Happy! Lucky! New!

Alla som rest i Sydostasien, och de flesta andra också, har hört uttrycket “Same same but different”. Det är en av många fraser som tillkommit när ett väldigt vagt begrepp om det engelska språket ska användas för att göra så effektiv reklam som möjligt (“Why would I buy that bracelet from you? The one that that guy is selling looks exaclty the same.” - “Yes, same same... but different!”). Outtröttliga turistarbetare som sydostasiaterna ofta är förstår de att det mesta går att vända till ens fördel, och plötsligt har man en uppsjö hiskeligt populära t-skjortor med texten “Same same but different” på (i Laos är det nog bara t-skjortan med BeerLao på som är populärare).
I Phnom Phen är det dock andra uttryck som dominerar, nämligen “Happy!”, “Lucky!” och “New!” “Happy!” kommer förstås från de ack så populära glada pizzorna, shakarna och pannkakorna som dammiga och desillusionerade backpackers hugger in i så fort tillfälle ges. Det här är inte ens något som är speciellt riskabelt för försäljaren, eftersom användningen av marijuana i matlagning har en lång tradition i Kambodja och därmed inte tas på speciellt stort allvar av polisen. Så självklart döps vandrarhem, restauranger och turistupplysningskontor till något som involverar ordet “Happy!”.
“Lucky!” är prostitutionens förtjänst. “To get lucky” verkar stå högt på på många resenärers önskelista, men går man in till turistkontoret “Lucky! Lucky!” i jakt på närkontakt lär man bli besvviken. Lucky Burger serverar också, så vitt jag vet, bara burgare och inget annat.
“New!” kommer sig nog bara av tron att alla turister alltid vill ha något nytt, vilket de kanske vill, men nog tycker jag ändå att en butik som heter New! New! är mest avskräckande.

För att göra en total kovändning kan jag meddela att jag i går besökte Choeung Ek Genocidal Center. Namnet ger sken av att vara en av de mera makabra turistattraktionerna man kan tänka sig, och det är den kanske också, men tack vare kambodjanernas förmåga till nedtoning och underdrift känns platsen aldrig så tryckande som ett besök i Treblinka eller Babi Jar.
Choeung Ek är ställlet där Pol Pot, Sydostasiens kanske mest ökända despot och tillika massmördare, beordrade livet av över 8000 landsmän. Kulor sågs ofta som allt för dyra för att slösa på enkla bönder, så i regel valde man att helt enkelt slå ihjäl fångarna, och begravningen skedde oceremoniellt i massgravar. De här 8000 offren är i dag ihågkomna genom ett minnesmonument innehållande alla deras skallar, sorterade enligt ålder och kön.
Jag vet inte om det är minnesmonumentets overklighet eller informationsskyltarna skrivna på typisk asiat-engelska som gör det, men platsen känns allt annat än dramatisk. Barn springer omkring och tigger, guider berättar engagerat om platsen och Pol Pots regim, och solbrända turister tar bilder på varandra framför monumentet med de 8000 skallarna.

Henriks äfventyr 2.0

Jodå, gott folk, Henrik lyckas ibland bemästra tekniken. Nu finns det några bilder på den här bloggen också. Inte så många dock, mest för att jag är hiskeligt lat med att ta bilder, men också för att min kamera kollapsade för ett par veckor sedan och det var inte förrän i dag som jag lyckades få den lagad. Undanflykter, undanflykter...

Dessutom finns det nu å, ä och ö i alla gamla inlägg, så medan ni ser på bilder kan ni kontrollera allt ni inte förstod i den hebreiska det lätt blir när prickar och bollar saknas.

