Henriks äfventyr

Thriller var det ja

2007-07-26T20:49:00.000+03:00

Det är inte bara jenkkisoldater som gillar Thriller. Ett fängelse på Filippinerna använder sig av massdans som terapi, och överfångvaktaren hävdar att det har förbättrat fångarnas beteende märkbart.

Lite från de frias land

2007-07-23T16:16:00.000+03:00

Neolibertarianer har en benägenhet att skarpt ifrågasätta allt som inte sammanfaller med deras syn, något som Economist nu också kommenterar i en kort text om presidentkandidaten Ron Paul:

His supporters are diligent correspondents and, having published this article, The Economist expects to hear from them.

Från samma tidnings blogg: bara för att man sysslar med högteknologi behöver man inte vara befriad från dyslexi.

Soldattidsfördriv

2007-07-21T15:20:00.000+03:00

Se en biffig amerikansk Irakkämpe dansa Thriller...

De verkar vara uttråkade, stackrarna. Ändå är den amerikanska armén utmattad. Enligt riktlinjerna ska de få vila två gånger mera än de är på jobb, till exemel ett år i Irak, två år hemma, men i dagsläget är de mera på fältet är lediga. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med amerikanska unga män för att kriga på så många olika ställen som Bush skulle vilja. Britterna har rätt till ännu mera vilotid: en del arbete, fyra delar ledighet.

Jag jag jag!

2007-07-20T22:47:00.000+03:00

Eftersom det är min blogg måste jag väl få länka till sånt jag är med i också. Så här är ett inslag i finlandsvenska Tv-nytt där jag berättar om mina erfarenheter av mikrolån via websidan Kiva.org. Kort och koncist blev det, så jag hade ingen möjlighet att lägga ut texten om varför staten inte ska blanda sig i välgörenhet och varför hjälpdrakar som Amnesty och Röda korset bara slösar med bidragsgivarnas pengar.

Tarja, vår Tarja

2007-07-19T20:57:00.001+03:00

Sitter på jobb och skriver om det ena och det andra, och kan inte låta bli att irritera mig på vår presidents veliga attityd gentemot Ryssland. Imorgondagens Hbl kommer det å ena sidan att vara en artikel om spionhärvan mellan Ryssland och Storbritannien som mer och mer börjar likna kalla kriget. Å andra sidan finns också en bild på Tarja och Putin som skrattar tillsammans under ett kulturevenemang. Någon kritik har hon inte framfört. Samma sak var det för någon månad sedan när Ryssland och USA grälade om missilförsvar i Östeuropa. Samtidigt som Ryssland visade framtänderna och sade att de skulle vända missiler mot Europa sade Tarja i en intervju att hon gärna bor bredvid ett starkt Ryssland. Hon hade också många möjligheter att diskutera tullar när det var aktuellt i början av sommaren, men nej.

Det finns ingen orsak för Finland att gå i Rysslands ledband. Inte år 2007.

Att lära hundar vara tysta

2007-07-17T23:59:00.000+03:00

No person shall permit an animal, including a bird, under his or her control to cause unreasonable noise.

Det var punkt 24-222 ur New Yorks Noise Code. Tydligen var det lite för vagt för Michael Bloomberg, som för ett par år sedan drev igenom en uppdaterad version (pdf). Nu är det gällande djur fullkomligt klart att:

No person having charge, care, custody, or control of any animal shall cause or permit such animal to cause unreasonable noise including, but not limited to, any sound that is plainly audible at any location within any residential receiving property as set forth below:
(a) At or after 7 a.m. and before 10 p.m., continuously for a period of 10 minutes or more.
(b) At or after 10 p.m. and before 7 a.m., continuously for a period of 5 minutes or more.

I praktiken får folk böter på minst 75 dollar om de inte håller sin hund lugn enligt ovannämnda angivelser. Visserligen är oljud den mest citerade irritationskällan på stadens hotline 311, men ändå kan man ju tycka att påfund som Operation Silent Night, när polisen far ut till ett utvalt område en masse med decibelmätare och hela köret och forslar bort bilar vars alarm stått på för länge, stänger ned restauranger som spelar för hög musik och, ja, vad man ju gör med hundarna, är lite att ta i. Då föredrar jag nog en störd nattsömn om alternativet är att polisen bestämmer över mina grannars stereoanläggningar och husdjur.

Georgetown = Hanken?

2007-07-17T11:33:00.000+03:00

Läste just en alldeles ljuvlig artikel om de unga rika kretsarna i Georgetown, alltså USA:s senatorers och diplomaters hemkvarter utanför DC. Inte bara är den en typisk skratta-åt-rika-snorungar-artikel som man kan kritisera hur mycket som helst för att vara vinklad, men när den beskriver de här festande seglarskoklädda barnens diskussionsforum på webben kan jag inte hjälpa att jag börjar tänka på ShsWeb. Det diskuteras hurudan bil man borde skaffa, vilka kläder som är rätt när, var man kan vara säker på att få i helgen, plus att det vädras en hel del rasistiska och kvinnoförnedrande åsikter. Läs också kommentarerna till artikeln!

A är inte samma som i

2007-07-15T11:20:00.000+03:00

Alla vet ju att lägger man till ett "i" på slutet av ett svenskt ord så blir det finska. "-lainen" kan också fungera, eller "-nittani". Vad kommunalarbetarna i min stadsdel inte insett är att bokstaven "a" inte gör ord till svenska. Jag bor på Romgatan, och tills för ett par veckor sedan klarade vi oss fint utan gatunamnsskylt (fint och fint, taxichaufförena har faktiskt svurit flera gånger och muttrat om oansvariga politiker som inte kan uppdatera kartor och skyltar). Men häromdagen fick vi en skylt. Överst står det Roomankatu, och under står det Romagatan.

Exotiken slutar inte där. Under en joggingtur i området upptäckte jag nyligen att jag bor granne med några asiatiska kvarter. Men problemet var samma där: Indiagatan, Syriagatan...

