Söndag. Helt enkelt.

Om fredagar är fyllda av öl och helgplanering så är söndagar fyllda av grubblerier och självrannsakan. Nuff said. För att hålla tankarna sysselsatta med annat ägnar jag mig åt att researcha Barack Obama, en bra karl som antagligen ställer upp i USA:s presidentval. Utan att veta speciellt mycket om honom får jag ändå ett väldigt sympatiskt intryck, och här är några av orsakerna:

• När han talar ger han ett ärligt intryck. De politiska analytikerna i USA talar redan om honom i samma andetag som Bill Clinton vad gäller retorisk förmåga, och det vill inte säga lite.
• Han har en etnisk bakgrund, i och med att hans pappa var kenyan och mamma amerikanska, han föddes i Hawaii och växte upp i Indonesien.
• Han har lyckats i livet, utan oljemiljoner eller Heinz-pengar, genom att studera hårt och göra sånt han trott på. Han har studerat på University of Columbia till en masters i political science och på Harvard till juris doktor, och dessutom startat upp en NFP i Chicago som ordnade yrkesutbildning åt fattiga. Han har också jobbat som föreläsare i konstitutionell lagstiftning och som folkrättsjurist.
• I sina memoarer berättar han utan att hymla om hur han använde marijuana och kokain som tonåring.
• Han är ung, bara 45 år gammal.

Sedan vet man förstås inte så mycket om hans politiska åsikter, eftersom han varit med så kort tid, och min gissning är att han inte kommer att göra speciellt dramatiska uttalanden under kampanjen eftersom han går till val på att förena USA. Men vi vet att han är för någorlunda fri rörlighet och varor och människor (även om han av någon anledning röstade för byggandet av staketet mot Mexiko), att han var mot kriget i Irak från början, och att han arbetar för ett allmänt hälsovårdssystem. Någorlunda socialliberal med andra ord.

Nåja, nog om det. Tillbaka till grubblerier och självrannsakan.

Ölreklam

På fredagar brukar jag tänka på öl, mycket för att jag under vintern 2004-2005 hade stadig bastutur på fredagar och då alltid provade en ny ölsort varje vecka. Singa är bästa bastuölen kom jag då fram till. Men det är inte utan att det här får mig att ändra uppfattning. Harrison Ford kunde också i början av 90-talet (också en god bastuöl faktiskt). Och så klassikernas klassiker, Budweiser, även om min favorit bland deras reklamer ändå är "the ferret posed nude".

För övrigt rapporterade Husis stolt på förstasidan i dag att "Nokias omsättning passerade fyrtio miljoner euros strecket - och samtidigt överträffar mobiljättens försäljning redan den finska statsbudeten". Jag hänvisar för det första till In memoriam-avdelningen här till vänster, för det andra fascineras jag av att Nokia kan anställa så mycket folk, sälja så många telefoner för så stora pengar och ändå bara ha en omsättning på 40 miljoner - Kallasvuo måste stoppa en hel del av försäljningspengarna i sina kavajfickor innan banken få händerna på dem - och för det tredje förklarar det här varför så många klagar på den offentliga sektorns service. Jag måste nog allvarligt fundera över att köpa en Nokiatelefon igen, så kanske både deras omsättning och statens budget får sig ett lyft med några euro. Det verkar behövas.

Från ett källarhål

Hej igen! Efter en tids frånvaro har jag bestämt mig för att börja skriva här igen. Läsekretsen är ganska begränsad, så jag kan lugnt roa mig själv genom att skriva om stort och smått utan att någon tar skada av det. Det är roligt att skriva, nämligen. Tanken är att länka till roliga saker och fundera på samhällsfenomen i allmänhet. Kommentera gärna om du ändå hittat hit.

Fyllde i Ungas valmaskin i dag. Helt okej apparat, även om frågorna var lite enkelriktade. Hur som helst fick jag ett intressant resultat av det hela: fyra SFP:are i toppen, sedan en finlandssvensk samlingspartist och en dito kommunist. Så topp-6 var finlandssvenskar. Lite märkligt. Hur som helst kommer jag att rösta på Mats Löfström, något som nog funderat på tidigare, men eftersom han är ålänning kände jag att det skulle vara lite väl knutpatriotiskt att rösta på honom bara för den sakens skull. Hans nya hemsida öppnar i februari, så kolla in den.

Bushen höll sitt State of the Union-tal nyligen. En av mina favorittidningar bloggade live från talet, och resultatet finns här. Skönt med politik med humor.

Nu återgår jag till prosemiskrivandet här i Hankens källare. En av många delar jag använder mig av handlar om det här, ifall det intresserar.

See ya!

Se till att inte ha äldre bröder

Hmm, jag verkar inte ha så mycket att skriva om sedan jag kom hem. Eller nog har jag väl det ena och det andra att säga, men knappast något av allmänt intresse. Forskare har upptäckt att pojkar med många äldre bröder har större benägenhet att bli homosexuella, och det verkar inte ens ha med uppväxten att göra utan snarare är det något biologiskt i kvinnans kropp som spökar. Kroppen liksom känner att "nu har jag fött för många pojkar, dags för förändring" eller något sånt. Det har säkert allmänt intresse på något vis, även om jag inte kan komma på hur.

