Eftersom jag är en stor vän av grönt té är Kina närmast en våt dröm för mig. När man vandrar på Beijings gator har var och varannan person man möter någon sorts tébehållare i handen. De seriösaste har en smal, glänsande termos, medan budgetvarianten är en stor glasburk, eventuellt med en väskliknande tingest som de bär den i. Skulle det här vara hemma i Finland skulle det vara ett hiskeligt sjå att brygga téet och sedan hälla över det i lämplig behållare, men kineserna gör inte så. Istället lägger de i bladen, häller på vattnet, och sedan får det ligga så tills man dricker det. När termosen, burken, glaset, eller vad det när är, är tomt häller man bara på mera vatten och så börjar allt om från början. Första omgången blir ofta väl stark, men sedan jämnar det ut sig och samma blad räcker fyra fem gånger. I första muggen flyter ofta bladen på ytan ganska länge, så man måste sila mellan tänderna, men efter hand har alla blad sjunkit och också det bekymret är ur världen.
Grönt té är ju standarddrycken, men också andra varianter är populära. Jag och några resekamrater besökte ett fint téhus i närheten av Qiananmen och beställde där ett vitt té som smakade aningen syrligt. Det var gudomligt gott, men ceremonin kring det hela slog nästan ännu högre. Servitrisen tog god tid på sig. Först hälldes en skvätt hett vatten i varje glas, som hon sköljde runt med så glasets väggar fuktades. Det hälldes sedan bort. Därefter lades bladen i, en försvarlig mängd, vilket följdes av en inspektion av att de faktiskt låg bra nere på bottnen. Sedan hälldes lite vatten på ur en ny kanna, och det följdes av en lätt cirkulation av varje glas. Först efter det hälldes resten av vattnet på, i en hög stråle så maximalt med syre följer med. Vi satt under andakt och följde med processen, vilket hon säkert blev en aning nervös av. En och en halv timme satt vi på téhuset, vilket innebar många påfyllningar i glasen och ett antal oundvikliga toalettbesök.
Att dricka té är en långsam sysselsättning. Efter varje påfyllning måste man vänta en stund på att vattnet ska svalna - det får inte vara för hett när man dricker det - och bladen måste få sjunka. Men det finns saker att sysselsätta sig med under tiden. Det obligatoriska tilltugget verkar nämligen vara solrosfrön, eller fågelfrön om man så vill. Fågefrön därför att skalet finns kvar, precis som på fögelfröna. När jag besökte ett mindre och enklare téhus på egen hand för ett par dagar sedan - där de inte talade någon engelska överhuvudtaget, jag måste peka på ordet té i min kinesiska ordbok för att de skulle fatta vad jag ville ha - kom det tillsammans med téglaset helt naturligt en skål fågelfrön. Så satt jag där och pillade i allsköns ro, tittade ut på folkvimlet i närheten av Yuyuan och kände mig väldigt tillfreds med tillvaron. Växelvis kom innehavaren, en gladlynt kvinna i 50-årsåldern, och hennes två söta döttrar (gissar jag) och fyllde på mitt glas. Mamman kom också fram och ville lära mig hur man smidigast skalar fågelfrön, antingen med munnnen eller med fingrarna. Hon måste ha tyckt att jag var en dålig elev, för en stund senare fick jag en liten skål marmeladkarameller att äta i stället.
Så nu, efter en vecka i Beijing, har jag äntligen köpt ett par egna téer att ha med mig på resan. Smidigt nog finns det på alla övernattningsställen termosar med hett vatten, och oftast ett par muggar, för hur skulle det se ut om en kines inte kunde fixa té åt sig var han än är? Ett rosenté har jag nu i muggen, och bredvid den en påse fågelfrön och en påse rostade sojabönor som tilltugg.
De sista av mina resekamrater jag mötte på tåget har nu begett sig åt annat håll, och jag har flyttat från de eviga backpackerghettona till ett mysigt vandrarhem i hutongerna söder om Qiananmen. Här finns till och med en innergård med bambuplantor och ett par bord att sitta vid. Dessutom kan jag koppla upp min laptop till internet här, vilket syns på förekomsten av å, ä och ö. Tyvärr blir det bara två nätter här, för sedan måste jag börja röra på mig. Xian och terrakottakrigarna väntar, sedan antagligen Chengdu.
Ha det! /Henrik
No comments:
Post a Comment