Nåja, det är ju mest lustigt och inte något att irritera sig över. Det som man däremot SKA irritera sig över är The Games usla spelning i Helsingfors i torsdags! Visserligen har han en mängd bra låtar, och hans rapteknik kan man inte klaga på, men maken till lathet har man sällan sett. Karln spelade i 50 minuter och struntade i att köra extranummer, och hans polare stod bara längst bak på scen och drack och rökte gräs. Nä, man får vara från Compton hur mycket man vill, men man måste ändå ge publiken vad den vill ha.

Gudagåvan

2007-04-16T11:07:00.000+03:00

Oj rackarns det var länge sedan jag skrev något här! Påsken kom och gick utan dramatik, och nu i helgen härjades det utan like på herr- och dammiddag på Casa. Vad som hänt där emellan är jag inte helt säker på, men troligen har jag studerat.

Den närmaste utmaningen är att skriva ett arbete för kursen Management and Philosophy. Tanken är att jag ska undersöka vad Platon sade om karisma, och relatera det till dagens forskning i ämnet. Det ställer till problem inte bara för att jag aldrig skrivit filosofiska texter förr, men också för att Platon helt enkelt ansåg karisma vara något som en person blev tilldelad av gudarna, och mera än så tyckte han inte (med tanke på att jag hade helt fria händer att välja vad jag ville skriva om har jag väl bara mig själv att skylla). Skriv nu 20 sidor om det! Det blir väl att jämföra det hans tankar om ledarskap i allmänhet. Däremot tänkte jag använda ett par bibelcitat i arbetet också, något jag inte tror görs så ofta på Hanken. Bibliotekarien såg synnerligen konfunderad ut när jag frågade efter en engelskspråkig bibel.

Senaste nytt från Burma

2007-04-03T13:34:00.000+03:00

14- till 16-åriga flickorna Lawan Nan, Chamtan Ninlan, Namkhee Khawdang och Poe Lan från Kachin-området i Burma har slängts i fängelse - för att ha blivit gruppvåldtagna. Enligt deras utsago var de på väg hem från en karaokebutik när de plockades upp av soldaterna, fördes till ett läger och våldtogs. Efteråt anmälde flickorna ärendet till den lokala domstolen, som svarade med att anklaga dem för bland annat prostitution och skicka dem till ett fängelse i norra Burma.

Det här är inget unikt fall i Burma, officiellt Myanmar, där militären ständigt tar sig liknande friheter, speciellt när det gäller minoritetsfolk som har en om möjligt ännu besvärligare livsstituation än resten av landets befolkning.

Efter en tragisk nyhet behöver man lätta upp stämningen med en tragikomisk, och sådana finns det gott om i Burma. I samband med årets Valentine's Day ville en lokal handelsman i Mandalay glädja sina nära och kära genom att trycka en samling dikter han skrivit. Dessa böcker delade han sedan ut gratis. Problemet var att han i två av dikterna nämnde general Aung San, en högt vördad frihetskämpe från tiden innan militärjuntan tog makten, och dessutom far till husarresterade NLD-ledaren Aung San Suu Kyi. Det skulle han inte ha gjort. Han häktades raskt på okända grunder och har inte setts till sedan dess. Gissningsvis handlar det om en grundlig utfrågning och inte om långstidsvistelse i fängelse, men det är ändå märkligt eftersom Aung San hedras med jämna mellanrum i Burma utan att någon spänner sig desto mera. Jag har själv besökt ett av hans gamla hus som i dag fungerar som museum med juntans goda minne.

Åsiktssmygeri

2007-04-02T18:45:00.000+03:00

Satt på spåran i dag och tittade ut genom fönstret på allt och inget, när jag fick syn på en papperslapp som stack ut ur en springa mellan fönstret och någon byggteknisk detalj vars funktion jag inte ides utreda desto mera. Ni ser lappen här bredvid - en urklippt tidningsrubrik och ett indignerat tillägg som ska upplysa läsaren om att nämnda besvärlighet också sker här i landet. Vackert så, det är ju bra om man kan lära folk något nytt, men själv tycker jag det skulle vara intressant med någon form av källa, eller åtminstone en avsändare (Suomen musliminaiset r.y. kanske?) och någon kontaktuppgift om man vill veta mera.

Frågan om muslimer och deras (i vissa fall påtvingade) traditioner har överhuvud inte tagits upp speciellt mycket i Finland, åtminstone inte som jag har sett. I Sverige debatterades slöjornas vara eller icke-vara till utmattning förra sommaren, och i England får skolor nu för tiden förbjuda heltäckande slöjor på sina elever. Det skulle vara intressant om debatten togs upp också här. Åtminstone där jag bor rör det sig en hel del muslimska damer som man inte ser något mera än ögonen på, så diskussionsunderlag måste det ju finnas.

Fallet med den krympande t-skjortan

2007-04-01T10:45:00.000+03:00

När jag var 12 år gammal poserade jag på sjuans klassfoto iklädd en Musse Pigg-t-skjorta stor som ett tält. Den var dessutom vit, precis som väggen bakom mig, vilket gjorde att på den svartvita kopian av fotot såg det ut som om mitt huvud svävade i luften. Nåväl, det var en bisats, huvudpoängen är att t-skjortan var stor. Sedan dess har mina t-skjortor stadigt krympt i storlek: ärmarna har stigit från armbågslängd till mitten av överarmen, det tomma utrymmet mellan ryggen och tyget har minskat. Någon gång i slutet av gymnasiet tyckte jag det var en bra idé med t-skjortor som faktiskt satt på plats mot huden i stället för att flaxa omkring. Tack vare min märkliga kroppsbyggnad har dessa tajta t-skjortor ibland haft en benägenhet att lämna delar av magen i dagen, lite som de skandalomsusade högstadieflickornas toppar på slutet av 90-talet.

Orsaken att jag berättar det här är att jag i fredags, för första gången på antagligen 14 år, tog på mig en riktigt stor t-skjorta igen, och det var efter konserten på Nosturi där jag stod nästan längst fram i publiken och såg en av de allra största, Method Man, dra en show som jag inte tvekar att utnämna till den bästa konsert jag varit på! Aldrig någonsin har jag upplevt en artist som varit så publiktillvänd, så positiv, så generös och så skicklig på en och samma gång. Inga konstigheter, bara Mr Meth, polaren Streetlife och en DJ på en liten scen framför några hundra personers publik, men från att det hela drog igång med The Prequel var jag, och hela publiken, helt såld.

