Ta ledigt bara!

Kinas nationaldag är inte vilken helgdag som helst. Den är inte vilken nationaldag som helst heller. Nej, Folkrepubliken Kinas nationaldag, dagen då man minns Mao Zedongs utropande av arbetarnas och proletariatets nation, ska firas med - ledighet. Och då menar jag inte en dags ledighet plus eventuella klämdagar, nej då!, vi minns grundadet av kroppsarbetets högborg och intelligentians förtryckssystem med en hel veckas ledighet.
Jag visste förstås det här, men de flesta butiker, banker och postkontor har öppet ändå, så jag tog för givet att jag skulle kunna följa min ursprungliga plan: skaffa ett vietnamesiskt visum genom den enda instans som gör det i Nanning, eller i hela södra Kina förutom Hong Kong för den delen, nämligen FIT. Jag gick dit, beredd på att processen skulle ta 10 arbetsdagar, som jag skulle använda till att resa omkring lite i södra Kina, och när jag sedan fick visumet skulle jag direkt glida ut ur landet med en dag kvar på mitt kinesiska visum. Men, the best laid plans och så vidare...

Som ni säkert förstått av inledningen så blev det inget visum, för FIT har stängt hela veckan. Jag ids inte förklara alla regler som gäller för visum till de omkringliggande länderna, men kort sagt kan sägas att trots Sydostasiatiska nätverk och mycket prat om smidiga gransprocesser är det inte så jädrans smidigt. Nåval, efter ett par timmars research har lösningen uppenbarat sig: efter ytterligare ett par dagar i Nanning tar jag ett tåg till Kunming i Yunnan-provinsen väster om Nanning. Där besöker jag Laos konsulat och skaffar ett turistvisum, vilket ska ta högst tre dagar, och sedan far jag söderut in i Laos.
Grundplanen var att inte fara till Laos förran nästa år, kanske i februari, men det här blir nog också bra. Med god tur kan jag ordna ett Vietnamesiskt visum i Vientiane, och om inte det går far jag helt enkelt ner till Kambodja. På det viset borde jag komma till Bangkok i mitten av december, vilket var originalplanen.

För att inte trötta ut er med långrandiga redogörelser av reseteknikaliteter ska jag berätta lite om mat, närmare bestämt gatuserveringarna i Nanning. Det finns en mängd av dem, det är det första man kan konstatera. Det andra man kan konstatera är att man inte behöver oroa sig för om maten är färsk eller inte. Medan man väljer maträtt lever den nämligen ännu. Det är riktigt charmigt att köpa grillspett av en brud som lägger kol på glöden med ena handen och plockar duva med den andra.
Den berömda hunden, som ska vara en specialitet här, har jag dock inte sett mycket av ännu. En enda hund såg jag när jag vandrade bland matstånden, men den var redan tillagad och delvis uppskuren.
Däremot åt jag suspekta delar av okända djur nar jag plockade ihop en sorts nudelsoppa i ett av stånden. Metoden var att ta ett par nävar väl valda växter ur en korg och stoppa ner dem i grytan, där en mängd olika köttspett puttrade. Så tog man nudlar och lade i sin tallrik, hävde i sina grönsaker och lite spad, och därefter började kvinnan plocka upp spett efter spett och fråga vilka jag ville ha. Hon var mycket uttrycksfull när hon förklarade vad som vad vad. När spettet med bitar av mage togs upp pekade hon energiskt på sin egen mage, och när tungan togs fram strackte hon ut tungan och förde en massa ljud.
De runda kulorna tog jag utan att fråga några detaljer om.

Eftersom inga västerlanningar finns i den här staden stirrar folk efter mig, och det hela tiden. Grupper av flickor stannar och fnittrar, grabbarna pekar och nickar menande när de tror att jag inte ser dem, och barnen spärrar upp ögonen som om de ser julgubben för första gången. En del, av varierande ålder, ler glatt och somliga tar mod till sig och sager "hello!" eller till och med "how are you?". Jag brukar svara med ett leende, men jag har märkt att det i princip aldrig är en inledning till ett samtal, for det där lilla "hello!" är faktiskt det enda engelska ord de kan.
Ett par flickor satte sig dock vid mitt bord när jag käkade lunch här om dagen, och de kunde så mycket att de bjöd in mig till sin skola någon dag. De studerade traditionell medicin om jag förstod saken rätt. De har dock, som bekant, semester den här veckan.
Mera irriterande var karln som ställde sig bakom mig i går nar jag satt på internetkaféet och skrev mail. Han ville väl läsa lite vad han trodde var engelska, eller så var han bara annars nyfiken på hur det ser ut när man skriver västerländsk text. Han stod dock lutad över mig hela timmen med sin arm lutande på mitt armstod, men eftersom kineserna alltid står så nära varandra när de tittar på vad någon annan har för sig hade jag inte hjärta att säga åt honom att flytta på sig.

Baahih baahih på er! (Jag är i kantonesiskt område nu.)