Slagsmål i Vientiane

Jag var på boxning här om dagen. Laoboxning, eller Muay Lao, för att vara exakt. Det var en ren slump att vi fick nys om tillställningen. Jag och min resekumpan Matijs vandrade till stadion i Vientiane för att se om det var någon intressant fotbollsmatch eller liknande på gång, och råkade då se ett handskrivet plakat som berättade att något skulle hända nästa dag klockan 19.30. Vi frågade en man som satt och grillade kött vid ingången, och han berättade ivrigt om någonting på laotiska och boxade i luften. Sedan pekade han åt ett håll som kunde innebära egentligen vad som helst, och vi vandrade ditåt. För att göra en lång historia kort hittade vi boxningsringen några timmar senare, och på kvällen tog vi oss dit tillsammans med några andra resenärer. Vi togs emot med både glädje och förvåning - folk sade att vi var de första västerlänningar som någonsin hittat dit, men det har jag svårt att tro. En av tränarna försökte uppenbarligen värva oss som supportrar för hans protegéer, för han gav oss platser i vip-avdelningen (plaststolar i stället för träbänkar) och bjöd oss på varsin flaska energidryck.
Under första matchen var det lite som att vara tillbaka i lågstadiet igen: två killar i 12-årsåldern som slåss för brinnkära livet och en massa folk som står i en ring runtomkring och hejar. Den här gången bestod dock inte påhejarna av andra barn, utan av vuxna (och oj! vad de hejade), och i stället för brottning, hårdragning och klösning utdelades det sparkar i ansiktet. Visst var det lite obekvämt att se, och hela matchen igenom satt jag och hoppades att ingendera skulle lyckas slå knockout på den andra, men de verkade veta vad de gjorde. Efter den första kampen togs ringen över av vuxna, och det hela tog fart på riktigt. Fyra sådana slagsmål fick vi se, varav två avgjordes på knockout (kickout kanske är ett bättre ord), och två avbröts av domaren för att endera parten började vackla omkring betänkligt.

Vientiane är en härlig stad. Många backpackers som jag träffat på andra ställen i landet sade att de inte alls trivdes i Vientiane, och att här inte finns något att göra, men de måste ha varit någon annanstans, för det stämmer inte på något vis i världen. Visst, om man med “inte finns någonting att göra” menar att man inte kan vara ute och festa till 4 på morgonen så stämmer det visserligen. Vid midnatt är allt stängt. Jämför man med Vang Vieng, där de flesta resenärer varit innan Vientiane, finns här heller inte några utpräglade backpackernästen med dåligt imiterad västerländsk mat, Friends på tv och gräs i milkshaken. Det som däremot finns är ett högintressant nationalmuseum, riktigt bra restauranger och kaféer, guldfärgade tempel, lätt trafikerade huvudgator och otrafikerade smågator, och en väldigt inbjudande stämning. Och så - klischévarning! - människorna, som är glada, hjälpsamma och öppna, utan att vara påträngande. De är vana med turister, men har inte tröttnat på oss, något som hänt i många turisthålor, vilket gör dem väldigt lätta att ha att göra med.

Det är något med mig och asiatiska universitet som inte går ihop. I varenda större stad jag besökt har jag försökt ta mig till universitetet för att åtminstone se hur det ser ut, och kanske hitta någon student som kan visa mig runt. Den enda staden jag lyckades med det i är Nanning, och när jag var där hade alla semester så det räknas nästan inte. I övriga städer har alltid något kommit i vägen. I Kina stod universiteten helt enkelt inte där kartan sade att de skulle stå - kanske Partiet försöker gömma dem - och här i Vientiane hittade jag inte vägen. När jag till slut trodde att jag var på rätt spår hoppade cykelkedjan och fastnade, så jag måste begära hjälp av några bönder. De skruvade, bultade och oljade så det stod härliga till en stund, men efter det började det bli mörkt så jag vände tillbaka.

I morgon bär det av mot okända mål. Södra Laos står först på tur under någon veckas tid, och sedan borde jag börja ta mig mot Kambodja.