Julmusik

Firade jul med min syster Åsa på Phuket. Halva Sverige var där med oss.

Jag gav mig själv en julklapp genom att förnya mitt musikförråd. Ett urval:
D-12: D-12 World (Jag tycker den är rolig, vilket antagligen betyder att alla utom Kaj ska undvika den som pesten.)
The Chemical Brothers: Push the Button (Jag skyller på dåligt inflytande från mina club lovin’ brittiska resekamrater.)
Alanis Morissette: Jagged Little Pill Unplugged (Återuppväcker lite minnen från högstadiet. Inte för att jag förstår vad jag såg i den på den tiden, men den opluggade versionen är riktigt trevlig.)
Method Man: Tical 0: The Prequel (Redman är där, Snoop är där, Ghostface är där, Ludacris är där. Och Meth är i toppform.)

Fullmånen som uteblev

Eller nåja, fullmånen var nog där, men festen som hölls till dess ära blev det inget av.
Det var alltså på Koh Phan Ngan i Thailändska gulfen, där det ökända Full Moon Party hålls varje månad på en av öns stränder, den här gången den 16:e december. Där radas högtalarsystem upp på stranden, och sedan dansar ett par tiotal tusen personer från kväll till morgon. Jag kom dit dagen innan festen, och visst gick vågorna höga under överfarten, men inte tänkte jag desto mera på det. När jag sedan vandrade genom staden på väg mot stranden hörde jag plötsligt vildsinta rop: “Clear the road, clear the road!” vilket följdes av en pick-up som dundrade över gatstenarna med en grupp människor på flaket, och mitt i gruppen låg den olyckliga som fick hjärtmassage så bröstkorgen såg ut att brista vilken sekund som helst. Väl på stranden såg jag sedan nästa offer som bars iväg på bår.
Det var vad jag såg. Vad jag hörde från obekräftade källor var att sex personer försvann samtidigt i de höga vågorna, och att bara fyra stod att finna - samtliga döda. Men på en plats som Koh Phan Ngan finns det inga officiella källor att tillgå, så jag kan inte veta säkert. Däremot såg jag en grupp som reste två kors på stranden, så man får väl anta att minst så många förolyckades.
Stormen avtog inte under natten och inte heller under följande dag, och sedan började ryktet gå att festen skulle ställas in. Det visade sig att sjäva strandfesten mycket riktigt blev till intet, men i övrigt var det fart och fläkt på ön, och nog stod jag sedan på morgonkvisten vid vattenbrynet (som nu knappt rörde sig alls) och ropade “Bring the speakers!” åt restaurangpersonalen. När jag sedan vaknade efter några timmars sömn och steg ut på balkongen såg stranden ut som efter en bättre fest på Casa, med uttröttade dansare med avflagad kroppsmålning som slocknat under första bästa träd eller vad annat som helst som verkade kunna ge skugga några timmar framöver.
Nu är jag då på Phuket, och här är det ju som vilken sommardag i Stockholms skärgård som helst. Restaurangerna har menyer på svenska och varannan person man möter pratar något skandinaviskt språk. Så jag har sökt avskildhet i ett hotell högt uppe på ett berg med utsikt över Karon Beach. Det är den lyxigaste övernattningen jag haft hittills under resan, men det är ju snart jul.

(Min kamera har nu kollapsat totalt. Jag antar att jag måste köpa en ny åt mig själv i julklapp, men det känns som en stor utgift, så jag har undvikit det hittills.)

Tempel, Tarja och trilskande mage

Det var en tid sedan jag skrev något här på bloggen. Men låt oss hoppa straight into the action med ett utdrag ur dagboken:
I dag är det min tredje och sista dag i Angkor-området, och jag använder den till största delen på cykelsadeln. Nu sitter jag på muren som omringar Bantey Srei, ett tempel drygt 30 kilometer utanför Siem Reap. Vägen var visserligen asfalterad, men väldigt ojämn, så det tog drygt 90 minuter att ta sig hit. Exakt noll andra västerlänningar på cykel kunde ses under hela färden, så det känns som om jag gjort något åtminstone lite annorlunda (eller korkat - de flesta människor inser antagligen att en och en halv timme cykling i stekande sol är en dålig idé). De flesta turistgrupper är i stan på lunch just nu, så vi är bara runt 10 personer här. Det är fridfullt och väldigt vackert. Fåglarna kvittrar nästan hänsynsfullt ovanför mig, och fågelsången kompletteras av de diskreta rösterna från ett par guider någonstans i ruinerna. Eftersom jag sitter på yttermuren har jag orörd skog till vänster (väster) om mig, och till höger går en smal stig som snabbt övergår i det breda vattenfyllda dike som omgärdar många tempel från den här perioden (900-talet). Sedan kommer själva templet, som antagligen är det vackraste av dem alla. Det är inte stort, men väldigt sinnrikt planerat, och praktiskt taget varenda sten är dekorerad med minutiösa skulpturer av dansande kvinnor, blommor, djur och gudomliga väktare med stora käftar. Solen står högt och suger en del färg ur bilden, men vid solnedgången borde de röda sandstenarna lysa ungefär som de åländska klipporna under en midsommarafton.
Ruinerna kring Siem Reap är turistattraktionen nummer ett i Kambodja. Många turister med mera pengar än tid flyger in från var de nu råkar vara i Asien och stannar några dagar för att se alla de tempel som byggdes här under Kambodjas storhetstid, mellan och omkring åren 900 till 1400. Det mest berömda av dem alla är Angkor Wat som är ett enormt komplex av noggrannt planerade torn och murar, dekorerade med de vackraste stenskulpturer och väggristningar man kan tänka sig, och byggt på en logistiskt sett alldeles hopplös plats mitt i djungeln. När jag korsade vallgraven och såg den enorma konstruktionen närma sig funderade jag lite på det här med “kulturell storhetstid” som man ofta talar om när det gäller utdöda civilisationer. Onekligen krävdes det kunskap om hantverk och byggnadskonst för att lyckas med ett mastodontprojekt som Angkor Wat, men man kan också se det från folkets synvinkel. Här var en stormakt med miljontals invånare, som helt enkelt kunde välja mellan att bära sten och rista hindulegender i sten dygnet runt i några år för att göra kungen nöjd, eller helt enkelt få huvudet avhugget. Jag kan inte hjälpa det, men jag har svårt att se det storslagna i den sortens kultur. Det storslagna i själva konstruktionerna är det dock omöjligt att undgå.
Nåja, bortsett från de moraliska frågeställningarna var ruinerna kring Angkor det bästa jag någonsin sett när det gäller historiska sevärdheter, och jag cyklade omkring i området i tre dagar, något som jag skulle påstå är minimum för att få grepp om det hela. Jag rekommenderar alla som har tid att köpa en veckobiljett för att verkligen kunna se allt i lugn och ro.

I förrgår var det vår självständighetsdag. Jag hörde att Tarja såg acceptabel ut under balen. Själv försökte jag få tag på levande ljus att sätta i fönstret, men butiken tycktes inte hålla sig med sådana. Den höll sig inte heller med några finska matprodukter, så det slutade med att jag satt på mitt rum och åt tyskt rågknäckebröd och drack en miniflaska svensk vodka tillsammans med min lätt roade resekumpan. Vad gör man inte för sitt hemland?

Och så ett meddelande till alla med trilskande mage: ta Ciprofloxacin. “I never shat so good in my whole life” tyckte min irländske resekamrat, och jag kan bara hålla med honom. Tack Ratiopharm!

Det är gratis!

