Inga bönor i glassen tack!

Ibland är det inte de exotiska maträtterna som gör en förvånad. Jag har liksom ingenting emot att folk äter hund, skorpioner, testiklar och larver - tvärtom provar jag gärna själv. Däremot baxnar jag totalt av de märkliga matkombinationer man stöter på. Ta nu bara glassen här i Nanning. Jag sitter i frid och ro på ett lite finare matställe och tänker att nu ska jag äta glass! Så jag beställer in en portion med det lovande namnet "Tre skatter". "Undar vad skatterna är? Kanske choklad, jordgubb och toffee inbäddat i ett berg av vaniljglass" funderar jag i mitt stilla sinne medan jag väntar.
Icke. "Glassen" är någon sorts isröra, och "skatterna" är tre försvarliga högar av jordnötter (okej), gröna bönor (mindre okej) respektive små röda kidneybönor (hell no!). Hur kommer man på den befängda idéen att häva röda bönor i glassportionen? Röda bönor läggs i chili con carne eller äts under fattiga perioder som sådana med potatis. De läggs inte i glassen!
"Nä, man kan ju köpa glasspinnar från kiosken" tänke jag naivt. Jodå, när man grävt sig förbi pinnar och strutar med majs- och ärtglass kom man till slut ner till den riktiga glassen, men när man öppnar den är den utan undantag (och jag provade på många ställen) smält och frusen, smält och frusen så många gånger om att den är oätlig.
Kontentan av det hela är att Kinas glassutbud har förvandlat mig från en försiktig idealist och understödare av småföretagande till en kallblodig multinationalist. Med andra ord går jag nu till McDonalds när jag är glassugen.

Oftast förstår jag mig på kinesernas sätt att uttrycka sig, och deras maniska undvikande av pinsamma situationer, men en sak har jag ännu inte forstått mig på. När jag pratar med kineser frågar de ofta om jag har någon kinesisk vän. Lite märklig fråga tycker jag, men jag brukar svara att nej, jag har nog pratat med en massa kineser men jag kände ingen när jag kom. Reaktionen är alltid den där sänkta blicken och skrattet som betyder att jag just har sagt något olämpligt och att de skrattar för att det inte ska bli pinsamt. Förklara det för mig någon.

För övrigt är Nanning en vacker stad med ett bra utbud av det mesta (utom engelsksprakiga tidningar, damn it!), men det har ända varit några ensamma dagar för min del. Detta eftersom här inte finns några icke-kineser alls. Jag har sett sammanlagt fyra västerlänningar vid två olika tillfällen, vilket gör det sociala livet aningen begränsat. Jag menar, visst kan man försöka prata med kineser, men de kan absolut ingen engelska alls, bortsett från en halv procent eller liknande som kan rabbla upp några fraser ur skolboken. Den halva procenten är i regel universitetsstuderande med engelska som huvudamne! Visst har det blivit ett par luncher med kineser som svettas fram några fraser på engelska, men det är bara irriterande i längden, och dessutom har de ju jobb, skola och sånt att sköta, så förutsättningarna att umgås med dem är minst sagt dåliga.

Nåväl, i dag far jag till Kunming, och där ska situationen vara en annan.