Inte bara hade Meth en utstrålning som som drog publiken till sig, men han gjorde också allt för att fysiskt komma i kontakt med oss. Jag räknade till sju stagedives, varav ett gjordes i form av en framlängesvolt som kunde ha slutat hur dåligt som helst, och ett ryggdyk rakt i mitt ansikte. Jag var beredd och lyckades fånga honom, men vad jag inte var beredd på var hur svettig han var. En ordentlig dusch är nog den bästa beskrivningen av upplevelsen. Sedan tog mannen också i ett skede en stol över axeln och gick lugnt ut i publiken, ställde sig på stolen och drog en låt därifrån.

T-skjortan köpte jag alltså efter konsterten. Den har Wu Tang-logon på framsidan, och är jäkligt stor.

Dagens...

2007-03-27T20:03:00.000+03:00

...födelsedagsbarn: Quentin Tarantino som fyller 44. Grattis till honom alltså. Grattis till en av världens mest överhypade regissörer, som lyckats bli kultförklarad genom att kopiera sådant som var kult innan blev byxmyndig. Grattis till nonsensdialogens manifestatör, blodsutgjutelsens mästare och mannen som gjorde att Samuel L Jackson förväntas säga muthafucka i varenda film han medverkar i.

...penningtillskott: 4,40 escobar i form av pantflaskor. Gratis pengar känns det som, hur lite det än är. Men jag antar att någon redan har betalat för dem en gång.

...fåntratt: Rza. Visserligen en gammal skiva, men jag lyssnade på The World According to Rza i dag, och konstaterade att han är vådligt stor på sig med tanke på att han inte gjort ett bra beat sedan 2000.

...låt: Fly Me to the Moon. En gammal jazzdänga som blir bättre varje gång man hör den, eller i mitt fall spelar den (förhoppningsvis en ganska naturlig utveckling i det senare fallet).

Sexförbrytares rättigheter

2007-03-26T20:49:00.000+03:00

Jag läste en kort men väldigt intressant artikel i Economist om rådande och eventuellt kommande lagstiftning för sexförbrytare i USA, och blev så fascinerad att jag måste kolla upp saken lite närmare. Det finns ett antal metoder i användning för att skydda allmänheten mot sexförbrytare som avtjänat sina straff, och dessutom finns det nu planer i vissa delstater på att låsa in personer som potentiellt kan tänkas begå sexbrott. Det ni. Några smakprov på system redan i användning:

Megan's Law gör att man i Kalifornien på en websida kan kolla upp exakt var det bor sexförbrytare, och få fram deras namn och kända alias, adress, fotografi, och exakt beskrivning av deras brott. Det är dessutom en väldigt användarvänlig sida.
I Florida finns Jessica's Law, som innebär att personer som döms för sexbrott mot barn under 12 år bara kan straffas med dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till benådning. Övriga sexförbrytare kan enligt lagen dömas till 25 års fängelse och efter det får de en elektronisk övervakningsmanick inopererad så de kan övervakas.
I Iowa får dömda sexförbrytare inte bo närmare än 2000 feet från skolor och daghem.

På gång:

I New York ska sexförbrytare som anses vara benägna till återfall kunna hållas inlåsta också efter att de avtjänat sina straff.
Rosa registerplåtar på sexförbrytares bilar ska varna allmänheten i Ohio.
New Jersey vill förbjuda sexförbrytare att använda internet.
I Texas vill man också ha dödsstraff för sexförbrytare som begår övergrepp mot barn under 14 år.

Nu är förstås alla överens om att sexförbrytare ska straffas, och det hårt, speciellt i fall där barn är involverade. Men gränsen måste ju gå vid att låsa in en person för något den kan tänkas begå i framtiden. Detta har alltså i princip godkänts av USA:s högsta domstol, och kommer därför att bli prejudikat för alla möjliga mer eller mindre väl underbyggda lagar ute i delstaterna. Vi får se vart det leder. Av staten utfärdat obligatoriskt personlighetstest för alla 18 år fyllda där det avgörs om de kommer att övergripa sig på barn i framtiden och påföljande inlåsning in för obestämd tid? Inte helt omöjligt.

Från mig till Bolivia

2007-03-19T18:50:00.000+02:00

Tre av de många saker som gör mig glad i dag:

Prosemiinlämning i morgon, men jag ägnade ändå hela eftermiddagen åt att powerskriva två uppsatser till den beryktade Management and Philosophy-kursen. Jag hann inte riktigt tänka alla tankar till slut, men lyckades ändå rubrisera den ena "On fools' errands and sky-diving" och hänvisade till både Tarot-kort och filmen Crouching Tiger, Hidden Dragon. Egentligen handlade den om företagsinnovationer. Det var skoj.

Valresultatet från i går gör mig också glad. Enda minuset är att SFP bara ökade med ett mandat och att centern inte minskade tillräckligt. Jag, kämppisen och hennes pojkvän hade valvaka, och tapetserade väggarna med valaffischer. Vi hade vår kandidats affisch på ytterdörren också, i fall någon ville veta vem vi röstade på.

Och de bolivianska kokainodlarna får mig bara att gapskratta. Tydligen anser de att Coca Cola borde ta bort sitt förnamn i den bolivianska marknadsföringen eftersom kokaplantan är helig för dem. Mmm, helig. Och deras främsta exportvara, efter att den processats till en av världen mest spridda olagliga droger. Och en definitiv orsak till den allmänna korruptionen i landet. Coca Cola svarade förstås att begäran vänligt men bestämt avslås, och passade samtidigt på att än en gång poängtera att de aldrig använd kokain i sin dryck - utan att kommentera att de oraffinerade kokabladen nog användes i banor back in the days.

Spännande tider

2007-03-14T21:57:00.000+02:00

Det är alltså spännande tider just nu. Inte bara för att jag borde få prosemi klart i dagarna, och jag fortfarande håller på med en tredje transkribering. Det är också spännande för att det på lördag bär av till Tallinn för en efterlängtad återförening. Och inte minst för att jag i morgon ska på första föreläsningen av Management and Philosophy med doktor Klaus Harju, och jag fortfarande inte vet om den äger rum kl 8.30-12.00 eller 12.30-16.00.