Oj vad vi turister är förutsägbara!
Jag är i Sihanoukville, en stad i södra Kambodja dit de flesta resenärer kommer för strandens skull. Det är en lång och vit strand som på bara ett fåtal år har förändrats från en “hemlig” backpackerdestination till en inte lika hemlig destination - dock fortfarande främst för backpackers. Det innebär att de många restaurangerna längs strandkanten inte kan differentiera sig genom olika priskategorier, och inte heller genom en avvikande meny, eftersom backpackers i regel är ett synnerligen kräset släkte när det kommer till mat. Så vad gör man? Ger saker på köpet? Nej, man går ett steg längre: man ger saker gratis, till och med utan att man köpt något från början.
Det innebär att de riktiga budgetresenärerna får se sin kanske våtaste dröm gå i uppfyllelse: gratis övernattning!
Det är här förutsägbarheten kommer in i bilden. Få en backpacker att slå sig ner i en av dina solstolar vid Sihanoukvilles strandkant, och han flyttar inte på sig på hela dagen. Inte en centimeter. Han kommer lugnt att sitta och beställa både frukost, lunch och middag av dig, och det utan att över huvud taget fundera över vad notan landar på i slutändan. Så enkelt är det. Om du dessutom ger honom gratis övernattning i din restaurang är sannolikheten mycket stor att du har en stamgäst dygnet runt i en vecka.
Nu är den här gratis övernattningen inte någon natt på Shangri-La direkt. Den äger i regel rum på loftet ovanför restaurangen, på madrasser som sett bättre dagar. Men man brukar få låna ett myggnät.
De flesta restaurangerna vid Occheuteal beach erbjuder nu “Free Accomodation!”, och de mera innovativa har börjat variera lockbetet genom att addera gratis drinkar, droger och andra dumheter.
Nu får jag Sihanoukville att låta som en riktig håla, men det är inte hela sanningen. Liksom så många andra platser är staden precis vad man gör den till. Till exempel kan man söka tillflykt till en (nästan) öde ö för ett par dagar, vilket var precis vad jag och mina två resekumpaner gjorde. Under en dagsutflykt med båt fick vi syn på en alldeles ljuvlig strand med ett fåtal bungalover diskret placerade i skogsbrynet invid stranden, och eftersom vi inte direkt hade ett pressat schema just då såg vi till att återvända dit nästa dag med vår packning.
Två nätter stannade vi, och under dagarna däremellan gjorde vi, ganska exakt, ingenting. Jo, vi kastade lite frisbee längs med stranden (därför ser min rygg just nu ut som en orm i ömsningstider). Och vi åt chokolate pancakes. Och pancakes with Mars bars. Och Deep fried Mars bar. Och vi sparkade lite med foten för att hålla hängmattan i rörelse. Det var väl ungefär det.

Happy! Lucky! New!

Alla som rest i Sydostasien, och de flesta andra också, har hört uttrycket “Same same but different”. Det är en av många fraser som tillkommit när ett väldigt vagt begrepp om det engelska språket ska användas för att göra så effektiv reklam som möjligt (“Why would I buy that bracelet from you? The one that that guy is selling looks exaclty the same.” - “Yes, same same... but different!”). Outtröttliga turistarbetare som sydostasiaterna ofta är förstår de att det mesta går att vända till ens fördel, och plötsligt har man en uppsjö hiskeligt populära t-skjortor med texten “Same same but different” på (i Laos är det nog bara t-skjortan med BeerLao på som är populärare).
I Phnom Phen är det dock andra uttryck som dominerar, nämligen “Happy!”, “Lucky!” och “New!” “Happy!” kommer förstås från de ack så populära glada pizzorna, shakarna och pannkakorna som dammiga och desillusionerade backpackers hugger in i så fort tillfälle ges. Det här är inte ens något som är speciellt riskabelt för försäljaren, eftersom användningen av marijuana i matlagning har en lång tradition i Kambodja och därmed inte tas på speciellt stort allvar av polisen. Så självklart döps vandrarhem, restauranger och turistupplysningskontor till något som involverar ordet “Happy!”.
“Lucky!” är prostitutionens förtjänst. “To get lucky” verkar stå högt på på många resenärers önskelista, men går man in till turistkontoret “Lucky! Lucky!” i jakt på närkontakt lär man bli besvviken. Lucky Burger serverar också, så vitt jag vet, bara burgare och inget annat.
“New!” kommer sig nog bara av tron att alla turister alltid vill ha något nytt, vilket de kanske vill, men nog tycker jag ändå att en butik som heter New! New! är mest avskräckande.

För att göra en total kovändning kan jag meddela att jag i går besökte Choeung Ek Genocidal Center. Namnet ger sken av att vara en av de mera makabra turistattraktionerna man kan tänka sig, och det är den kanske också, men tack vare kambodjanernas förmåga till nedtoning och underdrift känns platsen aldrig så tryckande som ett besök i Treblinka eller Babi Jar.
Choeung Ek är ställlet där Pol Pot, Sydostasiens kanske mest ökända despot och tillika massmördare, beordrade livet av över 8000 landsmän. Kulor sågs ofta som allt för dyra för att slösa på enkla bönder, så i regel valde man att helt enkelt slå ihjäl fångarna, och begravningen skedde oceremoniellt i massgravar. De här 8000 offren är i dag ihågkomna genom ett minnesmonument innehållande alla deras skallar, sorterade enligt ålder och kön.
Jag vet inte om det är minnesmonumentets overklighet eller informationsskyltarna skrivna på typisk asiat-engelska som gör det, men platsen känns allt annat än dramatisk. Barn springer omkring och tigger, guider berättar engagerat om platsen och Pol Pots regim, och solbrända turister tar bilder på varandra framför monumentet med de 8000 skallarna.

Henriks äfventyr 2.0

Jodå, gott folk, Henrik lyckas ibland bemästra tekniken. Nu finns det några bilder på den här bloggen också. Inte så många dock, mest för att jag är hiskeligt lat med att ta bilder, men också för att min kamera kollapsade för ett par veckor sedan och det var inte förrän i dag som jag lyckades få den lagad. Undanflykter, undanflykter...

Dessutom finns det nu å, ä och ö i alla gamla inlägg, så medan ni ser på bilder kan ni kontrollera allt ni inte förstod i den hebreiska det lätt blir när prickar och bollar saknas.

About Mama

En del vandrarhem blir legendariska i resekretsar, och Mama’s Guesthouse på Don Det är ett av dem. Don Det är en av de 4000 öarna i Laos södra spets, en plats för avkoppling och ... ja, avkoppling. Jag, precis som så många andra backpackers, hade egentligen bara ett problem med stället: det var svårt att komma därifrån. Inte för att kommunikationerna inte skulle fungera, utan för att det helt enkelt är svårt att hitta någon god orsak att fara någon annan stans.
Mama’s Guesthouse ligger på Don Dets östra sida, och delar “byggnad” med Rasta Café, som också drivs av Mama. Att jag skriver byggnad med sitationstecken beror på att jag i regel kopplar ordet till något som åtminstone verkar en aning planerat. Mama’s Guesthouse är allt annat än det. Rummen har antingen väggar av bräder eller av bambu, beroende på hur mycket pengar för renovering det finns (“Mama have no money, later build more”), och ingendera räcker ända upp till taket. Några fläktar finns inte, och inte heller några eluttag. En sorts glödlampa som Mama kontrollerar lär finnas i en del rum. Men sängkläderna är rena. På terrassen hänger öns största ansamling av hängmattor, och de är en viktig orsak till att Don Det är så svårt att lämna. Att bara ligga en hel dag och se solen gå över himlen, samtidigt som man praktiskt taget blir matad av Mama och hennes familj, är alldeles för enkelt.
Men tillbaka till Mama. Mama är en hyperaktiv kvinna i 60-årsåldern, som ler alla dygnets minuter och därmed blottar sina rödsvarta tänder som fått färgen av ett idogt tuggande av betelnötter. Hon driver Mama’s Guesthouse med järnhand, och till sin hjälp har hon sina döttrar och deras döttrar och söner. Inte bara håller Mama ordning på sin personal, hon håller också ordning på sina gäster. Försöker man gå ut ur vandrarhemmet, något man gör förvånansvärt sällan, stoppar hon en alltid och frågar “Where go now?”. Om man då svarar något som faller henne i smaken ger hon tummen upp och släpper förbi en. Om man tänker sig ut på något som hon av någon anledning anser att man inte ska göra just då (som äta någon annan stans) säger hon helt enkelt “No”. Och man vill inte säga emot Mama.
Mama tar också initiativ åt en. Uppenbarligen anser hon att man borde lukta gott även om man bara tänker ligga i hängmattan hela dagen (en sysselsättning hon för övrigt uppmuntrar helhjärtat eftersom det innebär att man köper mat och dryck av henne hela dagen). Det var inte bara en och två gånger man blev tillsagd att ta en dusch. Att dricka öl är också något hon anser är helt rätt, och följaktligen kommer antingen hon eller någon av hennes familj till ens hängmatta var tionde minut och upplyser en om att de är redo att sälja en eller flera Beer Lao åt en. Om någon i ett sällskap beställer mat står de helt enkelt kvar tills alla har beställt åtminstone något smått.
Mama har en extra familj bestående av en ansamling hundar och katter. De hittas oftast liggande i ens säng eller tuggande på ens halvätna lunch. Tiken, som vi döpte till Barbeque, födde femlingar sista dagen vi var där, något som Mama förstås var entusiastisk över. “Party tonight, party tonight!” ropade hon glättigt, men hon sade samma sak alla dagar, så det behöver inte ha betytt så mycket. “Party” innebar oftast att Bob Marley spelades på hög volym och att allt annat egentligen var som vanligt.
Men den kanske märkligaste händelsen på Mama’s är när man ska betala. Man betalar nämligen inte när man beställer, och inte heller när man ätit upp maten, eller ens på kvällen. Inte heller skrivs ens beställningar upp någon stans. Nej, med några dagars mellanrum vandrar Mamas döttrar omkring och tar betalt, och då gäller det att veta exakt vad allt man beställt av dem under tiden som gått. Om de tycker att ens uppräkning verkar för kort kommer de med tips om vad man antagligen borde betala för (“Beer Lao?” - “No, I haven’t had any beer.” - “Sure you have no Beer Lao?” - “Yes, I’m sure, I just had water.” - “You had Beer Lao.”).

