Snabbmat på kinesiska

Visst kan också kineserna det här med burgare, till och med att starta riktiga McDonaldskopior. Men vissa egenheter tycks de inte slippa ifran hur de än försöker. Låt mig berätta:

Efter en period av en meny bestående av frukt, gröt och ris - eftersom min mage inte riktigt varit överens med mig - kände jag mig plötsligt sugen på lite skräpmat, närmare bestämt burgare och franskisar. Men McDonalds kan man ju inte besöka hur sugen man än är (eller?) så jag begav mig till Chengdus eget burgarhak, Dicos. Det var en riktig kopia av McDonalds, komplett med maskot, menyer bestånde av burgare, pommes och läsk, och på väggen hängde bilden på employee of the month. Men istället for nötkött fyllde de bröden med friterad kyckling, som också bjöds ut i fristaende form a la Kentucky Fried Chicken. Jag beställde deras motsvarighet till Big Mac-menyn och satte mig ner och iakttog kunderna.

Så kommer en grupp skolungdomar in, högstadieåldern ungefär, och beställer in en massa mat. De var högljudda och ivriga precis som barnen är i den åldern när de släppts lösa på ett matställe på egen hand. Men här började skillnaderna sedan visa sig. Istället för att hugga in i sin egen mat, för alla hade fått varsin bricka med sin beställning, började händerna flyga över bordet åt alla håll. Precis som vid en helt vanlig kinesisk måltid tog de konsekvent mat från varandras brickor, även om de alla hade till exempel franskisar på sin egen tallrik. Ibland gick någon och köpte mera mat, och då tog alla för sig av honom när han kom tillbaka med brickan. Mitt i allt detta hällde pojkarna upp läsk åt varandra helt obemärkt, precis som man serverar té åt bordsgrannarna under en traditionell kinesisk middag. När jag senare tittade närmare på menyn såg jag att en hel del av alternativen var tänkta för en grupp människor snarare än enskilda personer.

Nu har jag just kommit fram till Nanning i södra Kina. Eftersom det är kväll valde jag att checka in på ett hotell nära tågstationen, och till min stora glädje var priset inte alls oöverkomligt. Dessutom finns det dator med internetuppkoppling på rummet, minibar så jag slipper springa ut och köpa vatten, och ett lyxigt badkar i badrummet. Så i kväll blir det borgerligt värre! Däremot träffade jag min första kackerlacka när jag packade upp väskan, men jag tror att den följt med mig från tåget.

På tal om tåg förresten, så fördrev jag en hel del av de 39 timmarna ombord med att spela kort med ett gäng kineser. De kunde ingen engelska alls, men de var så glada och öppna att jag nästan förstod vad de sade ändå. Och efter att jag vunnit några omgångar tror jag att de började uppskatta mitt sällskap också, för när jag vilade lunch i dag kom en av killarna och drog upp mig och förklarade med teckenspråk (ett vildsint strykande med högra handens fingrar mot vänster handflata) att nu jäklar skulle det spelas mera kort! Sagt och gjort, man är väl inte den som är den.

Tåg av olika sort

Är man smart ser man på tågnumret när man bokar resor i det här landet. Jag gjorde ju inte det, och så gick det som det gick. Under resan från Peking till Xian gick det alldelen utmärkt, för det var ett T-tåg. Jag sov i "hard sleeper", som alltså inte har så mycket med hårda bäddar att göra utan snarare att de är aningen hårdare än de molnmjuka som "soft sleeper" är inredda med. Men i övrigt var det rent, fräscht, och de sex kojerna i två hög-mellan-låg-sängarna var inneslutna i någon sorts kupé, bortsett från att dörren fattades. Jag sov i översta kojen, och där fanns också kupéns bagagehylla, så man hade hela tiden kontroll på sin väska.