Jag kan också, denna spännande dag till ära, framföra tre absoluta sanningar: 1) ingen lagar så goda omeletter som jag, 2) ingen har ätit så många omeletter som jag den senaste veckan, och 3) ägg är billigt. Lägg det bakom örat. Nu återgår jag till transkriberandet. Whut!

(Disclaimer: This post was instigated by Lilla Mia.)

Veckans...

2007-03-03T22:27:00.000+02:00

...websida: pandora.com. Skriv in en låt eller artist, och den streamar liknande låtar åt dig i all evighet. Gratis.

...personliga insikt: att Madonnas låt Like a Prayer handlar om oralsex. När jag sedan googlade saken såg jag att folk tydligen insett det tidigare.

...misslyckade beslut: att sitta hemma på lördag kväll för att studera, då man ändå inte får något gjort.

...irritationsmoment: potentiella arbetsgivare som ger blandade signaler, och i slutändan ändå inte anställer en. Säg som det är från början för sjutton.

...film: Terminator. Visst tusan är den bra!? Försökte titta på del tre på Nelonen häromdagen, men tröttnade och stoppade in gamla goda ettan i stället.

...artikel: Pankaj Ghemawats svar på globaliseringsmyten i senaste Foreign Policy. Skönt att någon säger det.

Hjälp som når fram

2007-03-01T22:41:00.000+02:00

Jag har just gett ett lån på 50 dollar åt skoförsäljerskan Esther i Ghana. Lite, ja, men det känns ändå bra. Tack vare 13 människor som aldrig träffat varandra har hon kunnat lyfta ett lån på 950 dollar som hon ska använda till att utvidga sin affärsverksamhet.

Den logo ni ser högt upp här till vänster är kiva.org, en hemsida som förmedlar mikrolån till behövande företagare överallt i världen, framför allt Kambodja, Mexico, några afrikanska länder och Östeuropa, och den har blivit väldigt omskriven i världens största medier (vad jag inte förstår är varför jag hittade den först nu). Det fungerar lite som att investera i aktier: man försöker efter bästa förmåga hitta dem man tror på, man betalar, och efter ett tag får man kanske sina pengar tillbaka - i det här fallet får man ingen ränta på investerat kapital, men å andra sidan är återbetalningsprocenten 97. Bekanta dig med hemsidan, leta upp företagare du vill stöda, registrera dig, och ge lån! 25 dollar räcker, och du hjälper någon att försörja sig själv och sin familj genom sitt eget arbete. Och det vet ju varje ekonom, att eget arbete alla gånger är bättre än välgörenhet. An' tell yo' friends!

Let's start some shit!

2007-02-28T20:58:00.000+02:00

Mina favoritnyheter handlar alltid om folk som gjort något uppenbart dumt, trots att de borde veta bättre. Muhammed-karikatyrerna var ju ett uppenbart exempel. Nu har tidningen AsianWeek publicerat en krönika rubricerad Why I Hate Blacks, där skribenten bland annat konstaterar att svarta är svaga i själen, eftersom de är den enda ras som låtit sig vara slavar under 300 år. Än en gång, som Eazy-E sade: Let's start som shit!

På tal om slaveri är det i år 200 år sedan slaveriet förbjöds i England. The Economist har en riktigt givande överblick av förbudsprocessen i senaste numret. Det enda jag saknar är konstaterandet, i samband med diskussionen om att slaveriet redan existerade i många afrikanska stammar långt innan européerna kom dit, att det afrikanska slaveriet, visserligen fel och inhumant, inte hade samma inslag av absolut och livstids ägande som den europeiska varianten. Det är åtminstone vad jag läst tidigare, så om det inte stämmer skulle jag vilja se det motbevisat. För övrigt en väldigt läsvärd artikel alltså.

Man kan om man vill

2007-02-26T23:51:00.000+02:00

Årsfesten i helgen var fantastisk! Helt enkelt. Att ta sig från zillisen till färjan var mindre fantastiskt. Jag lyckades packa en väska innehållande kostym och laptop på söndag morgon efter en timmes sömn, och släpade mig sedan till en grottliknande lokal som jag vidhåller att jag hittade enbart med hjälp av tur. Ledde några sånger och viftade med en död sik, som gav mig envist illaluktande händer och ett par blödande knogar (och sår på magen och bröstet, jag vet inte varför). Hoppade och dansade, och tog mig sedan som sagt sedan till färjan, som avgick kl 17.30 mot Stockholm. Väl ombord kröp jag ner i sängen och sov 13 timmar.

Nåja, allt gick bra, jag och min arbetskamrat gjorde vår intervju med en general på försvarsmakten, varpå vi hengaile en stund, och tog sedan bussen ut till Arlanda och flög hem. Ännu en lyckad resa i proseminariets namn.

Här hemma läser jag om de Nordkoreanska diplomaterna som inte lyckades visa upp papper och blev jagade av finsk polis med tårgas. Lysande. Så två nordkoreaner åker tåg från Moskva till Helsingfors utan biljetter eller diplomatpapper, kör ut biljettkontrollanten ut sin kupé när hon ber om någon form av bevis på betald färdavgift, klarar inte av att säga frasen "We're diplomats" för att lugna ner situationen och övermannas med hjälp av tårgas. Och nu vill Nordkorea se en "thorough investigation" i frågan? Jag är mest nyfiken på varför dessa två diplomater åkte så märkliga vägar för att ta sig till... ja, vart? Någon postering finns inte i Finland, och de åkte sedan vidare med färjan till Stockholm, där man visserligen har en ambassad, men varför inte bara ta flyget från Moskva till Stockholm? Har pengarna tagit slut under herr Kims madrass? Nej, jag vet, de skulle förstås lifta med en lastbilskusk till Norges västkust, och därifrån åka fiskarbåt till ambassaden i London! Och varför inte sedan i smyg ta sig ombord på ett kryssningsfartyg till USA, ta en Greyhound till Washington och bryta sig in i Vita huset? Hmm, det verkar troligt, men jag tror jag måste sova på saken innan jag med säkerhet kan dra några slutsatser.