Skrev en krönika om midsommarfirandet i blaskan jag jobbar på, där jag framför allt gjorde narr av min egen manlighet. Den finns att se på

http://www.nyan.aland.fi/earkiv/2006/06-29/page23.htm

eftersom Nya Ålands e-arkiv är gratis just nu under en övergångsperiod.

Jag jobbar kväll just nu, och kom just tillbaka från Saltvik (nordligaste nordligaste Åland för de oinvigda) där jag pratade med en man som var arg över att landskapets museibyrå lämnade en massa gropar i hans skog när de på 70-talet gjorde arkeologiska utgrävningar där. Vi gick till och med på en skogspromenad tillsammans, vilket ledde till att jag just hittade en fästing krypande på mitt ben. Att sånt.

Bugger gardening.

I samma anda som Michael Dobbs inleder sin roman Whispers of betrayal, "Bugger London." säger jag nu det samma om trädgårdsarbete. Bugger gardening. Trädgårdsarbete hör sommaren till, trädgården speglar sin ägares själ, den som har en välskött trädgård saknar intet, BLA BLA BLA! Struntprat säger jag, som ägnade hela gårdagskvällen åt att skotta jord i en skottkärra för att min morbror anlägger en häck kring sin trädgård. Så det är klart man hjälper till, och jag skulle göra det igen om det behövdes, men inte tusan kan man påstå att det är skoj, berikar ens själ, frågör sinnet och alla möjliga andra floskler som trädgårdsentusiaster brukar rapa upp när man, helt rättfärdigt, konstaterar att den som inte har råd att anställa en trädgårdsmästare ska hålla sig inomhus.

På tal som kroppsarbete så hörde jag också i går, när jag släpade mig till gymet (listigt nog bara några timmar innan min dust med jorden och skottkärran), en man som lät exakt som en björn. Han ägnade sig åt att göra sittande rodd med vikter som motsvarar mina föräldrars bil fylld med hela min utvidgade familj, så jag antar att han hade rätt att låta precis som han ville (jag tänker åtminstone inte berätta för honom att han borde hålla tyst) men han lät i alla fall som tagen ur den karelska skogen. Fascinerande.

Jag är rädd för snygga tjejer

När jag i dag stod vid frysdisken och plockade bland de frysta hallonen (hallonsås till cheesecake) såg jag ett par vidunderligt snygga tjejer i åldern 20+. De var jämnbruna (brun-utan-sol), trendigt klädda (nonchalant men egentligen genomtänkt), långt blont hår (en timme framför spegeln varje gång man går utanför dörren) och hade allt på rätt plats (fyra aerobicpass per vecka). Efter en halv minut av stirrande insåg jag sedan att det just var aktiviteterna inom parentes som gjorde skillnaden, inte någon sorts extra gudabenådad tjuvstart på skönhetsfältet. Och det var då det slog mig, något jag känt på mig men inte kunnat klä i ord tidigare: jag är rädd för snygga tjejer. Eller snarare: jag är rädd för tjejer som är överdrivet snygga tack vare en överdriven mängd skönhetsskapande aktiviteter.

Vi är antagligen alla överens om att det finns många saker i livet som är viktigare än skönhet, men min fråga är: om man bevisligen tycker att ens utseende är så viktigt som de där två tjejerna, vilka är då sakerna som de tycker är viktigare? Efter dagens sminkning, hårfixning, klädmatchning, damtidningar, gymbesök och uppkastningar efter middagen - vad har man sedan tid med? Jag utgår då från att man dessutom är tvungen att jobba på dagarna.

Sedan tänker jag också: den dagen de här flickorna är tvungna att jobba på dagarna och ta hand om sina tre ungar på kvällarna, och inte har tid med alla de där aktiviteterna i förra stycket - hur kommer det att påverka dem? Kommer de att känna sig värdelösa och utan plats i tillvaron när de inte längre kan upprätthålla fasaden av övernaturlig skönhet? Om så är fallet: då vill jag inte vara med när det händer!

Så vad lär vi härav? Antagligen att en viss rädsla för snygga tjejer antagligen bara är hälsosam.

(Disclaimer: Antagligen var flickorna i fråga helt vanliga flickor som tänker en gång extra på hur håret ser ut innan de går till föreläsningen i nationalekonomi, eller vad det nu råkar vara. Och tacka Gud för dem, så man har något att titta på i matbutiken.)

Mannen från Majstranden

Jepp, det stämmer, Mannen har fått en boningsort i De eviga vindarnas stad, i folkmun Helsingfors. I höst har jag en adress i Majstrandsområdet! Det kändes fint att läsa brevet från dem, där det stod att husets byggnadsdatum var: 21.6 2006. Nyare än så blir det väl inte.