Nåja, efter några dagar av dekadens är jag nu tillbaka på resande fot. Jag har lämnat Laos och kom i dag in i Kambodja, Stung Treng. Hittills är det hyvens.

Det första stora köpet

Jag har gjort min allra första stora investering under resan. Det handlar om en gitarr som jag köpte för 13 dollar. Den är liten, ful och omöjlig att stämma - när strängarna låter bra inbördes låter ackorden illa, och när man stämt efter G-dur låter A-dur illa. Och så vidare. I priset ingår också det tvivelaktiga nöjet att bära omkring på en gitarr samtidigt med ryggsäcken och lilla väskan.
Men det var värt det. Jag och mina resekamrater lyckas inte bara roa oss hejdlöst med sång och spel under tråkiga bussresor eller bland hängmattorna på vårt vandrarhem i Don Det, där vi är just nu - vi har också nöjet att hejdlöst irritera våra medresenärer. Paul Simon visar sig fungera rätt bra när Finland, Frankrike och England sjunger tillsammans. Addera Israel, Argentina och Tyskland, och Paul Simon fungerar fortfarande fint.

Livet är en fest

Det har varit ett par dagar med mycket fest och märkliga upplevelser. Det hela började i Paxong, där vi hade planerat att övernatta, titta på ett vattenfall nästa förmiddag och sedan resa vidare till Sekong. Vi lyckades rätt bra med de två första delarna, men när vi kom tillbaka från vattenfallet började det regna våldsamt, så vi sökte skydd under närmsta tak. Det taket visade sig hysa en familjefest till minne av någon släkting som omkommit i en båtolycka, och att bjuda in främlingar, framför allt utlänningar, till festen skulle tydligen hjälpa de avlidna att ha det bra i nästa liv.
Sagt och gjort, plötsligt satt vi på golvet mitt i en cirkel av laoter som åt, drack och skrattade så det stod härliga till. Alla ville skåla med oss och binda vita snören runt våra handleder för att symbolisera vänskap och ge oss lycka och välgång. Ett par av männen i sällskapet kunde aningen engelska, så de tog oss under sina vingar och förklarade vad som pågick. Medan familjens barn dansade till Britney Spears i tamburen fick vi höra om männens tankar om deras land, krig, ekonomi och allmänna syn på livet. Sedan ville kvinnorna höra oss sjunga sånger från våra hemländer, vilket vi förstås gärna stod till tjänst med. Jag bidrog med Vem kan segla och nationalsången, vilket mottogs med glada rop, applåder och påfyllnad i glaset - som om det inte skulle hållas fullt ändå!
Yra av den oväntade händelsen tog vi oss ett par timmar senare vidare till huvudgatan för att stiga på en buss. Vi fick veta att den “borde komma någon gång mellan klockan fyra och fem”, vilket är en ganska typisk tidtabell i det här landet.
Festen fortsatte på kvällen. Vi satt på ett matställe i Sekong och åt nudelsoppa när en ung man plötsligt satte sig vid vårt bord och presenterade sig som Thitsavanh, engelskalärare. Han ville gärna träna sin engelska, och eftersom han var en trevlig prick hörde vi oss för om vad vad man borde se i staden och om han kunde visa oss omkring lite. Det gjorde han med besked. Han tog oss med till en dans i traktens tempel där praktiskt taget hela staden var samlad för svänga sina lurviga, och eftersom vi var de första västerlänningarna de sett på ett bra tag, och definivt de enda vita typerna på hela stället, blev vi snabbt populära danspartners.
Dans i det här landet går ut på att en orkester spelar populära slagdängor av antingen laotiskt, thailändskt eller vietnamesiskt ursprung, och sedan dansar man parvis i en cirkel som långsamt rör sig motsols. Ingen kroppskontakt förekommer mellan dansparen, speciellt kroppskontakt mellan kvinnor och män anses aningen olämpligt i Laos. I stället står man mittemot varandra, och att berömma sin partners dansstil verkar vara närmast obligatoriskt.
Även här lyckades jag bidra med en sång, eftersom orkestern (en kille med synth med färdiga trumkomp samt en sångare) frågade om någon av oss “falanger” kunde några engelska sånger. Jag intog synthen och sjöng en I Will Survive med väldigt få korrekta textrader och rena toner, men vad gör det i ett sällskap där tramp på stället och små handrörelser bedöms som “fantastisk dansstil”...

Thitsavanhs vän Noi visade sig äga en gitarr, så vi stämde träff nästa morgon för att sjunga lite och äta frukost. Det blev en lång frukost. Vi träffades klockan 10, och åtta timmar, två liter lao lao och minst tio Take Me to Your Heart senare skildes vi åt för att stiga på kvällens sista buss till Attapeu. En perfekt söndag skulle jag påstå.

På tal om kroppar

“That’s Lao humor for you” konstaterade Pip från Manchester när ett par laotiska kvinnor skrattande sade att vår franska resekamrat var tjock för att hon äter för mycket. Nästa dag upprepades proceduren ombord ett bilflak, där de omkringsittande kvinnorna lugnt klämde på hennnes ben för att se hur de kändes. Att någon har mera fett på kroppen än vad som kommer av några nävar ris och lite grönsaker per dag är i det här landet, precis som i Kina, något rätt anmärkningsvärt, och när folk pekar, känner och skrattar menar de absolut inget illa. De är bara förvånade och nyfikna.
Jag och mina resekumpaner Pip och Aline rör oss för tillfället i Laos södra delar. För att komma hit tog vi nattbussen från Vientiane till Pakse, vilket kunde ha varit en behaglig resa men ändå inte var det. Kunde ha varit för att bussen var en så kallad vip-buss med gott om benutrymme, luftkonditionering och karaoke i nedre våningen. Ändå inte var det för att jag sov ganska exakt noll minuter under hela färden. Att sova sittande tycks inte vara min grej.
I Pakse turistade vi industriellt under en förmiddag, eftersom vi planerade att resa vidare redan nästa dag. Det innebar att vi såg den lokala katolska kyrkan (sic), ett kinesiskt tempel (sic igen), ett monument över hjältarna från frihetskriget, och det lokala museet med bilder på muntra minoritetsfolk som drack hemlagat brännvin med sugrör.

Slagsmål i Vientiane

Jag var på boxning här om dagen. Laoboxning, eller Muay Lao, för att vara exakt. Det var en ren slump att vi fick nys om tillställningen. Jag och min resekumpan Matijs vandrade till stadion i Vientiane för att se om det var någon intressant fotbollsmatch eller liknande på gång, och råkade då se ett handskrivet plakat som berättade att något skulle hända nästa dag klockan 19.30. Vi frågade en man som satt och grillade kött vid ingången, och han berättade ivrigt om någonting på laotiska och boxade i luften. Sedan pekade han åt ett håll som kunde innebära egentligen vad som helst, och vi vandrade ditåt. För att göra en lång historia kort hittade vi boxningsringen några timmar senare, och på kvällen tog vi oss dit tillsammans med några andra resenärer. Vi togs emot med både glädje och förvåning - folk sade att vi var de första västerlänningar som någonsin hittat dit, men det har jag svårt att tro. En av tränarna försökte uppenbarligen värva oss som supportrar för hans protegéer, för han gav oss platser i vip-avdelningen (plaststolar i stället för träbänkar) och bjöd oss på varsin flaska energidryck.
Under första matchen var det lite som att vara tillbaka i lågstadiet igen: två killar i 12-årsåldern som slåss för brinnkära livet och en massa folk som står i en ring runtomkring och hejar. Den här gången bestod dock inte påhejarna av andra barn, utan av vuxna (och oj! vad de hejade), och i stället för brottning, hårdragning och klösning utdelades det sparkar i ansiktet. Visst var det lite obekvämt att se, och hela matchen igenom satt jag och hoppades att ingendera skulle lyckas slå knockout på den andra, men de verkade veta vad de gjorde. Efter den första kampen togs ringen över av vuxna, och det hela tog fart på riktigt. Fyra sådana slagsmål fick vi se, varav två avgjordes på knockout (kickout kanske är ett bättre ord), och två avbröts av domaren för att endera parten började vackla omkring betänkligt.