About Mama

En del vandrarhem blir legendariska i resekretsar, och Mama’s Guesthouse på Don Det är ett av dem. Don Det är en av de 4000 öarna i Laos södra spets, en plats för avkoppling och ... ja, avkoppling. Jag, precis som så många andra backpackers, hade egentligen bara ett problem med stället: det var svårt att komma därifrån. Inte för att kommunikationerna inte skulle fungera, utan för att det helt enkelt är svårt att hitta någon god orsak att fara någon annan stans.
Mama’s Guesthouse ligger på Don Dets östra sida, och delar “byggnad” med Rasta Café, som också drivs av Mama. Att jag skriver byggnad med sitationstecken beror på att jag i regel kopplar ordet till något som åtminstone verkar en aning planerat. Mama’s Guesthouse är allt annat än det. Rummen har antingen väggar av bräder eller av bambu, beroende på hur mycket pengar för renovering det finns (“Mama have no money, later build more”), och ingendera räcker ända upp till taket. Några fläktar finns inte, och inte heller några eluttag. En sorts glödlampa som Mama kontrollerar lär finnas i en del rum. Men sängkläderna är rena. På terrassen hänger öns största ansamling av hängmattor, och de är en viktig orsak till att Don Det är så svårt att lämna. Att bara ligga en hel dag och se solen gå över himlen, samtidigt som man praktiskt taget blir matad av Mama och hennes familj, är alldeles för enkelt.
Men tillbaka till Mama. Mama är en hyperaktiv kvinna i 60-årsåldern, som ler alla dygnets minuter och därmed blottar sina rödsvarta tänder som fått färgen av ett idogt tuggande av betelnötter. Hon driver Mama’s Guesthouse med järnhand, och till sin hjälp har hon sina döttrar och deras döttrar och söner. Inte bara håller Mama ordning på sin personal, hon håller också ordning på sina gäster. Försöker man gå ut ur vandrarhemmet, något man gör förvånansvärt sällan, stoppar hon en alltid och frågar “Where go now?”. Om man då svarar något som faller henne i smaken ger hon tummen upp och släpper förbi en. Om man tänker sig ut på något som hon av någon anledning anser att man inte ska göra just då (som äta någon annan stans) säger hon helt enkelt “No”. Och man vill inte säga emot Mama.
Mama tar också initiativ åt en. Uppenbarligen anser hon att man borde lukta gott även om man bara tänker ligga i hängmattan hela dagen (en sysselsättning hon för övrigt uppmuntrar helhjärtat eftersom det innebär att man köper mat och dryck av henne hela dagen). Det var inte bara en och två gånger man blev tillsagd att ta en dusch. Att dricka öl är också något hon anser är helt rätt, och följaktligen kommer antingen hon eller någon av hennes familj till ens hängmatta var tionde minut och upplyser en om att de är redo att sälja en eller flera Beer Lao åt en. Om någon i ett sällskap beställer mat står de helt enkelt kvar tills alla har beställt åtminstone något smått.
Mama har en extra familj bestående av en ansamling hundar och katter. De hittas oftast liggande i ens säng eller tuggande på ens halvätna lunch. Tiken, som vi döpte till Barbeque, födde femlingar sista dagen vi var där, något som Mama förstås var entusiastisk över. “Party tonight, party tonight!” ropade hon glättigt, men hon sade samma sak alla dagar, så det behöver inte ha betytt så mycket. “Party” innebar oftast att Bob Marley spelades på hög volym och att allt annat egentligen var som vanligt.
Men den kanske märkligaste händelsen på Mama’s är när man ska betala. Man betalar nämligen inte när man beställer, och inte heller när man ätit upp maten, eller ens på kvällen. Inte heller skrivs ens beställningar upp någon stans. Nej, med några dagars mellanrum vandrar Mamas döttrar omkring och tar betalt, och då gäller det att veta exakt vad allt man beställt av dem under tiden som gått. Om de tycker att ens uppräkning verkar för kort kommer de med tips om vad man antagligen borde betala för (“Beer Lao?” - “No, I haven’t had any beer.” - “Sure you have no Beer Lao?” - “Yes, I’m sure, I just had water.” - “You had Beer Lao.”).

Nåja, efter några dagar av dekadens är jag nu tillbaka på resande fot. Jag har lämnat Laos och kom i dag in i Kambodja, Stung Treng. Hittills är det hyvens.

Det första stora köpet

Jag har gjort min allra första stora investering under resan. Det handlar om en gitarr som jag köpte för 13 dollar. Den är liten, ful och omöjlig att stämma - när strängarna låter bra inbördes låter ackorden illa, och när man stämt efter G-dur låter A-dur illa. Och så vidare. I priset ingår också det tvivelaktiga nöjet att bära omkring på en gitarr samtidigt med ryggsäcken och lilla väskan.
Men det var värt det. Jag och mina resekamrater lyckas inte bara roa oss hejdlöst med sång och spel under tråkiga bussresor eller bland hängmattorna på vårt vandrarhem i Don Det, där vi är just nu - vi har också nöjet att hejdlöst irritera våra medresenärer. Paul Simon visar sig fungera rätt bra när Finland, Frankrike och England sjunger tillsammans. Addera Israel, Argentina och Tyskland, och Paul Simon fungerar fortfarande fint.

