En upplevelse att minnas

Efter en tids tystnad kan jag med stolthet berätta om resans största upplevelse hittills! Det handlar om en två dagars vandring i bergstrakterna kring Luang Nam Tha i norra Laos, och ett besök i en minoritetsby. Den här sortens aktiviteter har länge varit förbjudna i Laos, men år 2000 bestämde sig partiet för att tillåta en del turer under ledning av registrerade guider, så verksamheten är fortfarande i sin linda. Vandringen jag och fyra andra resenärer jag träffade på bussen från Mengla till Luang Nam Tha tog hade bara varit öppen en månad, och vi var den fjärde gruppen någonsin att besöka byn - en stor sak bara det.

Efter sex timmars vandring i tropisk skog, längs halvmeter djupa vattenströmmar, förbi ett statligt vattenfall, och över två berg som fick oss alla att tappa andan både av ansträngning och på grund av den vackra utsikten, kunde vi skymta byn tillhörande Akha-folket i en dalgång. Husen var placerade i små grupper om två eller tre längs bergväggen, och när vi kom närmare kunde vi se att de var byggda på stolpar och väggarna var gjorda av glest flätade bambublad. Den första människan som mötte oss var en barbröstad kvinna iklädd en traditionell kjol, och ur samma hus som hon kommit ut ur tultade snart också ett antal barn som med stora ögon följde oss genom byn. Barnen ökade snart till en stor massa som ropade "sabaidii" åt oss, det enda ord på landets språk de kunde. Förutom barnen rörde sig också en hel mängd olika djur mellan husen, framför allt höns, grisar och hundar. De vuxna stod vid husen och såg roade, intresserade, fundersamma ut. När kvinnorna log kunde man se att deras tänder var helt och hållet svarta, vilket beror på att de målar dem med en färg som skyddar dem, samtidigt som det anses vackert.

Vi inkvarterades i ett hus lite vid sidan av bebyggelsen som fungerade på samma sätt som alla andra hus i byn: i den ena halvan sover man, i den andra kokar man mat och sitter på det packade jordgolvet och äter. De stora bladen fran bananträd används som engångsbordduk, och på dem läggs maten. Först och främst en stor hög klibbigt ris som äts med händerna, närmare bestämt genom att man rullar en liten boll i handen och doppar den i de såser som finns tillgängliga. Övrig mat äts också den med händerna, så allt är tillagat i lagom stora bitar. Mest äter man grönsaker i de här trakterna, men när man får tag på kött är det fest. Dagen vi anlände hade en av familjerna lyckats ta livet av ett vildsvin, och det grillades för fullt över en eld i utkanten av byn. Husfadern berattäde stolt att hans familj, egentligen tre familjer, skulle dela på maten under kvällens middag.

Som ni märker har jag svårt att organisera mina tankar kring det här besöket. Det väckte många tankar om de här byarnas framtid, människornas levnadsvillkor och hälsa, och ocksa ens egen romantiserade bild av allting som avviker från det sorts liv man ser som norm. Men framför allt är jag glad över att ha fått besöka en by som den här innan de helt försvunnit.

Nästa dag, det var alltså i går, vandrade vi hem över berg, mellan risfalt och över en flod som vi korsade genom att simma, och kom tillbaka till Luang Nam Tha vid femtiden. Jag var helt slut vid det här laget, men det visade sig vara full moon party samma kväll (inte den sortens full moon party som ordnas i Thailand), och eftersom den festligheten bara ordnas en gång i året ville vi ju inte missa det, så vi for ut och gjorde staden osäker. På vägen till festen fick vi sällskap på bilflaket av tre män med kulsprutor. De påstod att de var poliser, men jag vet nu inte. Glada var de i alla fall, och pratade muntert om det ena och det andra utan att vi förstod någonting. På restaurangen vi åt på träffade vi en full kille (enligt honom själv var han bara lite "tipsy" men det var långt från sanningen) som nog ville någonting specifikt men han lyckades aldrig riktigt få fram det. Gissningsvis var han homo och intresserad av var israelen i vårt sällskap, Golan.

På festplatsen fanns det ett antal dansbanor med levande musik. Ibland fanns det bara elekricitet för att hålla igång själva musikutrustningen, så musikerna fick stå i mörker. Musiken var laotisk, bortsett fran en uppspeedad version av One Way Ticket som jag tror spelades för att vi satt i publiken. Dansade gjorde folk också, men inte desto mera än lite steg fram och tillbaka och det vanliga osäkra viftandet med armarna, eftersom man inte vet vad man annars ska göra med dem. Någon pardans förekom inte, eftersom allt utöver att hålla handen bland folk anses ofint här. Däremot blev jag bjuden att dansa flera gånger av killarna vi delade bord med. När dansen var klar tackade vi varandra genom att göra den traditionella hälsningen med händerna.

Och så dracks det öl, Beer Lao, vilket är en riktigt god brygd. Gruppen vi satt med kunde ingen engelska, men lyckades i alla fall förklara att gängse sed är att man köper två öl per man åt gruppen. Sedan hällde alla upp åt alla med sådan fart att man knappt kunde ställa ifrån sig glaset utan att någon var där och fyllde det igen, vare sig det behövdes eller inte. Lite Laolao, det lokala hembrända, och någon sorts riswhiskey cirkulerade också. Kvaliteten var tvivelaktig, och i morse hade jag huvudvärk. Men det var en rolig kväll, trots, eller snarare på grund av, alla märkligheter. Vi fick skjuts de 10 kilometrarna till hostellet med några motorcykelburna män som gärna tjänade en dollar för lite nattkörning.