Vientiane är en härlig stad. Många backpackers som jag träffat på andra ställen i landet sade att de inte alls trivdes i Vientiane, och att här inte finns något att göra, men de måste ha varit någon annanstans, för det stämmer inte på något vis i världen. Visst, om man med “inte finns någonting att göra” menar att man inte kan vara ute och festa till 4 på morgonen så stämmer det visserligen. Vid midnatt är allt stängt. Jämför man med Vang Vieng, där de flesta resenärer varit innan Vientiane, finns här heller inte några utpräglade backpackernästen med dåligt imiterad västerländsk mat, Friends på tv och gräs i milkshaken. Det som däremot finns är ett högintressant nationalmuseum, riktigt bra restauranger och kaféer, guldfärgade tempel, lätt trafikerade huvudgator och otrafikerade smågator, och en väldigt inbjudande stämning. Och så - klischévarning! - människorna, som är glada, hjälpsamma och öppna, utan att vara påträngande. De är vana med turister, men har inte tröttnat på oss, något som hänt i många turisthålor, vilket gör dem väldigt lätta att ha att göra med.

Det är något med mig och asiatiska universitet som inte går ihop. I varenda större stad jag besökt har jag försökt ta mig till universitetet för att åtminstone se hur det ser ut, och kanske hitta någon student som kan visa mig runt. Den enda staden jag lyckades med det i är Nanning, och när jag var där hade alla semester så det räknas nästan inte. I övriga städer har alltid något kommit i vägen. I Kina stod universiteten helt enkelt inte där kartan sade att de skulle stå - kanske Partiet försöker gömma dem - och här i Vientiane hittade jag inte vägen. När jag till slut trodde att jag var på rätt spår hoppade cykelkedjan och fastnade, så jag måste begära hjälp av några bönder. De skruvade, bultade och oljade så det stod härliga till en stund, men efter det började det bli mörkt så jag vände tillbaka.

I morgon bär det av mot okända mål. Södra Laos står först på tur under någon veckas tid, och sedan borde jag börja ta mig mot Kambodja.

Snusnäsdukens lov

Det var ingen liten spottloska hon avfyrade, men ändå gjorde hon det så där lite av bara farten med en nochalant vridning av huvudet. Och den landade rakt på mitt ben. Hennes man såg vad som hände, och gned runt loskan på mitt ben en aning, men eftersom jag var helt täckt av rött vägdamm resulterade den ynkliga borttorkningsproceduren endast i att mitt lår fick en tegelröd färg. Sedan var det inte mera med det. Min resekamrat, Matijs från Holland konstaterade roat att “Skulle du vara i Amsterdams Red Light District skulle du vara tvungen att betala för att få en flicka att spotta på dig. Nu är det åtminstone gratis”.
Det här hände under bussresan mellan Luang Nam Tha och Huai Xai i norra Laos. “Bussresa” är visserligen ett vilseledande uttryck, bortsett från att man per association kunde kalla den en bussresa eftersom den startade från en busstation. Den nio timmar långa färden tillryggalades nämligen på ett par bänkar uppe på ett bilflak. Antalet passagerare som egentligen rymdes där var sex, men vi var omväxlingsvis mellan åtta och tio personer som skumpade fram med lår och axlar tryckta mot varandra, medan bilen arbetade sig fram på huvudvägen mellan Luang Nam Tha, som är en provinshuvudstad, till Huai Xai, Laos gränsstad till Thailand. Jag behöver kanske inte säga att ordet “huvudväg” också är synnerligen missvisande. Det handlar alltså om en enfilig dammig grusväg som slingrar sig fram mellan, och upp och ner för, de djungelklädda bergen i norra Laos. Synnerligen vackra områden, kanske bland de vackraste jag någonsin sett, men när man sitter nio timmar nästan i ett streck på en skumpig hård bänk utan att kunna justera sittställningen mera än marginellt gör det liksom ingen större skillnad hur vacker omgivningen är.
Men det kunde ha varit värre. Till exempel tog resan bara nio timmar, jämfört med de tio som vi blev utlovade av biljettförsäljaren. Och så var det det här med snusnäsduken. En snusnäsduk är alltså den där trasan som en del knyter upp håret med, har runt halsen som scarf eller annars bara har med sig i fall den skulle behövas. Och behövs gör den på en sådan här resa. Det är nog bara tandborsten och tvålen som jag använder oftare. Jag knyter snusnäsduken över huvudet när solen lyser starkt och jag inte har hatten med mig. Jag knyter den runt halsen om jag sover i ett rum med för kraftig luftkonditionering. Jag använder den som dynvar när sängkläderna verkar otvättade. Och jag knyter den för munnen när vägdammet yr, som det gjorde på den här resan. Hade jag inte haft min snusnäsduk med mig hade jag antingen varit tvungen att dra upp t-skjortan för munnnen stup i kvarten, eller bara accepterat att mina lungor vid slutet av dagen sett ut som en dålig dag i ett beduinläger.
Så det var snusnäsdukens lov. Don’t leave home without it. Vad gäller kvinnan som spottade på mig så kunde hon inte rå för det, och en spottloska var ändå bättre än alternativet. Hon var nämligen åksjuk och spydde med jämna mellanrum under tre timmars tid, så med tanke på det var en liten spottloska inte mycket att oja sig för.

Den dagen, i onsdags var det, gick alltså i resandets tecken. Det gjorde också torsdagen och fredagen, då jag och Matijs åkte båt från Huai Xai till Luang Prabang. Åtta timmar per dag satt vi på hårda träbänkar och såg landskapet glida förbi i makligt tempo. Skulle det inte vara så obekvämt för min beniga rumpa att sitta på det viset skulle det ha varit en synnerligen avslappnande resa, men nu var det mera en tripp som var trevlig i teorin. Till skillnad från bussresan, då det var vi och en skock laoter, så delade vi båten med ett 40-tal västerlänningar. Där fanns alla typiska grupper man stöter på under sådana här långresor: franska par i 60-årsåldern som är ute och upptäcker sina gamla kolonier, svenska flickgäng i 19-årsåldern som lever livet innan de slussas in i folkhemmets i dag närmast obligatoriska universitetssystem, skäggiga britter som tar sin första sup riswhiskey klockan 11 på förmiddagen, och männen av varierande nationalitet som ägnar största delen av tiden åt att byta objektiv på sin Nikon D70 för att kunna ta den perfekta bilden när den dyker upp. Och så förstås vi som sitter och iakttar allt det här och tror att vi inte går att placera i någon typisk grupp.

Luang Prabang är en riktigt mysig stad, trots sin uppenbara inriktning på turister. Den är Laos näst största stad, vilket inte innnebär så mycket mera än att här finns ett par vägar med asfalt på. Däremot finns här också ett par riktiga kaféer av franskt slag (jag vet, vi tycket inte om Frankrike) där man kan sitta i flera timmar mer sin iskaffe och nybakta kanelbulle och titta på folkvimlet eller läsa en god bok. Det är nu man märker hur vidunderligt skönt det är att vara ute ur Kina. Visst är Kina ett intressant land, kanske ett av de intressantaste i världen på många sätt, och jag kan bra tänka mig att bo där en period för studier eller arbete, men som reseland är det oftast bara irriterande.

På tal om Kina kunde jag äntligen ta mig en titt på min egen blogg när jag kom ut därifrån och läsa de kommentarer som ni lämnat åt mig. Skoj att märka att folk följer med vad man gör. Vi hörs!

/H

PS. Bilden är från en festival i Huay Xai som jag råkade stöta på. På gatorna var det karnevalstämning när folk dansade runt sina hembyggda båtar, som sedan sattes i floden och flöt iväg. Grabbarna på bilden var kanske de enda på plats som inte var fulla som sprutor av laolao. DS.