Bra planering, igen

2007-02-23T15:03:00.000+02:00

I ett infall av gränslöst framförhållande hade jag tydligen låtit bli att tvätta frackskjortan efter senaste användning (sånt kan man ju göra senare) så när jag idag tog fram den för att inspektera utrustningen inför morgondagens årsfest ("den"=skjortan, "utrustningen"=fracken plus tillbehör) kunde jag konstatera att den såg alldeles för jäkligt ut. Gula fläckar överallt och allmänt sjaskig. Nåväl, skam den som ger sig, så jag gned först in skjortan med en fifty-sixty-blandning diskmedel och bakpulver och lät stå ett par timmar, och lade sedan in det hela i bykmaskinen. Det gick inte så bra. Tydligen var min skjorta så äcklig att maskinen protesterade, så när jag vandrade ner i tvättstugan för att ta ut byket proklamerade maskinen stolt att ett "error 101" (låter grundläggande, men jag har ingen aning om vad det innebär) hade uppstått. Så jag fick starta programmet på nytt, och ha en diskussion med grannen, som skulle tvätta efter mig, om vilken rätt jag har att klampa in på andras tvättider utan att fråga.

Lång historia kort: min frackskjorta hänger nu på en galge i mitt rum, glänsande vit. Och på skjortan hänger ett Stockmann-kvitto med texten 79,90 på. Det visade sig att de där gula fläckarna (av okänt ursprung) var av det envisare slaget, som inte tänkte ge efter bara för att jag slängde någon påhittad huskur på dem, så det fanns egentligen ingenting annat att göra än att söka upp en ny ur svenskfinlands vardagsrums outtömliga lager.

On a more global note så tänker Muhamad Yunus starta ett eget parti för att ställa saker till rätta i Bangladesh. Det är väldigt välkomna nyheter. Inte för att nobelpristagaren nödvändigtvis är någon lysande politiker, men för att någon med internationella ögon på sig sätter sig i spjärn mot de två galenpannor som just nu terroriserar folket. Han kan åtminstone knappast göra saker värre, och i ett land som Bangladesh räknas det som ett framsteg.

Två omistliga sidor

2007-02-20T23:34:00.000+02:00

Måste bara länka till ett par sidor man inte får missa. För det första Liberals Must Die, en bloggliknande sida helt inriktad på att bevisa att alla som inte är konservativa republikaner är idioter som det borde vara skottpeng på. Nå, det är en satir, och ibland blir det övertydligt, men vissa inlägg låter så lika vissa politiska uttalanden i USA att man faktiskt tror de är riktiga.
För det andra bör Mahmoud Amadinejads blogg kollas in! Tänk, mannen styr ett mastodontstort land, donar kärnvapen i källaren, och har, om man får tro Conservative America, megalomaniska planer om världsherravälde, men ändå har han tid att blogga om sina innersta tankar på internet. Nu är min farsi inte så het, men han verkar skriva lagom långa och läsvänliga inlägg.

Fingergympa

2007-02-19T22:26:00.000+02:00

Nog för att jag är en stor vän av kvalitativa undersökningsmetoder (för då slipper man bolla med en massa statistiska formler) men ett minus finns det definitivt: transkribering. Gjorde de två första intervjuerna för proseminariearbetet i dag, och det gick hyfvens, men sedan kom jag hem och skulle börja skriva ner allt som sagts, ordagrant. Tre timmar och sju fullskrivna sidor senare kunde jag konstatera att det inte alls är något muntert arbete. Speciellt som diktafonen inte är kompatibel med min Mac, så jag kan alltså inte ladda in ljudfilerna och använda mig av kommandon på tangentbordet, utan måste i stället fysiskt trycka på play och stop varannan sekund.

En nästan lika irriterande upplevelse var det att se första avsnittet av Big Love på Nelonen i kväll. Tänk, här skapar man en serie som kunde bli hur intressant som helst, om en man med tre hustrur som lever tillsammans, och så cirkulerar första timmen nästan bara kring erektionsproblem. Billigt så det smäller om det. Men man ska väl inte säga för mycket - första avsnittet av Weeds var inte heller lätt att ta till sig, och så visade den sig bli den bästa serie jag sett på flera år.

Åland får två sexdagarstidningar i stället för en. Bara det är oväntat, men kanske ännu mera oväntat är att folk har så blandade åsikter om saken - läs bara kommentarer till tidningarnas ledare om saken här och här. Man skulle ju tycka att läsarna skulle vara nöjda över att få mera läsning per vecka, att flera journalister får jobb, att annonseringen ökar, och så vidare, men i stället grymtas det om att Anders Wiklöf sägs ha skjutit till pengar åt Nyan (han är affärsman och har så vitt jag förstår full frihet att göra vad sjutton honom lyster), att morgontidningar ändå inte kommer ut på morgonen på landsbygden (något som tidningen Åland lovat förbättra, och om det sker kan ju inte Nya Åland vara sämre), eller att den ena eller andra tidningen ändå är sämre och inte förtjänar att finnas till. Skulle det vara public service och nyinvesteringar skulle komma ur skattebetalarnas fickor skulle det väl vara en sak, men i det här fallet är det ju bara fånigt. Tänk er det: 25.000 människor, två sexdagarstidningar! Bara på Åland.

Dagens...

2007-02-17T11:31:00.000+02:00

...citat: "I want to be like Gandhi, Martin Luther King and John Lennon - but I want to stay alive". Hon har höga tankar om sig själv, flickan.

...seriestrip: Rocky citerar fortsättningsvis med jämna mellanrum de bästa raptexterna som någonsin skrivits. I dagens Volt dyker Big Puns rad "I'm not a player, I just fuck a lot" upp. Gläden eder, alla wiggers och rapnördar.

...musik: Beethovens första pianosonat i f-moll, första satsen. Även om kroppen värker av flunssafrossa tycks jag orka spela piano.

...film: Lucky Number Slevin. En lurig historia med skönna skådisar. Bäst är väl att se Morgan Freeman och Ben Kingsley i samma scen.

