Livet är en fest

Det har varit ett par dagar med mycket fest och märkliga upplevelser. Det hela började i Paxong, där vi hade planerat att övernatta, titta på ett vattenfall nästa förmiddag och sedan resa vidare till Sekong. Vi lyckades rätt bra med de två första delarna, men när vi kom tillbaka från vattenfallet började det regna våldsamt, så vi sökte skydd under närmsta tak. Det taket visade sig hysa en familjefest till minne av någon släkting som omkommit i en båtolycka, och att bjuda in främlingar, framför allt utlänningar, till festen skulle tydligen hjälpa de avlidna att ha det bra i nästa liv.
Sagt och gjort, plötsligt satt vi på golvet mitt i en cirkel av laoter som åt, drack och skrattade så det stod härliga till. Alla ville skåla med oss och binda vita snören runt våra handleder för att symbolisera vänskap och ge oss lycka och välgång. Ett par av männen i sällskapet kunde aningen engelska, så de tog oss under sina vingar och förklarade vad som pågick. Medan familjens barn dansade till Britney Spears i tamburen fick vi höra om männens tankar om deras land, krig, ekonomi och allmänna syn på livet. Sedan ville kvinnorna höra oss sjunga sånger från våra hemländer, vilket vi förstås gärna stod till tjänst med. Jag bidrog med Vem kan segla och nationalsången, vilket mottogs med glada rop, applåder och påfyllnad i glaset - som om det inte skulle hållas fullt ändå!
Yra av den oväntade händelsen tog vi oss ett par timmar senare vidare till huvudgatan för att stiga på en buss. Vi fick veta att den “borde komma någon gång mellan klockan fyra och fem”, vilket är en ganska typisk tidtabell i det här landet.
Festen fortsatte på kvällen. Vi satt på ett matställe i Sekong och åt nudelsoppa när en ung man plötsligt satte sig vid vårt bord och presenterade sig som Thitsavanh, engelskalärare. Han ville gärna träna sin engelska, och eftersom han var en trevlig prick hörde vi oss för om vad vad man borde se i staden och om han kunde visa oss omkring lite. Det gjorde han med besked. Han tog oss med till en dans i traktens tempel där praktiskt taget hela staden var samlad för svänga sina lurviga, och eftersom vi var de första västerlänningarna de sett på ett bra tag, och definivt de enda vita typerna på hela stället, blev vi snabbt populära danspartners.
Dans i det här landet går ut på att en orkester spelar populära slagdängor av antingen laotiskt, thailändskt eller vietnamesiskt ursprung, och sedan dansar man parvis i en cirkel som långsamt rör sig motsols. Ingen kroppskontakt förekommer mellan dansparen, speciellt kroppskontakt mellan kvinnor och män anses aningen olämpligt i Laos. I stället står man mittemot varandra, och att berömma sin partners dansstil verkar vara närmast obligatoriskt.
Även här lyckades jag bidra med en sång, eftersom orkestern (en kille med synth med färdiga trumkomp samt en sångare) frågade om någon av oss “falanger” kunde några engelska sånger. Jag intog synthen och sjöng en I Will Survive med väldigt få korrekta textrader och rena toner, men vad gör det i ett sällskap där tramp på stället och små handrörelser bedöms som “fantastisk dansstil”...

Thitsavanhs vän Noi visade sig äga en gitarr, så vi stämde träff nästa morgon för att sjunga lite och äta frukost. Det blev en lång frukost. Vi träffades klockan 10, och åtta timmar, två liter lao lao och minst tio Take Me to Your Heart senare skildes vi åt för att stiga på kvällens sista buss till Attapeu. En perfekt söndag skulle jag påstå.