Livet är en fest

Det har varit ett par dagar med mycket fest och märkliga upplevelser. Det hela började i Paxong, där vi hade planerat att övernatta, titta på ett vattenfall nästa förmiddag och sedan resa vidare till Sekong. Vi lyckades rätt bra med de två första delarna, men när vi kom tillbaka från vattenfallet började det regna våldsamt, så vi sökte skydd under närmsta tak. Det taket visade sig hysa en familjefest till minne av någon släkting som omkommit i en båtolycka, och att bjuda in främlingar, framför allt utlänningar, till festen skulle tydligen hjälpa de avlidna att ha det bra i nästa liv.
Sagt och gjort, plötsligt satt vi på golvet mitt i en cirkel av laoter som åt, drack och skrattade så det stod härliga till. Alla ville skåla med oss och binda vita snören runt våra handleder för att symbolisera vänskap och ge oss lycka och välgång. Ett par av männen i sällskapet kunde aningen engelska, så de tog oss under sina vingar och förklarade vad som pågick. Medan familjens barn dansade till Britney Spears i tamburen fick vi höra om männens tankar om deras land, krig, ekonomi och allmänna syn på livet. Sedan ville kvinnorna höra oss sjunga sånger från våra hemländer, vilket vi förstås gärna stod till tjänst med. Jag bidrog med Vem kan segla och nationalsången, vilket mottogs med glada rop, applåder och påfyllnad i glaset - som om det inte skulle hållas fullt ändå!
Yra av den oväntade händelsen tog vi oss ett par timmar senare vidare till huvudgatan för att stiga på en buss. Vi fick veta att den “borde komma någon gång mellan klockan fyra och fem”, vilket är en ganska typisk tidtabell i det här landet.
Festen fortsatte på kvällen. Vi satt på ett matställe i Sekong och åt nudelsoppa när en ung man plötsligt satte sig vid vårt bord och presenterade sig som Thitsavanh, engelskalärare. Han ville gärna träna sin engelska, och eftersom han var en trevlig prick hörde vi oss för om vad vad man borde se i staden och om han kunde visa oss omkring lite. Det gjorde han med besked. Han tog oss med till en dans i traktens tempel där praktiskt taget hela staden var samlad för svänga sina lurviga, och eftersom vi var de första västerlänningarna de sett på ett bra tag, och definivt de enda vita typerna på hela stället, blev vi snabbt populära danspartners.
Dans i det här landet går ut på att en orkester spelar populära slagdängor av antingen laotiskt, thailändskt eller vietnamesiskt ursprung, och sedan dansar man parvis i en cirkel som långsamt rör sig motsols. Ingen kroppskontakt förekommer mellan dansparen, speciellt kroppskontakt mellan kvinnor och män anses aningen olämpligt i Laos. I stället står man mittemot varandra, och att berömma sin partners dansstil verkar vara närmast obligatoriskt.
Även här lyckades jag bidra med en sång, eftersom orkestern (en kille med synth med färdiga trumkomp samt en sångare) frågade om någon av oss “falanger” kunde några engelska sånger. Jag intog synthen och sjöng en I Will Survive med väldigt få korrekta textrader och rena toner, men vad gör det i ett sällskap där tramp på stället och små handrörelser bedöms som “fantastisk dansstil”...

Thitsavanhs vän Noi visade sig äga en gitarr, så vi stämde träff nästa morgon för att sjunga lite och äta frukost. Det blev en lång frukost. Vi träffades klockan 10, och åtta timmar, två liter lao lao och minst tio Take Me to Your Heart senare skildes vi åt för att stiga på kvällens sista buss till Attapeu. En perfekt söndag skulle jag påstå.

På tal om kroppar

“That’s Lao humor for you” konstaterade Pip från Manchester när ett par laotiska kvinnor skrattande sade att vår franska resekamrat var tjock för att hon äter för mycket. Nästa dag upprepades proceduren ombord ett bilflak, där de omkringsittande kvinnorna lugnt klämde på hennnes ben för att se hur de kändes. Att någon har mera fett på kroppen än vad som kommer av några nävar ris och lite grönsaker per dag är i det här landet, precis som i Kina, något rätt anmärkningsvärt, och när folk pekar, känner och skrattar menar de absolut inget illa. De är bara förvånade och nyfikna.
Jag och mina resekumpaner Pip och Aline rör oss för tillfället i Laos södra delar. För att komma hit tog vi nattbussen från Vientiane till Pakse, vilket kunde ha varit en behaglig resa men ändå inte var det. Kunde ha varit för att bussen var en så kallad vip-buss med gott om benutrymme, luftkonditionering och karaoke i nedre våningen. Ändå inte var det för att jag sov ganska exakt noll minuter under hela färden. Att sova sittande tycks inte vara min grej.
I Pakse turistade vi industriellt under en förmiddag, eftersom vi planerade att resa vidare redan nästa dag. Det innebar att vi såg den lokala katolska kyrkan (sic), ett kinesiskt tempel (sic igen), ett monument över hjältarna från frihetskriget, och det lokala museet med bilder på muntra minoritetsfolk som drack hemlagat brännvin med sugrör.