...besvikelse: Eller nåja, veckans besvikelse kanske. Hur som helst är Stings inspelning av John Dowlands 1500-talsvisor, Songs from the labyrinth, inte något att hänga i julgranen. Idén är god dock.

Stort och smått

2007-02-16T12:21:00.000+02:00

Ligger hemma med flunssa sedan ett par dagar. Det är inte speciellt skoj, men om man inte vilar vet man aldrig resten av vintern kan bli att se ut: kronisk hosta, ständigt sur hals och så vidare. Som tur är är jag mästare på att roa mig själv. Har bland annat lyckats med bedriften att titta igenom en hel säsong av House (15 timmar) på ett och ett halvt dygn. Tyvärr var andra säsongen uthyrd när jag stapplade över till Makuuni, så mitt maraton fick avbrytas för att ge rum för andra sysselsättningar.

För helsingforsare som vill få en inblick i den åländska språkdebatten kan det löna sig att titta här. Det är tidningen Åland som ifrågasätter det upplevda samhälleliga kravet att den åländska riksdagsmannen måste kunna finska, och som vanligt i dessa frågor skapar det debatt. Högst upp till höger på sidan finns kommentarer till ledaren. I och för sig har diskussionen ännu inte blivit riktigt så lössläppt som den ibland kan bli, men den har redan hittat upp i listan över månadens mest kommenterade ledare, så jag har en känsla av att debatten kommer att fortsätta ett tag framöver.

Tydligen var Cleopatra inte så vacker som det sägs. Eller, hon såg inte ut som Elizabeth Taylor i alla fall, ifall nu någon mot förmodan trodde det. Historikerna må säga vad de vill, men jag kommer för evigt att lita på Asterix i den här frågan.

Och så en dystrare fråga: minoritetskvinnors situation i Burma. Karen's Women Organization gav nyligen ut en rapport som genom en mängd casebeskrivningar påvisar hur militärregimen systematiskt använder sig av våld och våldtäkt för att förtrycka minoritetsfolken. State of Terror heter rapporten, och är kanske lite väl mastig att läsa i sin helhet, men Executive Summary finns.

Från tio skinande fingertoppar

2007-02-11T23:37:00.000+02:00

Har Snoop Dogg i lurarna just nu, eftersom jag kom på att jag inte hört hans senaste album. Och det skulle ju vara lite fånigt att inte känna till låtarna när man går på konsert. Den 9/3 är dagen med stort S! Att dessutom Mr Meth, Wu Tang Clan's finest, Method Man, kommer till Nosturi den 30/3 gör ju månaden om möjligt ännu bättre.

I helgen var jag i Tallinn på spa. Det var manligt. Jag fick också mitt livs första manikyr. Det var om möjligt ännu manligare. Manikyrissan verkade måttligt intresserad av sitt hantverk under största delen av halvtimmen, men i någon skede verkade hon komma på att hon arbetade på en killes händer och började fnissa, och när hon var klar frågade hon på rysk-finska, med ett illa dolt skratt, om jag ville ha nagellack också. Näe, inte den här gången tyckte jag.

Bensvep mot friheten

2007-02-04T20:25:00.000+02:00

Ett måste för alla Karate Kid-fans. Eller -nördar kanske. Hur som helst var det tydligen någon som tyckte det var en bra idé att göra en hyllningslåt - Sweep the Leg - till Kobra Kai-killen, och lyckades dessutom få med största delen av skådespelarna till videon. Utom Mister Myagi förstås, RIP.

På Schwebben diskuteras militärtjänstgöringen. Alla som värdesätter frihet inser ju att obligatorisk värnplikt är förkastligt, men av någon anledning rör sig aldrig diskussioner om den här frågan på den nivån. I stället dras det fram argument som att "milin gör pojkar till män", "vad skulle våra förfäder säga?" och, min personliga favorit, "du har ju inte gjort milin själv, så du vet inte vad du pratar om!". Det är allt gott och väl att man får hår på bröstet av att jaga fiender i Dragsvikskogarna, att våra farföräldrar slog tillbaka ryssen, och att man inte känner till detaljer om tjänstgöringen om man inte gjort den själv, men det motsäger ju inte det faktum att obligatorisk värnplikt strider mot den individuella friheten. Äpplen och päron.

Climatizzle changeizzle

2007-02-03T15:14:00.000+02:00

The Economist (27 jan - 2 feb) innehåller en intressant grej om miljömedvetenhet i USA. Grundtanken i artikeln och ledaren är att USA snart kommer att vara världsledande inom industriell miljömedvetenhet eftersom det är vad konsumenterna kräver, inte för att man, som i Europa, sätter upp regler från högsta ort, dåligt genomtänkta regler dessutom, som alla sedan förväntas följa. Visserligen har The Economist en benägenhet att vara nästan blint USA-vänlig i vissa lägen, men argumenteringen håller nog i det här fallet. Tyvärr är nätversionen inte tillgänglig utan registrering, men kolla in artikeln om ni får tag på den.

Kolla in Snoop intervjuas av Letterman. Det är en så dålig intervju att den är rolig. Snoop vill uppenbarligen inte vara där, och Letterman har ingen aning om vad han ska prata om.

Ett beprövat trick

2007-01-31T14:49:00.000+02:00

JFK kunde tydligen sin sak...

Några dollar hit eller dit

2007-01-31T09:33:00.000+02:00

Någon har snott diamanter från Shwe Mutthaw, ett tempel i Mandalay, Burma. Värdet på stölden är runt 80 miljoner kyat, en summa som just nu är 64.000 dollar. Eller 12 miljoner dollar. Vem vet. När militärregimens officiella växelkurs är 6,70 kyat på en dollar och den verkliga växelkursen på gatan är 1250 kyat på en dollar är det lite svårt att säga. Man tycker ju att regeringen skulle inse att deras penningtvättmaskin börjar vara ur funktion vid det här laget, eftersom ingen människa skulle få för sig att växla pengar i de officiella bankerna (alla utländska banker har slängts ut ur landet), men som vanligt beter de sig närmast tragikomiskt.

Wikipedia får sig en omgång av FP. Inte så förvånande kanske.

Dagens...

2007-01-29T20:29:00.000+02:00

...citat: Well, I'm vice president and they're not. / Dick Cheney. Det är ord och inga visor det!

