Snusnäsdukens lov

Det var ingen liten spottloska hon avfyrade, men ändå gjorde hon det så där lite av bara farten med en nochalant vridning av huvudet. Och den landade rakt på mitt ben. Hennes man såg vad som hände, och gned runt loskan på mitt ben en aning, men eftersom jag var helt täckt av rött vägdamm resulterade den ynkliga borttorkningsproceduren endast i att mitt lår fick en tegelröd färg. Sedan var det inte mera med det. Min resekamrat, Matijs från Holland konstaterade roat att “Skulle du vara i Amsterdams Red Light District skulle du vara tvungen att betala för att få en flicka att spotta på dig. Nu är det åtminstone gratis”.
Det här hände under bussresan mellan Luang Nam Tha och Huai Xai i norra Laos. “Bussresa” är visserligen ett vilseledande uttryck, bortsett från att man per association kunde kalla den en bussresa eftersom den startade från en busstation. Den nio timmar långa färden tillryggalades nämligen på ett par bänkar uppe på ett bilflak. Antalet passagerare som egentligen rymdes där var sex, men vi var omväxlingsvis mellan åtta och tio personer som skumpade fram med lår och axlar tryckta mot varandra, medan bilen arbetade sig fram på huvudvägen mellan Luang Nam Tha, som är en provinshuvudstad, till Huai Xai, Laos gränsstad till Thailand. Jag behöver kanske inte säga att ordet “huvudväg” också är synnerligen missvisande. Det handlar alltså om en enfilig dammig grusväg som slingrar sig fram mellan, och upp och ner för, de djungelklädda bergen i norra Laos. Synnerligen vackra områden, kanske bland de vackraste jag någonsin sett, men när man sitter nio timmar nästan i ett streck på en skumpig hård bänk utan att kunna justera sittställningen mera än marginellt gör det liksom ingen större skillnad hur vacker omgivningen är.
Men det kunde ha varit värre. Till exempel tog resan bara nio timmar, jämfört med de tio som vi blev utlovade av biljettförsäljaren. Och så var det det här med snusnäsduken. En snusnäsduk är alltså den där trasan som en del knyter upp håret med, har runt halsen som scarf eller annars bara har med sig i fall den skulle behövas. Och behövs gör den på en sådan här resa. Det är nog bara tandborsten och tvålen som jag använder oftare. Jag knyter snusnäsduken över huvudet när solen lyser starkt och jag inte har hatten med mig. Jag knyter den runt halsen om jag sover i ett rum med för kraftig luftkonditionering. Jag använder den som dynvar när sängkläderna verkar otvättade. Och jag knyter den för munnen när vägdammet yr, som det gjorde på den här resan. Hade jag inte haft min snusnäsduk med mig hade jag antingen varit tvungen att dra upp t-skjortan för munnnen stup i kvarten, eller bara accepterat att mina lungor vid slutet av dagen sett ut som en dålig dag i ett beduinläger.
Så det var snusnäsdukens lov. Don’t leave home without it. Vad gäller kvinnan som spottade på mig så kunde hon inte rå för det, och en spottloska var ändå bättre än alternativet. Hon var nämligen åksjuk och spydde med jämna mellanrum under tre timmars tid, så med tanke på det var en liten spottloska inte mycket att oja sig för.

Den dagen, i onsdags var det, gick alltså i resandets tecken. Det gjorde också torsdagen och fredagen, då jag och Matijs åkte båt från Huai Xai till Luang Prabang. Åtta timmar per dag satt vi på hårda träbänkar och såg landskapet glida förbi i makligt tempo. Skulle det inte vara så obekvämt för min beniga rumpa att sitta på det viset skulle det ha varit en synnerligen avslappnande resa, men nu var det mera en tripp som var trevlig i teorin. Till skillnad från bussresan, då det var vi och en skock laoter, så delade vi båten med ett 40-tal västerlänningar. Där fanns alla typiska grupper man stöter på under sådana här långresor: franska par i 60-årsåldern som är ute och upptäcker sina gamla kolonier, svenska flickgäng i 19-årsåldern som lever livet innan de slussas in i folkhemmets i dag närmast obligatoriska universitetssystem, skäggiga britter som tar sin första sup riswhiskey klockan 11 på förmiddagen, och männen av varierande nationalitet som ägnar största delen av tiden åt att byta objektiv på sin Nikon D70 för att kunna ta den perfekta bilden när den dyker upp. Och så förstås vi som sitter och iakttar allt det här och tror att vi inte går att placera i någon typisk grupp.

Luang Prabang är en riktigt mysig stad, trots sin uppenbara inriktning på turister. Den är Laos näst största stad, vilket inte innnebär så mycket mera än att här finns ett par vägar med asfalt på. Däremot finns här också ett par riktiga kaféer av franskt slag (jag vet, vi tycket inte om Frankrike) där man kan sitta i flera timmar mer sin iskaffe och nybakta kanelbulle och titta på folkvimlet eller läsa en god bok. Det är nu man märker hur vidunderligt skönt det är att vara ute ur Kina. Visst är Kina ett intressant land, kanske ett av de intressantaste i världen på många sätt, och jag kan bra tänka mig att bo där en period för studier eller arbete, men som reseland är det oftast bara irriterande.

På tal om Kina kunde jag äntligen ta mig en titt på min egen blogg när jag kom ut därifrån och läsa de kommentarer som ni lämnat åt mig. Skoj att märka att folk följer med vad man gör. Vi hörs!

/H

PS. Bilden är från en festival i Huay Xai som jag råkade stöta på. På gatorna var det karnevalstämning när folk dansade runt sina hembyggda båtar, som sedan sattes i floden och flöt iväg. Grabbarna på bilden var kanske de enda på plats som inte var fulla som sprutor av laolao. DS.