Tempel, Tarja och trilskande mage

Det var en tid sedan jag skrev något här på bloggen. Men låt oss hoppa straight into the action med ett utdrag ur dagboken:
I dag är det min tredje och sista dag i Angkor-området, och jag använder den till största delen på cykelsadeln. Nu sitter jag på muren som omringar Bantey Srei, ett tempel drygt 30 kilometer utanför Siem Reap. Vägen var visserligen asfalterad, men väldigt ojämn, så det tog drygt 90 minuter att ta sig hit. Exakt noll andra västerlänningar på cykel kunde ses under hela färden, så det känns som om jag gjort något åtminstone lite annorlunda (eller korkat - de flesta människor inser antagligen att en och en halv timme cykling i stekande sol är en dålig idé). De flesta turistgrupper är i stan på lunch just nu, så vi är bara runt 10 personer här. Det är fridfullt och väldigt vackert. Fåglarna kvittrar nästan hänsynsfullt ovanför mig, och fågelsången kompletteras av de diskreta rösterna från ett par guider någonstans i ruinerna. Eftersom jag sitter på yttermuren har jag orörd skog till vänster (väster) om mig, och till höger går en smal stig som snabbt övergår i det breda vattenfyllda dike som omgärdar många tempel från den här perioden (900-talet). Sedan kommer själva templet, som antagligen är det vackraste av dem alla. Det är inte stort, men väldigt sinnrikt planerat, och praktiskt taget varenda sten är dekorerad med minutiösa skulpturer av dansande kvinnor, blommor, djur och gudomliga väktare med stora käftar. Solen står högt och suger en del färg ur bilden, men vid solnedgången borde de röda sandstenarna lysa ungefär som de åländska klipporna under en midsommarafton.
Ruinerna kring Siem Reap är turistattraktionen nummer ett i Kambodja. Många turister med mera pengar än tid flyger in från var de nu råkar vara i Asien och stannar några dagar för att se alla de tempel som byggdes här under Kambodjas storhetstid, mellan och omkring åren 900 till 1400. Det mest berömda av dem alla är Angkor Wat som är ett enormt komplex av noggrannt planerade torn och murar, dekorerade med de vackraste stenskulpturer och väggristningar man kan tänka sig, och byggt på en logistiskt sett alldeles hopplös plats mitt i djungeln. När jag korsade vallgraven och såg den enorma konstruktionen närma sig funderade jag lite på det här med “kulturell storhetstid” som man ofta talar om när det gäller utdöda civilisationer. Onekligen krävdes det kunskap om hantverk och byggnadskonst för att lyckas med ett mastodontprojekt som Angkor Wat, men man kan också se det från folkets synvinkel. Här var en stormakt med miljontals invånare, som helt enkelt kunde välja mellan att bära sten och rista hindulegender i sten dygnet runt i några år för att göra kungen nöjd, eller helt enkelt få huvudet avhugget. Jag kan inte hjälpa det, men jag har svårt att se det storslagna i den sortens kultur. Det storslagna i själva konstruktionerna är det dock omöjligt att undgå.
Nåja, bortsett från de moraliska frågeställningarna var ruinerna kring Angkor det bästa jag någonsin sett när det gäller historiska sevärdheter, och jag cyklade omkring i området i tre dagar, något som jag skulle påstå är minimum för att få grepp om det hela. Jag rekommenderar alla som har tid att köpa en veckobiljett för att verkligen kunna se allt i lugn och ro.

I förrgår var det vår självständighetsdag. Jag hörde att Tarja såg acceptabel ut under balen. Själv försökte jag få tag på levande ljus att sätta i fönstret, men butiken tycktes inte hålla sig med sådana. Den höll sig inte heller med några finska matprodukter, så det slutade med att jag satt på mitt rum och åt tyskt rågknäckebröd och drack en miniflaska svensk vodka tillsammans med min lätt roade resekumpan. Vad gör man inte för sitt hemland?

Och så ett meddelande till alla med trilskande mage: ta Ciprofloxacin. “I never shat so good in my whole life” tyckte min irländske resekamrat, och jag kan bara hålla med honom. Tack Ratiopharm!