...låt: Come Around / Rhett Miller. Melankolisk som bara den, men är det vacker så är det vackert.

...YouTube: Is Bush an Idiot? Frågan vi alla ställt oss. Nu besvarat på tio minuter.

...tv-serie: Weeds. Fortfarande och för evigt. Det lär komma en tredje säsong i sommar.

...mat: Fastlagsbullar. Fråga mig inte varför, men det låg en i mitt kylskåp.

Söndag. Helt enkelt.

2007-01-28T18:54:00.000+02:00

Om fredagar är fyllda av öl och helgplanering så är söndagar fyllda av grubblerier och självrannsakan. Nuff said. För att hålla tankarna sysselsatta med annat ägnar jag mig åt att researcha Barack Obama, en bra karl som antagligen ställer upp i USA:s presidentval. Utan att veta speciellt mycket om honom får jag ändå ett väldigt sympatiskt intryck, och här är några av orsakerna:

När han talar ger han ett ärligt intryck. De politiska analytikerna i USA talar redan om honom i samma andetag som Bill Clinton vad gäller retorisk förmåga, och det vill inte säga lite.
Han har en etnisk bakgrund, i och med att hans pappa var kenyan och mamma amerikanska, han föddes i Hawaii och växte upp i Indonesien.
Han har lyckats i livet, utan oljemiljoner eller Heinz-pengar, genom att studera hårt och göra sånt han trott på. Han har studerat på University of Columbia till en masters i political science och på Harvard till juris doktor, och dessutom startat upp en NFP i Chicago som ordnade yrkesutbildning åt fattiga. Han har också jobbat som föreläsare i konstitutionell lagstiftning och som folkrättsjurist.
I sina memoarer berättar han utan att hymla om hur han använde marijuana och kokain som tonåring.
Han är ung, bara 45 år gammal.

Sedan vet man förstås inte så mycket om hans politiska åsikter, eftersom han varit med så kort tid, och min gissning är att han inte kommer att göra speciellt dramatiska uttalanden under kampanjen eftersom han går till val på att förena USA. Men vi vet att han är för någorlunda fri rörlighet och varor och människor (även om han av någon anledning röstade för byggandet av staketet mot Mexiko), att han var mot kriget i Irak från början, och att han arbetar för ett allmänt hälsovårdssystem. Någorlunda socialliberal med andra ord.

Nåja, nog om det. Tillbaka till grubblerier och självrannsakan.

Ölreklam

2007-01-26T14:03:00.000+02:00

På fredagar brukar jag tänka på öl, mycket för att jag under vintern 2004-2005 hade stadig bastutur på fredagar och då alltid provade en ny ölsort varje vecka. Singa är bästa bastuölen kom jag då fram till. Men det är inte utan att det här får mig att ändra uppfattning. Harrison Ford kunde också i början av 90-talet (också en god bastuöl faktiskt). Och så klassikernas klassiker, Budweiser, även om min favorit bland deras reklamer ändå är "the ferret posed nude".

För övrigt rapporterade Husis stolt på förstasidan i dag att "Nokias omsättning passerade fyrtio miljoner euros strecket - och samtidigt överträffar mobiljättens försäljning redan den finska statsbudeten". Jag hänvisar för det första till In memoriam-avdelningen här till vänster, för det andra fascineras jag av att Nokia kan anställa så mycket folk, sälja så många telefoner för så stora pengar och ändå bara ha en omsättning på 40 miljoner - Kallasvuo måste stoppa en hel del av försäljningspengarna i sina kavajfickor innan banken få händerna på dem - och för det tredje förklarar det här varför så många klagar på den offentliga sektorns service. Jag måste nog allvarligt fundera över att köpa en Nokiatelefon igen, så kanske både deras omsättning och statens budget får sig ett lyft med några euro. Det verkar behövas.

Från ett källarhål

2007-01-25T15:29:00.000+02:00

Hej igen! Efter en tids frånvaro har jag bestämt mig för att börja skriva här igen. Läsekretsen är ganska begränsad, så jag kan lugnt roa mig själv genom att skriva om stort och smått utan att någon tar skada av det. Det är roligt att skriva, nämligen. Tanken är att länka till roliga saker och fundera på samhällsfenomen i allmänhet. Kommentera gärna om du ändå hittat hit.

Fyllde i Ungas valmaskin i dag. Helt okej apparat, även om frågorna var lite enkelriktade. Hur som helst fick jag ett intressant resultat av det hela: fyra SFP:are i toppen, sedan en finlandssvensk samlingspartist och en dito kommunist. Så topp-6 var finlandssvenskar. Lite märkligt. Hur som helst kommer jag att rösta på Mats Löfström, något som nog funderat på tidigare, men eftersom han är ålänning kände jag att det skulle vara lite väl knutpatriotiskt att rösta på honom bara för den sakens skull. Hans nya hemsida öppnar i februari, så kolla in den.

Bushen höll sitt State of the Union-tal nyligen. En av mina favorittidningar bloggade live från talet, och resultatet finns här. Skönt med politik med humor.

Nu återgår jag till prosemiskrivandet här i Hankens källare. En av många delar jag använder mig av handlar om det här, ifall det intresserar.

See ya!

Se till att inte ha äldre bröder

2006-07-05T21:19:00.000+03:00

Hmm, jag verkar inte ha så mycket att skriva om sedan jag kom hem. Eller nog har jag väl det ena och det andra att säga, men knappast något av allmänt intresse. Forskare har upptäckt att pojkar med många äldre bröder har större benägenhet att bli homosexuella, och det verkar inte ens ha med uppväxten att göra utan snarare är det något biologiskt i kvinnans kropp som spökar. Kroppen liksom känner att "nu har jag fött för många pojkar, dags för förändring" eller något sånt. Det har säkert allmänt intresse på något vis, även om jag inte kan komma på hur.

Skrev en krönika om midsommarfirandet i blaskan jag jobbar på, där jag framför allt gjorde narr av min egen manlighet. Den finns att se på

http://www.nyan.aland.fi/earkiv/2006/06-29/page23.htm

eftersom Nya Ålands e-arkiv är gratis just nu under en övergångsperiod.