"Jädrans vad fina tågen är i den här landen!" tänkte jag muntert och bokade ett tåg från Xian till Chengdu utan att över huvud taget fundera på hurudant tåg jag tog. Det visade sig vara ett tåg utan bokstavslöst tåg. T-tågen är bäst, sedan kommer K och sedan Y om jag inte missminner mig. Sedan kommer ingenting, och sedan kommer de bokstavslösa. Och det åkte jag igen hard sleeper i. Här var bäddarna upphängda i någon sorts kättingmekanism, det var smutsigt, man vågade knappt stiga på golvet på grund av spottloskorna som flög genom luften varje stund, och väskorna ställdes på en hylla ute i korridoren. Nåväl, det gick bra och stämningen var munter.

I torsdags i Xian skulle jag och mina två svenska reskamrater Jörgen och Roger gå ut tillsammans med Jin Li, en av arbetarna på vårt hostel som vi lärt känna. Hon skulle ta med oss till någon trevlig bar med musik fick vi veta. I stället steg vi ur taxin vid Xian University for International Studies, och Jin Li sade att vi skulle gå in på gården där och prata med studerande en stund. Vi tyckte det lät lite märkligt - så lätt är det ju inte att sätta igång samtal med helt okända människor som dessutom knappt pratar engelska alls? Men vi steg in, och på tre sekunder blankt var var och en av oss omringad av flera tiotal kineser som ivrigt ställde fråga efter fråga om vad vi var för ena, vad vi gör i Kina, var vi kommer i från, och så vidare... Det visade sig vara "language thursday in the english corner", så alla engelskastudenter var på plats för att träna språket. Under en dryg timme var jag utsatt för ständig utfrågning, och för jämlikhetens skull passade jag i de få pauser som uppstod på att ställa några motfrågor. Och charma lite förstås: tala beundrande om Kinas långa historia, och tala lyriskt om Chang Jimous filmer. Det visade sig att Jimou faktiskt är född i Xian. Inte illa.

Hostellet jag nu bor på heter Mix & Backpacker's Youth Hostel, och är ett väldigt familjärt och charmigt ställe, åtminstone rent inredningsmässigt. Personalen har hittills varit ganska butter. Men här finnns allt, bland annnat en mysig innergård på tredje våningen och trådlöst internet (första gången hittills jag stöter på det). Jag delar rum med tre fransoser, och det ska väl gå bra, även om jag såg fram emot ett eget rum på det här stället eftersom priserna är så pass låga. Men nu betalar jag 25 yuan per natt, alltså drygt 2,50 i euro, så det känns ganska överkomligt...

Kinas censursystem har fortfarande inte släppt in mig för att se på min egen blogg, men så fort jag lyckas med det (i Vietnam antar jag) ska jag börja lägga upp bilder också, jag lovar.

/Henrik

O du härliga te!

Eftersom jag är en stor vän av grönt té är Kina närmast en våt dröm för mig. När man vandrar på Beijings gator har var och varannan person man möter någon sorts tébehållare i handen. De seriösaste har en smal, glänsande termos, medan budgetvarianten är en stor glasburk, eventuellt med en väskliknande tingest som de bär den i. Skulle det här vara hemma i Finland skulle det vara ett hiskeligt sjå att brygga téet och sedan hälla över det i lämplig behållare, men kineserna gör inte så. Istället lägger de i bladen, häller på vattnet, och sedan får det ligga så tills man dricker det. När termosen, burken, glaset, eller vad det när är, är tomt häller man bara på mera vatten och så börjar allt om från början. Första omgången blir ofta väl stark, men sedan jämnar det ut sig och samma blad räcker fyra fem gånger. I första muggen flyter ofta bladen på ytan ganska länge, så man måste sila mellan tänderna, men efter hand har alla blad sjunkit och också det bekymret är ur världen.

Grönt té är ju standarddrycken, men också andra varianter är populära. Jag och några resekamrater besökte ett fint téhus i närheten av Qiananmen och beställde där ett vitt té som smakade aningen syrligt. Det var gudomligt gott, men ceremonin kring det hela slog nästan ännu högre. Servitrisen tog god tid på sig. Först hälldes en skvätt hett vatten i varje glas, som hon sköljde runt med så glasets väggar fuktades. Det hälldes sedan bort. Därefter lades bladen i, en försvarlig mängd, vilket följdes av en inspektion av att de faktiskt låg bra nere på bottnen. Sedan hälldes lite vatten på ur en ny kanna, och det följdes av en lätt cirkulation av varje glas. Först efter det hälldes resten av vattnet på, i en hög stråle så maximalt med syre följer med. Vi satt under andakt och följde med processen, vilket hon säkert blev en aning nervös av. En och en halv timme satt vi på téhuset, vilket innebar många påfyllningar i glasen och ett antal oundvikliga toalettbesök.