En upplevelse att minnas

Efter en tids tystnad kan jag med stolthet berätta om resans största upplevelse hittills! Det handlar om en två dagars vandring i bergstrakterna kring Luang Nam Tha i norra Laos, och ett besök i en minoritetsby. Den här sortens aktiviteter har länge varit förbjudna i Laos, men år 2000 bestämde sig partiet för att tillåta en del turer under ledning av registrerade guider, så verksamheten är fortfarande i sin linda. Vandringen jag och fyra andra resenärer jag träffade på bussen från Mengla till Luang Nam Tha tog hade bara varit öppen en månad, och vi var den fjärde gruppen någonsin att besöka byn - en stor sak bara det.

Efter sex timmars vandring i tropisk skog, längs halvmeter djupa vattenströmmar, förbi ett statligt vattenfall, och över två berg som fick oss alla att tappa andan både av ansträngning och på grund av den vackra utsikten, kunde vi skymta byn tillhörande Akha-folket i en dalgång. Husen var placerade i små grupper om två eller tre längs bergväggen, och när vi kom närmare kunde vi se att de var byggda på stolpar och väggarna var gjorda av glest flätade bambublad. Den första människan som mötte oss var en barbröstad kvinna iklädd en traditionell kjol, och ur samma hus som hon kommit ut ur tultade snart också ett antal barn som med stora ögon följde oss genom byn. Barnen ökade snart till en stor massa som ropade "sabaidii" åt oss, det enda ord på landets språk de kunde. Förutom barnen rörde sig också en hel mängd olika djur mellan husen, framför allt höns, grisar och hundar. De vuxna stod vid husen och såg roade, intresserade, fundersamma ut. När kvinnorna log kunde man se att deras tänder var helt och hållet svarta, vilket beror på att de målar dem med en färg som skyddar dem, samtidigt som det anses vackert.

Vi inkvarterades i ett hus lite vid sidan av bebyggelsen som fungerade på samma sätt som alla andra hus i byn: i den ena halvan sover man, i den andra kokar man mat och sitter på det packade jordgolvet och äter. De stora bladen fran bananträd används som engångsbordduk, och på dem läggs maten. Först och främst en stor hög klibbigt ris som äts med händerna, närmare bestämt genom att man rullar en liten boll i handen och doppar den i de såser som finns tillgängliga. Övrig mat äts också den med händerna, så allt är tillagat i lagom stora bitar. Mest äter man grönsaker i de här trakterna, men när man får tag på kött är det fest. Dagen vi anlände hade en av familjerna lyckats ta livet av ett vildsvin, och det grillades för fullt över en eld i utkanten av byn. Husfadern berattäde stolt att hans familj, egentligen tre familjer, skulle dela på maten under kvällens middag.

Som ni märker har jag svårt att organisera mina tankar kring det här besöket. Det väckte många tankar om de här byarnas framtid, människornas levnadsvillkor och hälsa, och ocksa ens egen romantiserade bild av allting som avviker från det sorts liv man ser som norm. Men framför allt är jag glad över att ha fått besöka en by som den här innan de helt försvunnit.

Nästa dag, det var alltså i går, vandrade vi hem över berg, mellan risfalt och över en flod som vi korsade genom att simma, och kom tillbaka till Luang Nam Tha vid femtiden. Jag var helt slut vid det här laget, men det visade sig vara full moon party samma kväll (inte den sortens full moon party som ordnas i Thailand), och eftersom den festligheten bara ordnas en gång i året ville vi ju inte missa det, så vi for ut och gjorde staden osäker. På vägen till festen fick vi sällskap på bilflaket av tre män med kulsprutor. De påstod att de var poliser, men jag vet nu inte. Glada var de i alla fall, och pratade muntert om det ena och det andra utan att vi förstod någonting. På restaurangen vi åt på träffade vi en full kille (enligt honom själv var han bara lite "tipsy" men det var långt från sanningen) som nog ville någonting specifikt men han lyckades aldrig riktigt få fram det. Gissningsvis var han homo och intresserad av var israelen i vårt sällskap, Golan.

På festplatsen fanns det ett antal dansbanor med levande musik. Ibland fanns det bara elekricitet för att hålla igång själva musikutrustningen, så musikerna fick stå i mörker. Musiken var laotisk, bortsett fran en uppspeedad version av One Way Ticket som jag tror spelades för att vi satt i publiken. Dansade gjorde folk också, men inte desto mera än lite steg fram och tillbaka och det vanliga osäkra viftandet med armarna, eftersom man inte vet vad man annars ska göra med dem. Någon pardans förekom inte, eftersom allt utöver att hålla handen bland folk anses ofint här. Däremot blev jag bjuden att dansa flera gånger av killarna vi delade bord med. När dansen var klar tackade vi varandra genom att göra den traditionella hälsningen med händerna.

Och så dracks det öl, Beer Lao, vilket är en riktigt god brygd. Gruppen vi satt med kunde ingen engelska, men lyckades i alla fall förklara att gängse sed är att man köper två öl per man åt gruppen. Sedan hällde alla upp åt alla med sådan fart att man knappt kunde ställa ifrån sig glaset utan att någon var där och fyllde det igen, vare sig det behövdes eller inte. Lite Laolao, det lokala hembrända, och någon sorts riswhiskey cirkulerade också. Kvaliteten var tvivelaktig, och i morse hade jag huvudvärk. Men det var en rolig kväll, trots, eller snarare på grund av, alla märkligheter. Vi fick skjuts de 10 kilometrarna till hostellet med några motorcykelburna män som gärna tjänade en dollar för lite nattkörning.

Pizza och öl

Jag visste ju att sådana stunder skulle komma och att det bara gäller att bita ihop och inte bekymra sig, men när man är mitt i det är det svårt att tro att det ska gå över. Jag talar förstås om hemlängtan. I mitt fall handlade det inte direkt om längtan att vara just hemma, utan snarare om en allmän oro i kroppen som under dagens lopp förvandlades till en brinnande irritation - ett Eichholzskt hat rentav för de som vet vad jag menar med det - gentemot allt och alla. Eftersom jag var cykelburen den dagen - det här var i fredags - kändes det som om varenda kines på cykel, i bil, buss eller kärra förtjänade ett rejält kok stryk.
Det fanns inte mycket annat att göra än att ha en kväll av moraliskt och kroppsligt förfall. Med andra ord, jag sökte upp en pizzeria (Kunming är trots alls en turiststad) och beställde en jättepizza med getost som jag visste att jag skulle bli illamående av, plus ett par stora öl. Efter att ha rivit ner lampan ovanför mitt bord ett par gånger (den var inte riktigt byggd för män i tvåmeterstrakten) stegade jag sedan ut därifrån med svällande buk och växande självförtroende. Ett besök i dvd-butiken senare kunde jag lägga mig ner i hotellets säng och se på filmhistoriska mästerverk som xXx2 och Fantastic 4.

På tal om hotell så har jag nu flyttat ut från mitt lyxhotell jag bebodde i helgen. Jag kände ett stort behov av att skämma bort mig själv, så jag satsade 230 yuan per natt i två nätter på ett hotellrum med badkar, rena sängkläder och telefon. Telefon skulle det visserligen vara värt att betala för att slippa ha på rummet, för gängse tankegång i det här landet tycks vara att en ensam man på hotell förtjänar sällskap. Med andra ord ringer det prostituerade med jämna mellanrum dygnet runt. Efter några samtal drog jag ur kontakten.
Mitt nya "hotell" har en betydligt mindre räkning, och rummet är komplett med färg-tv från 70-talet, söndrigt myggnät i fönstret och smutsiga sängkläder. Nåja, det är bara för två nätter, för i morgon bär det av till Jinghong, där jag ska cykla omkring ett par dagar, för att sedan bege mig över gränsen till Laos. Förutsatt att jag får mitt visum i morgon det vill säga. Mannen på Laos ambassad verkade vara av den äkta sydostasiatiska det-händer-när-det-händer-stilen, så man kan väl inte veta helt säkert.

För den som vill studera kinesiska tror jag att Kunming kan vara ett bra ställe. Här finns i alla fall ett stort universitet med en avdelning för att lära ut kinesiska åt utlänningar, och i närheten av universitetsområdet finns det mängder av kaféer och matställen riktade åt västerlänningar där man ser idel vita ansikten, så tydligen är det populärt.

Inga bönor i glassen tack!