Slagsmål i Vientiane

Jag var på boxning här om dagen. Laoboxning, eller Muay Lao, för att vara exakt. Det var en ren slump att vi fick nys om tillställningen. Jag och min resekumpan Matijs vandrade till stadion i Vientiane för att se om det var någon intressant fotbollsmatch eller liknande på gång, och råkade då se ett handskrivet plakat som berättade att något skulle hända nästa dag klockan 19.30. Vi frågade en man som satt och grillade kött vid ingången, och han berättade ivrigt om någonting på laotiska och boxade i luften. Sedan pekade han åt ett håll som kunde innebära egentligen vad som helst, och vi vandrade ditåt. För att göra en lång historia kort hittade vi boxningsringen några timmar senare, och på kvällen tog vi oss dit tillsammans med några andra resenärer. Vi togs emot med både glädje och förvåning - folk sade att vi var de första västerlänningar som någonsin hittat dit, men det har jag svårt att tro. En av tränarna försökte uppenbarligen värva oss som supportrar för hans protegéer, för han gav oss platser i vip-avdelningen (plaststolar i stället för träbänkar) och bjöd oss på varsin flaska energidryck.
Under första matchen var det lite som att vara tillbaka i lågstadiet igen: två killar i 12-årsåldern som slåss för brinnkära livet och en massa folk som står i en ring runtomkring och hejar. Den här gången bestod dock inte påhejarna av andra barn, utan av vuxna (och oj! vad de hejade), och i stället för brottning, hårdragning och klösning utdelades det sparkar i ansiktet. Visst var det lite obekvämt att se, och hela matchen igenom satt jag och hoppades att ingendera skulle lyckas slå knockout på den andra, men de verkade veta vad de gjorde. Efter den första kampen togs ringen över av vuxna, och det hela tog fart på riktigt. Fyra sådana slagsmål fick vi se, varav två avgjordes på knockout (kickout kanske är ett bättre ord), och två avbröts av domaren för att endera parten började vackla omkring betänkligt.

Vientiane är en härlig stad. Många backpackers som jag träffat på andra ställen i landet sade att de inte alls trivdes i Vientiane, och att här inte finns något att göra, men de måste ha varit någon annanstans, för det stämmer inte på något vis i världen. Visst, om man med “inte finns någonting att göra” menar att man inte kan vara ute och festa till 4 på morgonen så stämmer det visserligen. Vid midnatt är allt stängt. Jämför man med Vang Vieng, där de flesta resenärer varit innan Vientiane, finns här heller inte några utpräglade backpackernästen med dåligt imiterad västerländsk mat, Friends på tv och gräs i milkshaken. Det som däremot finns är ett högintressant nationalmuseum, riktigt bra restauranger och kaféer, guldfärgade tempel, lätt trafikerade huvudgator och otrafikerade smågator, och en väldigt inbjudande stämning. Och så - klischévarning! - människorna, som är glada, hjälpsamma och öppna, utan att vara påträngande. De är vana med turister, men har inte tröttnat på oss, något som hänt i många turisthålor, vilket gör dem väldigt lätta att ha att göra med.

Det är något med mig och asiatiska universitet som inte går ihop. I varenda större stad jag besökt har jag försökt ta mig till universitetet för att åtminstone se hur det ser ut, och kanske hitta någon student som kan visa mig runt. Den enda staden jag lyckades med det i är Nanning, och när jag var där hade alla semester så det räknas nästan inte. I övriga städer har alltid något kommit i vägen. I Kina stod universiteten helt enkelt inte där kartan sade att de skulle stå - kanske Partiet försöker gömma dem - och här i Vientiane hittade jag inte vägen. När jag till slut trodde att jag var på rätt spår hoppade cykelkedjan och fastnade, så jag måste begära hjälp av några bönder. De skruvade, bultade och oljade så det stod härliga till en stund, men efter det började det bli mörkt så jag vände tillbaka.

I morgon bär det av mot okända mål. Södra Laos står först på tur under någon veckas tid, och sedan borde jag börja ta mig mot Kambodja.