Att dricka té är en långsam sysselsättning. Efter varje påfyllning måste man vänta en stund på att vattnet ska svalna - det får inte vara för hett när man dricker det - och bladen måste få sjunka. Men det finns saker att sysselsätta sig med under tiden. Det obligatoriska tilltugget verkar nämligen vara solrosfrön, eller fågelfrön om man så vill. Fågefrön därför att skalet finns kvar, precis som på fögelfröna. När jag besökte ett mindre och enklare téhus på egen hand för ett par dagar sedan - där de inte talade någon engelska överhuvudtaget, jag måste peka på ordet té i min kinesiska ordbok för att de skulle fatta vad jag ville ha - kom det tillsammans med téglaset helt naturligt en skål fågelfrön. Så satt jag där och pillade i allsköns ro, tittade ut på folkvimlet i närheten av Yuyuan och kände mig väldigt tillfreds med tillvaron. Växelvis kom innehavaren, en gladlynt kvinna i 50-årsåldern, och hennes två söta döttrar (gissar jag) och fyllde på mitt glas. Mamman kom också fram och ville lära mig hur man smidigast skalar fågelfrön, antingen med munnnen eller med fingrarna. Hon måste ha tyckt att jag var en dålig elev, för en stund senare fick jag en liten skål marmeladkarameller att äta i stället.

Så nu, efter en vecka i Beijing, har jag äntligen köpt ett par egna téer att ha med mig på resan. Smidigt nog finns det på alla övernattningsställen termosar med hett vatten, och oftast ett par muggar, för hur skulle det se ut om en kines inte kunde fixa té åt sig var han än är? Ett rosenté har jag nu i muggen, och bredvid den en påse fågelfrön och en påse rostade sojabönor som tilltugg.

De sista av mina resekamrater jag mötte på tåget har nu begett sig åt annat håll, och jag har flyttat från de eviga backpackerghettona till ett mysigt vandrarhem i hutongerna söder om Qiananmen. Här finns till och med en innergård med bambuplantor och ett par bord att sitta vid. Dessutom kan jag koppla upp min laptop till internet här, vilket syns på förekomsten av å, ä och ö. Tyvärr blir det bara två nätter här, för sedan måste jag börja röra på mig. Xian och terrakottakrigarna väntar, sedan antagligen Chengdu.

Ha det! /Henrik

Beijing - Ordförande Mao

"Har ni träffat ordförande Mao ännu?" frågade hon, som om det var den naturligaste saken i världen. Hon var konstnärsstuderande, och ville visa upp en del av sina tavlor för oss. Naturligtvis handlade det om att sälja, men hon berättade också en massa om andra kinesiska konstnärliga motiv som hängde på väggarna. Framför allt tavlor med motiv av Konfucius visdomsord gjorde stort intryck på mig, men ocksa en del med post-kulturrevolutionsmotiv. På en av tavlorna ligger en söt flicka iklädd gröna könlösa kläder och sover på den kinesiska flaggan. Någon kritik av det nuvarande systemet såg man visserligen inte tillstymmelsen till, men vackert ändå.

Nåväl, ordförande Mao var det, och för att råda bot på vår obildning gick vi i morse och "träffade" honom. Lång kö var det, men den flöt framåt med fart, mycket tack vare vakterna med megafoner som stod bredvid och ropade så alla gick i raka rader. Väldigt många köpte också blommor, flera buketter per person, som de lade framför en staty av Mao vid ingången till Mausoleet, som ligger vid Himmelska fridens torg. Jag såg två flickor, kanske i 19-årsåldern, iklädda sina bästa märkeskläder och med nyaste digitalkamerorna i högsta hugg som gick till blomkiosken och köpte varsin famn med blomster. Väl framme vid statyn lade de ner blommorna, såg innerliga ut och bugade tre gånger var. Jag undrar vad som egentligen rör sig i deras huvuden när de gör något sådant. Vet de vad kulturrevulotionen egentligen handlade om? Förstår de att det var just de "borgerliga", utbildade, rika, välklädda som fick sig först när Mao, hans fru och partiet kom igång med "omskolningen"? Skulle de vilja ha det så?