Ibland är det inte de exotiska maträtterna som gör en förvånad. Jag har liksom ingenting emot att folk äter hund, skorpioner, testiklar och larver - tvärtom provar jag gärna själv. Däremot baxnar jag totalt av de märkliga matkombinationer man stöter på. Ta nu bara glassen här i Nanning. Jag sitter i frid och ro på ett lite finare matställe och tänker att nu ska jag äta glass! Så jag beställer in en portion med det lovande namnet "Tre skatter". "Undar vad skatterna är? Kanske choklad, jordgubb och toffee inbäddat i ett berg av vaniljglass" funderar jag i mitt stilla sinne medan jag väntar.
Icke. "Glassen" är någon sorts isröra, och "skatterna" är tre försvarliga högar av jordnötter (okej), gröna bönor (mindre okej) respektive små röda kidneybönor (hell no!). Hur kommer man på den befängda idéen att häva röda bönor i glassportionen? Röda bönor läggs i chili con carne eller äts under fattiga perioder som sådana med potatis. De läggs inte i glassen!
"Nä, man kan ju köpa glasspinnar från kiosken" tänke jag naivt. Jodå, när man grävt sig förbi pinnar och strutar med majs- och ärtglass kom man till slut ner till den riktiga glassen, men när man öppnar den är den utan undantag (och jag provade på många ställen) smält och frusen, smält och frusen så många gånger om att den är oätlig.
Kontentan av det hela är att Kinas glassutbud har förvandlat mig från en försiktig idealist och understödare av småföretagande till en kallblodig multinationalist. Med andra ord går jag nu till McDonalds när jag är glassugen.

Oftast förstår jag mig på kinesernas sätt att uttrycka sig, och deras maniska undvikande av pinsamma situationer, men en sak har jag ännu inte forstått mig på. När jag pratar med kineser frågar de ofta om jag har någon kinesisk vän. Lite märklig fråga tycker jag, men jag brukar svara att nej, jag har nog pratat med en massa kineser men jag kände ingen när jag kom. Reaktionen är alltid den där sänkta blicken och skrattet som betyder att jag just har sagt något olämpligt och att de skrattar för att det inte ska bli pinsamt. Förklara det för mig någon.

För övrigt är Nanning en vacker stad med ett bra utbud av det mesta (utom engelsksprakiga tidningar, damn it!), men det har ända varit några ensamma dagar för min del. Detta eftersom här inte finns några icke-kineser alls. Jag har sett sammanlagt fyra västerlänningar vid två olika tillfällen, vilket gör det sociala livet aningen begränsat. Jag menar, visst kan man försöka prata med kineser, men de kan absolut ingen engelska alls, bortsett från en halv procent eller liknande som kan rabbla upp några fraser ur skolboken. Den halva procenten är i regel universitetsstuderande med engelska som huvudamne! Visst har det blivit ett par luncher med kineser som svettas fram några fraser på engelska, men det är bara irriterande i längden, och dessutom har de ju jobb, skola och sånt att sköta, så förutsättningarna att umgås med dem är minst sagt dåliga.

Nåväl, i dag far jag till Kunming, och där ska situationen vara en annan.

Ta ledigt bara!

Kinas nationaldag är inte vilken helgdag som helst. Den är inte vilken nationaldag som helst heller. Nej, Folkrepubliken Kinas nationaldag, dagen då man minns Mao Zedongs utropande av arbetarnas och proletariatets nation, ska firas med - ledighet. Och då menar jag inte en dags ledighet plus eventuella klämdagar, nej då!, vi minns grundadet av kroppsarbetets högborg och intelligentians förtryckssystem med en hel veckas ledighet.
Jag visste förstås det här, men de flesta butiker, banker och postkontor har öppet ändå, så jag tog för givet att jag skulle kunna följa min ursprungliga plan: skaffa ett vietnamesiskt visum genom den enda instans som gör det i Nanning, eller i hela södra Kina förutom Hong Kong för den delen, nämligen FIT. Jag gick dit, beredd på att processen skulle ta 10 arbetsdagar, som jag skulle använda till att resa omkring lite i södra Kina, och när jag sedan fick visumet skulle jag direkt glida ut ur landet med en dag kvar på mitt kinesiska visum. Men, the best laid plans och så vidare...

Som ni säkert förstått av inledningen så blev det inget visum, för FIT har stängt hela veckan. Jag ids inte förklara alla regler som gäller för visum till de omkringliggande länderna, men kort sagt kan sägas att trots Sydostasiatiska nätverk och mycket prat om smidiga gransprocesser är det inte så jädrans smidigt. Nåval, efter ett par timmars research har lösningen uppenbarat sig: efter ytterligare ett par dagar i Nanning tar jag ett tåg till Kunming i Yunnan-provinsen väster om Nanning. Där besöker jag Laos konsulat och skaffar ett turistvisum, vilket ska ta högst tre dagar, och sedan far jag söderut in i Laos.
Grundplanen var att inte fara till Laos förran nästa år, kanske i februari, men det här blir nog också bra. Med god tur kan jag ordna ett Vietnamesiskt visum i Vientiane, och om inte det går far jag helt enkelt ner till Kambodja. På det viset borde jag komma till Bangkok i mitten av december, vilket var originalplanen.

För att inte trötta ut er med långrandiga redogörelser av reseteknikaliteter ska jag berätta lite om mat, närmare bestämt gatuserveringarna i Nanning. Det finns en mängd av dem, det är det första man kan konstatera. Det andra man kan konstatera är att man inte behöver oroa sig för om maten är färsk eller inte. Medan man väljer maträtt lever den nämligen ännu. Det är riktigt charmigt att köpa grillspett av en brud som lägger kol på glöden med ena handen och plockar duva med den andra.
Den berömda hunden, som ska vara en specialitet här, har jag dock inte sett mycket av ännu. En enda hund såg jag när jag vandrade bland matstånden, men den var redan tillagad och delvis uppskuren.
Däremot åt jag suspekta delar av okända djur nar jag plockade ihop en sorts nudelsoppa i ett av stånden. Metoden var att ta ett par nävar väl valda växter ur en korg och stoppa ner dem i grytan, där en mängd olika köttspett puttrade. Så tog man nudlar och lade i sin tallrik, hävde i sina grönsaker och lite spad, och därefter började kvinnan plocka upp spett efter spett och fråga vilka jag ville ha. Hon var mycket uttrycksfull när hon förklarade vad som vad vad. När spettet med bitar av mage togs upp pekade hon energiskt på sin egen mage, och när tungan togs fram strackte hon ut tungan och förde en massa ljud.
De runda kulorna tog jag utan att fråga några detaljer om.

Eftersom inga västerlanningar finns i den här staden stirrar folk efter mig, och det hela tiden. Grupper av flickor stannar och fnittrar, grabbarna pekar och nickar menande när de tror att jag inte ser dem, och barnen spärrar upp ögonen som om de ser julgubben för första gången. En del, av varierande ålder, ler glatt och somliga tar mod till sig och sager "hello!" eller till och med "how are you?". Jag brukar svara med ett leende, men jag har märkt att det i princip aldrig är en inledning till ett samtal, for det där lilla "hello!" är faktiskt det enda engelska ord de kan.
Ett par flickor satte sig dock vid mitt bord när jag käkade lunch här om dagen, och de kunde så mycket att de bjöd in mig till sin skola någon dag. De studerade traditionell medicin om jag förstod saken rätt. De har dock, som bekant, semester den här veckan.
Mera irriterande var karln som ställde sig bakom mig i går nar jag satt på internetkaféet och skrev mail. Han ville väl läsa lite vad han trodde var engelska, eller så var han bara annars nyfiken på hur det ser ut när man skriver västerländsk text. Han stod dock lutad över mig hela timmen med sin arm lutande på mitt armstod, men eftersom kineserna alltid står så nära varandra när de tittar på vad någon annan har för sig hade jag inte hjärta att säga åt honom att flytta på sig.

Baahih baahih på er! (Jag är i kantonesiskt område nu.)

Snabbmat på kinesiska

Visst kan också kineserna det här med burgare, till och med att starta riktiga McDonaldskopior. Men vissa egenheter tycks de inte slippa ifran hur de än försöker. Låt mig berätta:

Efter en period av en meny bestående av frukt, gröt och ris - eftersom min mage inte riktigt varit överens med mig - kände jag mig plötsligt sugen på lite skräpmat, närmare bestämt burgare och franskisar. Men McDonalds kan man ju inte besöka hur sugen man än är (eller?) så jag begav mig till Chengdus eget burgarhak, Dicos. Det var en riktig kopia av McDonalds, komplett med maskot, menyer bestånde av burgare, pommes och läsk, och på väggen hängde bilden på employee of the month. Men istället for nötkött fyllde de bröden med friterad kyckling, som också bjöds ut i fristaende form a la Kentucky Fried Chicken. Jag beställde deras motsvarighet till Big Mac-menyn och satte mig ner och iakttog kunderna.

