sagts, ordagrant. Tre timmar och sju fullskrivna sidor senare kunde jag konstatera att det inte alls är något muntert arbete. Speciellt som diktafonen inte är kompatibel med min Mac, så jag kan alltså inte ladda in ljudfilerna och använda mig av kommandon på tangentbordet, utan måste i stället fysiskt trycka på play och stop varannan sekund.

En nästan lika irriterande upplevelse var det att se första avsnittet av Big Love på Nelonen i kväll. Tänk, här skapar man en serie som kunde bli hur intressant som helst, om en man med tre hustrur som lever tillsammans, och så cirkulerar första timmen nästan bara kring erektionsproblem. Billigt så det smäller om det. Men man ska väl inte säga för mycket - första avsnittet av Weeds var inte heller lätt att ta till sig, och så visade den sig bli den bästa serie jag sett på flera år.

Åland får två sexdagarstidningar i stället för en. Bara det är oväntat, men kanske ännu mera oväntat är att folk har så blandade åsikter om saken - läs bara kommentarer till tidningarnas ledare om saken här och här. Man skulle ju tycka att läsarna skulle vara nöjda över att få mera läsning per vecka, att flera journalister får jobb, att annonseringen ökar, och så vidare, men i stället grymtas det om att Anders Wiklöf sägs ha skjutit till pengar åt Nyan (han är affärsman och har så vitt jag förstår full frihet att göra vad sjutton honom lyster), att morgontidningar ändå inte kommer ut på morgonen på landsbygden (något som tidningen Åland lovat förbättra, och om det sker kan ju inte Nya Åland vara sämre), eller att den ena eller andra tidningen ändå är sämre och inte förtjänar att finnas till. Skulle det vara public service och nyinvesteringar skulle komma ur skattebetalarnas fickor skulle det väl vara en sak, men i det här fallet är det ju bara fånigt. Tänk er det: 25.000 människor, två sexdagarstidningar! Bara på Åland.

Dagens...

...citat: "I want to be like Gandhi, Martin Luther King and John Lennon - but I want to stay alive". Hon har höga tankar om sig själv, flickan.

...seriestrip: Rocky citerar fortsättningsvis med jämna mellanrum de bästa raptexterna som någonsin skrivits. I dagens Volt dyker Big Puns rad "I'm not a player, I just fuck a lot" upp. Gläden eder, alla wiggers och rapnördar.

...musik: Beethovens första pianosonat i f-moll, första satsen. Även om kroppen värker av flunssafrossa tycks jag orka spela piano.

...film: Lucky Number Slevin. En lurig historia med skönna skådisar. Bäst är väl att se Morgan Freeman och Ben Kingsley i samma scen.

...besvikelse: Eller nåja, veckans besvikelse kanske. Hur som helst är Stings inspelning av John Dowlands 1500-talsvisor, Songs from the labyrinth, inte något att hänga i julgranen. Idén är god dock.

Stort och smått

Ligger hemma med flunssa sedan ett par dagar. Det är inte speciellt skoj, men om man inte vilar vet man aldrig resten av vintern kan bli att se ut: kronisk hosta, ständigt sur hals och så vidare. Som tur är är jag mästare på att roa mig själv. Har bland annat lyckats med bedriften att titta igenom en hel säsong av House (15 timmar) på ett och ett halvt dygn. Tyvärr var andra säsongen uthyrd när jag stapplade över till Makuuni, så mitt maraton fick avbrytas för att ge rum för andra sysselsättningar.

För helsingforsare som vill få en inblick i den åländska språkdebatten kan det löna sig att titta här. Det är tidningen Åland som ifrågasätter det upplevda samhälleliga kravet att den åländska riksdagsmannen måste kunna finska, och som vanligt i dessa frågor skapar det debatt. Högst upp till höger på sidan finns kommentarer till ledaren. I och för sig har diskussionen ännu inte blivit riktigt så lössläppt som den ibland kan bli, men den har redan hittat upp i listan över månadens mest kommenterade ledare, så jag har en känsla av att debatten kommer att fortsätta ett tag framöver.

Tydligen var Cleopatra inte så vacker som det sägs. Eller, hon såg inte ut som Elizabeth Taylor i alla fall, ifall nu någon mot förmodan trodde det. Historikerna må säga vad de vill, men jag kommer för evigt att lita på Asterix i den här frågan.

Och så en dystrare fråga: minoritetskvinnors situation i Burma. Karen's Women Organization gav nyligen ut en rapport som genom en mängd casebeskrivningar påvisar hur militärregimen systematiskt använder sig av våld och våldtäkt för att förtrycka minoritetsfolken. State of Terror heter rapporten, och är kanske lite väl mastig att läsa i sin helhet, men Executive Summary finns.

Från tio skinande fingertoppar

Har Snoop Dogg i lurarna just nu, eftersom jag kom på att jag inte hört hans senaste album. Och det skulle ju vara lite fånigt att inte känna till låtarna när man går på konsert. Den 9/3 är dagen med stort S! Att dessutom Mr Meth, Wu Tang Clan's finest, Method Man, kommer till Nosturi den 30/3 gör ju månaden om möjligt ännu bättre.

I helgen var jag i Tallinn på spa. Det var manligt. Jag fick också mitt livs första manikyr. Det var om möjligt ännu manligare. Manikyrissan verkade måttligt intresserad av sitt hantverk under största delen av halvtimmen, men i någon skede verkade hon komma på att hon arbetade på en killes händer och började fnissa, och när hon var klar frågade hon på rysk-finska, med ett illa dolt skratt, om jag ville ha nagellack också. Näe, inte den här gången tyckte jag.

Bensvep mot friheten

Ett måste för alla Karate Kid-fans. Eller -nördar kanske. Hur som helst var det tydligen någon som tyckte det var en bra idé att göra en hyllningslåt - Sweep the Leg - till Kobra Kai-killen, och lyckades dessutom få med största delen av skådespelarna till videon. Utom Mister Myagi förstås, RIP.

På Schwebben diskuteras militärtjänstgöringen. Alla som värdesätter frihet inser ju att obligatorisk värnplikt är förkastligt, men av någon anledning rör sig aldrig diskussioner om den här frågan på den nivån. I stället dras det fram argument som att "milin gör pojkar till män", "vad skulle våra förfäder säga?" och, min personliga favorit, "du har ju inte gjort milin själv, så du vet inte vad du pratar om!". Det är allt gott och väl att man får hår på bröstet av att jaga fiender i Dragsvikskogarna, att våra farföräldrar slog tillbaka ryssen, och att man inte känner till detaljer om tjänstgöringen om man inte gjort den själv, men det motsäger ju inte det faktum att obligatorisk värnplikt strider mot den individuella friheten. Äpplen och päron.

Climatizzle changeizzle

The Economist (27 jan - 2 feb) innehåller en intressant grej om miljömedvetenhet i USA. Grundtanken i artikeln och ledaren är att USA snart kommer att vara världsledande inom industriell miljömedvetenhet eftersom det är vad konsumenterna kräver, inte för att man, som i Europa, sätter upp regler från högsta ort, dåligt genomtänkta regler dessutom, som alla sedan förväntas följa. Visserligen har The Economist en benägenhet att vara nästan blint USA-vänlig i vissa lägen, men argumenteringen håller nog i det här fallet. Tyvärr är nätversionen inte tillgänglig utan registrering, men kolla in artikeln om ni får tag på den.

Kolla in Snoop intervjuas av Letterman. Det är en så dålig intervju att den är rolig. Snoop vill uppenbarligen inte vara där, och Letterman har ingen aning om vad han ska prata om.