Mao själv var minst lika plastig i utseendet som Lenin, förutom att han dessutom var klädd i en kinesisk flagga så man bara såg huvudet. Ett huvud som för den delen hade till 70 % rätt och till 30 % fel enligt den officiella partilinjen... Inte konstigt att något så harmlöst som Lonely Planets samliga publikationer som angår Kina är omöjliga att få tag på i Beijings bokhandlar. De innehåller en allt för ärlig beskrivning av Kinas historia.

För övrigt hyrde jag cykel i dag. Det är lätt att cykla i Beijing bara man vänjer sig. I teorin har cyklisterna oftast rätt i trafiksituationer, och i teorin har man också högerregel. I praktiken är det den starkes rätt som gäller, vilket innebär att alla tränger in sig där de kan, men ju större man är desto större friheter tar man sig. Cyklisterna verkar också ha utvecklat en sorts vänsterregel. Det fungerar dock väldigt bra. Jag ska cykla ett par dagar till och upptäcka diverse parker och trevligheter.

/Henrik

Transmongoliska till Beijing

Så fick man igen bekräftat hur löjligt stora prisskillnader det kan vara i en stad som Beijing. Jag och två resepolare åt en festlig måltid på en liten restaurang på vår gata, tre olika rätter, té och varsin stor öl. Sammanlagt 5 euro. Sedan blev vi indragna på en bär dar vi satt helt ensamma med en handfull servitriser omkring oss, och betalade 3 euro per öl. Det skulle ha känts enbart fånigt om det inte vore för det faktum att där fanns en flygel som jag till slut vågade mig upp till. Drog ett par sånger, och plötsligt kom en av servitriserna med en mikrofon och frågade om jag kunde sjunga också. Det var roligt att känna sig som en stjärna, åtminstone för femton minuter...

I Moskva är det inte meningen att man ska sätta sig ner. Till skillnad från de flesta andra städer finns där knappt några bänkar alls, inte ens på logiska ställen som bredvid floden eller i parkerna. Någon som däremot ligger lugnt och stilla är Lenin. Jag ansåg att det enda rätta var att ta sig en titt på karln, sa jag promenerade dit tillsammans med Bob och Donna, två pensionerade New York-bor som jag traffade i kön. Jag var lite beredd på hur man ska bete sig inför den gamla folkhjälten, men det var tydligen inte de, så vakterna (och det fanns gott om dem) hann ge dem tillsägelser både för att ha händerna i fickorna, prata (om än tyst) och för att stå stilla i rummet där Lenin ligger. Han ser för övrigt ut som om det lika väl kunde vara en gummifigur som ligger där. Det är de ständigt upprepade konserveringsprocesserna som gjort sitt. Hoppas att reformisterna snart får sin vilja igenom så karln kan få begravas som vanligt folk, under jord, bredvid sin mamma.

Vad gäller den Transmongoliska järnvagen är väl den korta sammanfattningen: intressant, och ganska roligt. Men jag har inte för avsikt att åka den en gång till bara för nöjes skull, som en del entusiaster gör. Man träffar många intressanta människor (och en hel del fulla svenskar), och landskapet är bedövande. Dessutom har man mycket tid att ägna åt sig själv om man vill, ifall man vill läsa böcker eller lyssna på musik. Själv läste jag i min nya Gulag-bok och lyssnade en del på Shostakovitj for att komma in i stämningen. Jag kanske berättar mera om tågresan senare.

Ifall det var oklart for jag med tåget fran Helsingfors den 5 september, vandrade i Moskva den 6, startade tågresan därifran samma kväll, kom fram till Beijing den 12, och stannar väl här några dagar. Vi hörs snart igen.

/Henrik