Så kommer en grupp skolungdomar in, högstadieåldern ungefär, och beställer in en massa mat. De var högljudda och ivriga precis som barnen är i den åldern när de släppts lösa på ett matställe på egen hand. Men här började skillnaderna sedan visa sig. Istället för att hugga in i sin egen mat, för alla hade fått varsin bricka med sin beställning, började händerna flyga över bordet åt alla håll. Precis som vid en helt vanlig kinesisk måltid tog de konsekvent mat från varandras brickor, även om de alla hade till exempel franskisar på sin egen tallrik. Ibland gick någon och köpte mera mat, och då tog alla för sig av honom när han kom tillbaka med brickan. Mitt i allt detta hällde pojkarna upp läsk åt varandra helt obemärkt, precis som man serverar té åt bordsgrannarna under en traditionell kinesisk middag. När jag senare tittade närmare på menyn såg jag att en hel del av alternativen var tänkta för en grupp människor snarare än enskilda personer.

Nu har jag just kommit fram till Nanning i södra Kina. Eftersom det är kväll valde jag att checka in på ett hotell nära tågstationen, och till min stora glädje var priset inte alls oöverkomligt. Dessutom finns det dator med internetuppkoppling på rummet, minibar så jag slipper springa ut och köpa vatten, och ett lyxigt badkar i badrummet. Så i kväll blir det borgerligt värre! Däremot träffade jag min första kackerlacka när jag packade upp väskan, men jag tror att den följt med mig från tåget.

På tal om tåg förresten, så fördrev jag en hel del av de 39 timmarna ombord med att spela kort med ett gäng kineser. De kunde ingen engelska alls, men de var så glada och öppna att jag nästan förstod vad de sade ändå. Och efter att jag vunnit några omgångar tror jag att de började uppskatta mitt sällskap också, för när jag vilade lunch i dag kom en av killarna och drog upp mig och förklarade med teckenspråk (ett vildsint strykande med högra handens fingrar mot vänster handflata) att nu jäklar skulle det spelas mera kort! Sagt och gjort, man är väl inte den som är den.

Tåg av olika sort

Är man smart ser man på tågnumret när man bokar resor i det här landet. Jag gjorde ju inte det, och så gick det som det gick. Under resan från Peking till Xian gick det alldelen utmärkt, för det var ett T-tåg. Jag sov i "hard sleeper", som alltså inte har så mycket med hårda bäddar att göra utan snarare att de är aningen hårdare än de molnmjuka som "soft sleeper" är inredda med. Men i övrigt var det rent, fräscht, och de sex kojerna i två hög-mellan-låg-sängarna var inneslutna i någon sorts kupé, bortsett från att dörren fattades. Jag sov i översta kojen, och där fanns också kupéns bagagehylla, så man hade hela tiden kontroll på sin väska.

"Jädrans vad fina tågen är i den här landen!" tänkte jag muntert och bokade ett tåg från Xian till Chengdu utan att över huvud taget fundera på hurudant tåg jag tog. Det visade sig vara ett tåg utan bokstavslöst tåg. T-tågen är bäst, sedan kommer K och sedan Y om jag inte missminner mig. Sedan kommer ingenting, och sedan kommer de bokstavslösa. Och det åkte jag igen hard sleeper i. Här var bäddarna upphängda i någon sorts kättingmekanism, det var smutsigt, man vågade knappt stiga på golvet på grund av spottloskorna som flög genom luften varje stund, och väskorna ställdes på en hylla ute i korridoren. Nåväl, det gick bra och stämningen var munter.

I torsdags i Xian skulle jag och mina två svenska reskamrater Jörgen och Roger gå ut tillsammans med Jin Li, en av arbetarna på vårt hostel som vi lärt känna. Hon skulle ta med oss till någon trevlig bar med musik fick vi veta. I stället steg vi ur taxin vid Xian University for International Studies, och Jin Li sade att vi skulle gå in på gården där och prata med studerande en stund. Vi tyckte det lät lite märkligt - så lätt är det ju inte att sätta igång samtal med helt okända människor som dessutom knappt pratar engelska alls? Men vi steg in, och på tre sekunder blankt var var och en av oss omringad av flera tiotal kineser som ivrigt ställde fråga efter fråga om vad vi var för ena, vad vi gör i Kina, var vi kommer i från, och så vidare... Det visade sig vara "language thursday in the english corner", så alla engelskastudenter var på plats för att träna språket. Under en dryg timme var jag utsatt för ständig utfrågning, och för jämlikhetens skull passade jag i de få pauser som uppstod på att ställa några motfrågor. Och charma lite förstås: tala beundrande om Kinas långa historia, och tala lyriskt om Chang Jimous filmer. Det visade sig att Jimou faktiskt är född i Xian. Inte illa.

Hostellet jag nu bor på heter Mix & Backpacker's Youth Hostel, och är ett väldigt familjärt och charmigt ställe, åtminstone rent inredningsmässigt. Personalen har hittills varit ganska butter. Men här finnns allt, bland annnat en mysig innergård på tredje våningen och trådlöst internet (första gången hittills jag stöter på det). Jag delar rum med tre fransoser, och det ska väl gå bra, även om jag såg fram emot ett eget rum på det här stället eftersom priserna är så pass låga. Men nu betalar jag 25 yuan per natt, alltså drygt 2,50 i euro, så det känns ganska överkomligt...

Kinas censursystem har fortfarande inte släppt in mig för att se på min egen blogg, men så fort jag lyckas med det (i Vietnam antar jag) ska jag börja lägga upp bilder också, jag lovar.

/Henrik

O du härliga te!

Eftersom jag är en stor vän av grönt té är Kina närmast en våt dröm för mig. När man vandrar på Beijings gator har var och varannan person man möter någon sorts tébehållare i handen. De seriösaste har en smal, glänsande termos, medan budgetvarianten är en stor glasburk, eventuellt med en väskliknande tingest som de bär den i. Skulle det här vara hemma i Finland skulle det vara ett hiskeligt sjå att brygga téet och sedan hälla över det i lämplig behållare, men kineserna gör inte så. Istället lägger de i bladen, häller på vattnet, och sedan får det ligga så tills man dricker det. När termosen, burken, glaset, eller vad det när är, är tomt häller man bara på mera vatten och så börjar allt om från början. Första omgången blir ofta väl stark, men sedan jämnar det ut sig och samma blad räcker fyra fem gånger. I första muggen flyter ofta bladen på ytan ganska länge, så man måste sila mellan tänderna, men efter hand har alla blad sjunkit och också det bekymret är ur världen.

Grönt té är ju standarddrycken, men också andra varianter är populära. Jag och några resekamrater besökte ett fint téhus i närheten av Qiananmen och beställde där ett vitt té som smakade aningen syrligt. Det var gudomligt gott, men ceremonin kring det hela slog nästan ännu högre. Servitrisen tog god tid på sig. Först hälldes en skvätt hett vatten i varje glas, som hon sköljde runt med så glasets väggar fuktades. Det hälldes sedan bort. Därefter lades bladen i, en försvarlig mängd, vilket följdes av en inspektion av att de faktiskt låg bra nere på bottnen. Sedan hälldes lite vatten på ur en ny kanna, och det följdes av en lätt cirkulation av varje glas. Först efter det hälldes resten av vattnet på, i en hög stråle så maximalt med syre följer med. Vi satt under andakt och följde med processen, vilket hon säkert blev en aning nervös av. En och en halv timme satt vi på téhuset, vilket innebar många påfyllningar i glasen och ett antal oundvikliga toalettbesök.

Att dricka té är en långsam sysselsättning. Efter varje påfyllning måste man vänta en stund på att vattnet ska svalna - det får inte vara för hett när man dricker det - och bladen måste få sjunka. Men det finns saker att sysselsätta sig med under tiden. Det obligatoriska tilltugget verkar nämligen vara solrosfrön, eller fågelfrön om man så vill. Fågefrön därför att skalet finns kvar, precis som på fögelfröna. När jag besökte ett mindre och enklare téhus på egen hand för ett par dagar sedan - där de inte talade någon engelska överhuvudtaget, jag måste peka på ordet té i min kinesiska ordbok för att de skulle fatta vad jag ville ha - kom det tillsammans med téglaset helt naturligt en skål fågelfrön. Så satt jag där och pillade i allsköns ro, tittade ut på folkvimlet i närheten av Yuyuan och kände mig väldigt tillfreds med tillvaron. Växelvis kom innehavaren, en gladlynt kvinna i 50-årsåldern, och hennes två söta döttrar (gissar jag) och fyllde på mitt glas. Mamman kom också fram och ville lära mig hur man smidigast skalar fågelfrön, antingen med munnnen eller med fingrarna. Hon måste ha tyckt att jag var en dålig elev, för en stund senare fick jag en liten skål marmeladkarameller att äta i stället.