Jag kan äfven meddela att den som vill komma till Åland från Helsingfors (vem vill inte det?) men inte vill sitta på färjan i tusen timmar kan i stället ta flyget. AirÅland flyger typ fyra turer per dag, och bokar man i tid kostar det bara 44 escobar. Nu finns det inga ursäker längre! AirÅland är ett av de där fantastiska bolagen som går löjliga mängder på minus, men får samhällsstöd av landskapsregeringen (alltså skattepengar från Jukka i Äkäslompolo - tack Jukka!) så det kan hållas i luften och snedvrida konkurrensen med Finnair som flyger exakt samma rutt.

Terapiarbete

Det har kommit sig att jag, sedan jag kom hem, har ägnat mig åt ett förvånansvärt stort projekt: städa ur mitt klädskåp. Enligt min mor innehåller nämnda skåp "en massa skräp du inte använt sedan högstadiet", och eftersom jag "inte har något annat att göra" började jag snällt röja bland alla persedlar. Man kan säkert också förklara min plötsliga städiver med att jag behövde något att göra för att hålla tankarna samlade, men själv föredrar jag förklaringen att jag under resan kommit till insikt om att man egentligen inte behöver så mycket saker. Men det kanske låter för pretentiöst. Nåväl, i slutändan steg stapeln med tajt ihopvikta kläder som senare fördes till Emmaus, Ålands svar på UFF, över min navel. Och ändå ser klädskåpet fortfarande fullt ut. Kanske mor hade rätt igen.

För övrigt kan jag bara meddela att efter nio månader i samma tre t-skjortor, ett par byxor och ett par shorts (plus ett par fiskarbyxor några månader) är strykta skjortor alldeles otroligt sköna (andra dagen hemma strök jag alla mina skjortor, trots att de hängt på klädhängare hela tiden, bara för att "de kanske blivit skrynkliga medan jag varit borta"). Och en öl på terassen är en fullgod ursäkt för att klä sig i kavaj.

Alla vägar leder hem, till slut

Så är det, vägarna leder hem, och jag har följt dem till dess ände. Så jag är hemma igen. Min första känsla när jag steg av färjan och såg min familj vänta på mig var att jag inte varit borta mera än en dag eller två. Här är allt som vanligt, och det menar jag i uttryckets positiva bemärkelse. Jag är så glad! Säkert kommer jag tidvis att känna mig instängd och sakna friheten i resandet, men i slutändan är det bara en imaginär frihet - en frihet i det yttre kunde man kanske säga. Den riktiga friheten ligger antagligen i de andliga, politiska, livsuppfyllande, ekonomiska vägvalen i livet, inte i valet mellan vilket land man ska vara i den närmaste månaden.

Så för den här gången tackar jag för mig (bloggskrivandet fortsätter, men om andra ämnen), och kan, med tanke på hur begränsad läsekrets den här bloggen har, säga att jag ser fram emot att se just dig igen.

Stort och smått

I Bangkok skrev tidningarna och demokratins vara eller icke vara under eftersvallet från Thaksin-skandalen. I USA fasade demokratiska tidningar över Bushs senaste skatteavdrag värt runt 70 miljarder dollar, medan republikanerna jublade (relativt sett alltså, till och med de allra mest högra börjar ju överge sin Commander in Chief nu). I Burma skrev tidningarna inte om någonting alls, eftersom pressfrihet inte existerar där. I Kina (under bara marginellt mera omfattande pressfrihet) skrev man åtminstone om alla detaljer kring den fantastiskt, otroligt, fenomenalt lyckade rymdexpeditionen.

Och i Sverige skriver man om ... cykelhjälmar. Jag mellanlandade helt fridfullt på Köpenhamns flygplats, och hittade då en färsk DN att bläddra i, men föga kunde jag väl tro att det stora diskussionsämnet och stoffet för ledarsidan skulle vara huruvida det ska lagstiftas om användandet av cykelhjälmar. Snacka om att peta i detaljer! (Slutsatsen av ledaren var ju tack och lov att svaret är nej.)

SAS är min vän. De hade överbokat mitt anslutande flyg från Köpenhamn till Amsterdam, så de frågade efter frivilliga som kunde tänka sig att vänta en timme på ett KLM-flyg och dessutom få 150 euro i kompensation. Mege tak tyckte jag och steg fram. KLM lyckades sedan slarva bort mitt bagage genom den omorganisationen, men det kom senare till mitt hotellrum tillsammans med ett presentkort på 25 euro. Snåljåpar.

Nu sitter jag i Hamburgs flygplats. Och vad gör jag här? Jo, efter ett kort besök i Bryssel för att säga morjens morjens åt min kusin Rurik och min polare Ib (som har en blogg ifall någon missat det, se här bredvid) tog jag tåget som skulle gå via just Hamburg och Köpenhamn upp till Stockholm, där jag nätt och jämt skulle hinna med kvällsfärjan till Åland. Väl lagda planer och så vidare... Tåget försenade sig, jag missade min anslutning till Köpenhamn, och då fick jag den briljanta idén att fara ut till flygfältet "för där finns säkert billiga flyg till Stockholm". Jo nä.