Så nu, efter en vecka i Beijing, har jag äntligen köpt ett par egna téer att ha med mig på resan. Smidigt nog finns det på alla övernattningsställen termosar med hett vatten, och oftast ett par muggar, för hur skulle det se ut om en kines inte kunde fixa té åt sig var han än är? Ett rosenté har jag nu i muggen, och bredvid den en påse fågelfrön och en påse rostade sojabönor som tilltugg.

De sista av mina resekamrater jag mötte på tåget har nu begett sig åt annat håll, och jag har flyttat från de eviga backpackerghettona till ett mysigt vandrarhem i hutongerna söder om Qiananmen. Här finns till och med en innergård med bambuplantor och ett par bord att sitta vid. Dessutom kan jag koppla upp min laptop till internet här, vilket syns på förekomsten av å, ä och ö. Tyvärr blir det bara två nätter här, för sedan måste jag börja röra på mig. Xian och terrakottakrigarna väntar, sedan antagligen Chengdu.

Ha det! /Henrik

Beijing - Ordförande Mao

"Har ni träffat ordförande Mao ännu?" frågade hon, som om det var den naturligaste saken i världen. Hon var konstnärsstuderande, och ville visa upp en del av sina tavlor för oss. Naturligtvis handlade det om att sälja, men hon berättade också en massa om andra kinesiska konstnärliga motiv som hängde på väggarna. Framför allt tavlor med motiv av Konfucius visdomsord gjorde stort intryck på mig, men ocksa en del med post-kulturrevolutionsmotiv. På en av tavlorna ligger en söt flicka iklädd gröna könlösa kläder och sover på den kinesiska flaggan. Någon kritik av det nuvarande systemet såg man visserligen inte tillstymmelsen till, men vackert ändå.

Nåväl, ordförande Mao var det, och för att råda bot på vår obildning gick vi i morse och "träffade" honom. Lång kö var det, men den flöt framåt med fart, mycket tack vare vakterna med megafoner som stod bredvid och ropade så alla gick i raka rader. Väldigt många köpte också blommor, flera buketter per person, som de lade framför en staty av Mao vid ingången till Mausoleet, som ligger vid Himmelska fridens torg. Jag såg två flickor, kanske i 19-årsåldern, iklädda sina bästa märkeskläder och med nyaste digitalkamerorna i högsta hugg som gick till blomkiosken och köpte varsin famn med blomster. Väl framme vid statyn lade de ner blommorna, såg innerliga ut och bugade tre gånger var. Jag undrar vad som egentligen rör sig i deras huvuden när de gör något sådant. Vet de vad kulturrevulotionen egentligen handlade om? Förstår de att det var just de "borgerliga", utbildade, rika, välklädda som fick sig först när Mao, hans fru och partiet kom igång med "omskolningen"? Skulle de vilja ha det så?

Mao själv var minst lika plastig i utseendet som Lenin, förutom att han dessutom var klädd i en kinesisk flagga så man bara såg huvudet. Ett huvud som för den delen hade till 70 % rätt och till 30 % fel enligt den officiella partilinjen... Inte konstigt att något så harmlöst som Lonely Planets samliga publikationer som angår Kina är omöjliga att få tag på i Beijings bokhandlar. De innehåller en allt för ärlig beskrivning av Kinas historia.

För övrigt hyrde jag cykel i dag. Det är lätt att cykla i Beijing bara man vänjer sig. I teorin har cyklisterna oftast rätt i trafiksituationer, och i teorin har man också högerregel. I praktiken är det den starkes rätt som gäller, vilket innebär att alla tränger in sig där de kan, men ju större man är desto större friheter tar man sig. Cyklisterna verkar också ha utvecklat en sorts vänsterregel. Det fungerar dock väldigt bra. Jag ska cykla ett par dagar till och upptäcka diverse parker och trevligheter.

/Henrik

Transmongoliska till Beijing

Så fick man igen bekräftat hur löjligt stora prisskillnader det kan vara i en stad som Beijing. Jag och två resepolare åt en festlig måltid på en liten restaurang på vår gata, tre olika rätter, té och varsin stor öl. Sammanlagt 5 euro. Sedan blev vi indragna på en bär dar vi satt helt ensamma med en handfull servitriser omkring oss, och betalade 3 euro per öl. Det skulle ha känts enbart fånigt om det inte vore för det faktum att där fanns en flygel som jag till slut vågade mig upp till. Drog ett par sånger, och plötsligt kom en av servitriserna med en mikrofon och frågade om jag kunde sjunga också. Det var roligt att känna sig som en stjärna, åtminstone för femton minuter...

I Moskva är det inte meningen att man ska sätta sig ner. Till skillnad från de flesta andra städer finns där knappt några bänkar alls, inte ens på logiska ställen som bredvid floden eller i parkerna. Någon som däremot ligger lugnt och stilla är Lenin. Jag ansåg att det enda rätta var att ta sig en titt på karln, sa jag promenerade dit tillsammans med Bob och Donna, två pensionerade New York-bor som jag traffade i kön. Jag var lite beredd på hur man ska bete sig inför den gamla folkhjälten, men det var tydligen inte de, så vakterna (och det fanns gott om dem) hann ge dem tillsägelser både för att ha händerna i fickorna, prata (om än tyst) och för att stå stilla i rummet där Lenin ligger. Han ser för övrigt ut som om det lika väl kunde vara en gummifigur som ligger där. Det är de ständigt upprepade konserveringsprocesserna som gjort sitt. Hoppas att reformisterna snart får sin vilja igenom så karln kan få begravas som vanligt folk, under jord, bredvid sin mamma.

Vad gäller den Transmongoliska järnvagen är väl den korta sammanfattningen: intressant, och ganska roligt. Men jag har inte för avsikt att åka den en gång till bara för nöjes skull, som en del entusiaster gör. Man träffar många intressanta människor (och en hel del fulla svenskar), och landskapet är bedövande. Dessutom har man mycket tid att ägna åt sig själv om man vill, ifall man vill läsa böcker eller lyssna på musik. Själv läste jag i min nya Gulag-bok och lyssnade en del på Shostakovitj for att komma in i stämningen. Jag kanske berättar mera om tågresan senare.

Ifall det var oklart for jag med tåget fran Helsingfors den 5 september, vandrade i Moskva den 6, startade tågresan därifran samma kväll, kom fram till Beijing den 12, och stannar väl här några dagar. Vi hörs snart igen.

/Henrik

Mariehamn - Det är här det börjar!

Morjens morjens morjens!

Jag tjuvstartar min blogg en aning för att se till att jag begriper mig på hur man gör, och för att det ska stå någonting här ifall någon tittar in redan nu. Kanske är det aningen överambitiöst med en blogg när man är ute och reser, som om varje dag på resa skulle ge så stora insikter att det är värt att skylta med dem på nätet. Men kanske är det just så det är, vad vet jag. Förhoppningsvis ska jag kunna prestera en del läsvärt här under det kommande året. Kamera har jag med mig också, så lite bilder borde också hitta hit tids nog.

Så vad är resplanen nu då? Tja, first up är Helsingfors, varifrån tåget till Moskva går den 5 september kl 17.42. Jag kommer fram till Rysslands hjärta på morgonen den 6, vilket ger mig en lång dag bland de berömda Metrostationerna. Eventuellt hinner jag med ett ryskt bad också, vilket antagligen kan behövas inför sex dagar ombord på det duschlösa Transmongoliska tåget.

Därefter följer Kina med allt vad det innebär av tédrickande, bergsbestigande och krigare av terrakotta. Vietnam sedan, och Kambodja, vilket följs av Thailand i december. Där stannar jag kanske ett par månader och lär mig dyka. Fortsättningen är sedan mera oklar, men Australien och förhoppningsvis lite söderhavsöar tänkte jag hinna med innan Centralamerika står på tur, och från och med mitten av juni ska USA erövras per bil. Låt mig gissa att New York blir sista anhalten och avfärdsort hemåt.

Då vet vi det. Have a nice one!

/Henrik