Jag jobbar kväll just nu, och kom just tillbaka från Saltvik (nordligaste nordligaste Åland för de oinvigda) där jag pratade med en man som var arg över att landskapets museibyrå lämnade en massa gropar i hans skog när de på 70-talet gjorde arkeologiska utgrävningar där. Vi gick till och med på en skogspromenad tillsammans, vilket ledde till att jag just hittade en fästing krypande på mitt ben. Att sånt.

Bugger gardening.

2006-06-22T13:42:00.000+03:00

I samma anda som Michael Dobbs inleder sin roman Whispers of betrayal, "Bugger London." säger jag nu det samma om trädgårdsarbete. Bugger gardening. Trädgårdsarbete hör sommaren till, trädgården speglar sin ägares själ, den som har en välskött trädgård saknar intet, BLA BLA BLA! Struntprat säger jag, som ägnade hela gårdagskvällen åt att skotta jord i en skottkärra för att min morbror anlägger en häck kring sin trädgård. Så det är klart man hjälper till, och jag skulle göra det igen om det behövdes, men inte tusan kan man påstå att det är skoj, berikar ens själ, frågör sinnet och alla möjliga andra floskler som trädgårdsentusiaster brukar rapa upp när man, helt rättfärdigt, konstaterar att den som inte har råd att anställa en trädgårdsmästare ska hålla sig inomhus.

På tal som kroppsarbete så hörde jag också i går, när jag släpade mig till gymet (listigt nog bara några timmar innan min dust med jorden och skottkärran), en man som lät exakt som en björn. Han ägnade sig åt att göra sittande rodd med vikter som motsvarar mina föräldrars bil fylld med hela min utvidgade familj, så jag antar att han hade rätt att låta precis som han ville (jag tänker åtminstone inte berätta för honom att han borde hålla tyst) men han lät i alla fall som tagen ur den karelska skogen. Fascinerande.

Jag är rädd för snygga tjejer

2006-06-17T17:12:00.000+03:00

När jag i dag stod vid frysdisken och plockade bland de frysta hallonen (hallonsås till cheesecake) såg jag ett par vidunderligt snygga tjejer i åldern 20+. De var jämnbruna (brun-utan-sol), trendigt klädda (nonchalant men egentligen genomtänkt), långt blont hår (en timme framför spegeln varje gång man går utanför dörren) och hade allt på rätt plats (fyra aerobicpass per vecka). Efter en halv minut av stirrande insåg jag sedan att det just var aktiviteterna inom parentes som gjorde skillnaden, inte någon sorts extra gudabenådad tjuvstart på skönhetsfältet. Och det var då det slog mig, något jag känt på mig men inte kunnat klä i ord tidigare: jag är rädd för snygga tjejer. Eller snarare: jag är rädd för tjejer som är överdrivet snygga tack vare en överdriven mängd skönhetsskapande aktiviteter.

Vi är antagligen alla överens om att det finns många saker i livet som är viktigare än skönhet, men min fråga är: om man bevisligen tycker att ens utseende är så viktigt som de där två tjejerna, vilka är då sakerna som de tycker är viktigare? Efter dagens sminkning, hårfixning, klädmatchning, damtidningar, gymbesök och uppkastningar efter middagen - vad har man sedan tid med? Jag utgår då från att man dessutom är tvungen att jobba på dagarna.

Sedan tänker jag också: den dagen de här flickorna är tvungna att jobba på dagarna och ta hand om sina tre ungar på kvällarna, och inte har tid med alla de där aktiviteterna i förra stycket - hur kommer det att påverka dem? Kommer de att känna sig värdelösa och utan plats i tillvaron när de inte längre kan upprätthålla fasaden av övernaturlig skönhet? Om så är fallet: då vill jag inte vara med när det händer!

Så vad lär vi härav? Antagligen att en viss rädsla för snygga tjejer antagligen bara är hälsosam.

(Disclaimer: Antagligen var flickorna i fråga helt vanliga flickor som tänker en gång extra på hur håret ser ut innan de går till föreläsningen i nationalekonomi, eller vad det nu råkar vara. Och tacka Gud för dem, så man har något att titta på i matbutiken.)

Mannen från Majstranden

2006-06-15T19:39:00.000+03:00

Jepp, det stämmer, Mannen har fått en boningsort i De eviga vindarnas stad, i folkmun Helsingfors. I höst har jag en adress i Majstrandsområdet! Det kändes fint att läsa brevet från dem, där det stod att husets byggnadsdatum var: 21.6 2006. Nyare än så blir det väl inte.

Jag kan äfven meddela att den som vill komma till Åland från Helsingfors (vem vill inte det?) men inte vill sitta på färjan i tusen timmar kan i stället ta flyget. AirÅland flyger typ fyra turer per dag, och bokar man i tid kostar det bara 44 escobar. Nu finns det inga ursäker längre! AirÅland är ett av de där fantastiska bolagen som går löjliga mängder på minus, men får samhällsstöd av landskapsregeringen (alltså skattepengar från Jukka i Äkäslompolo - tack Jukka!) så det kan hållas i luften och snedvrida konkurrensen med Finnair som flyger exakt samma rutt.

Terapiarbete

2006-06-06T18:10:00.000+03:00

Det har kommit sig att jag, sedan jag kom hem, har ägnat mig åt ett förvånansvärt stort projekt: städa ur mitt klädskåp. Enligt min mor innehåller nämnda skåp "en massa skräp du inte använt sedan högstadiet", och eftersom jag "inte har något annat att göra" började jag snällt röja bland alla persedlar. Man kan säkert också förklara min plötsliga städiver med att jag behövde något att göra för att hålla tankarna samlade, men själv föredrar jag förklaringen att jag under resan kommit till insikt om att man egentligen inte behöver så mycket saker. Men det kanske låter för pretentiöst. Nåväl, i slutändan steg stapeln med tajt ihopvikta kläder som senare fördes till Emmaus, Ålands svar på UFF, över min navel. Och ändå ser klädskåpet fortfarande fullt ut. Kanske mor hade rätt igen.

För övrigt kan jag bara meddela att efter nio månader i samma tre t-skjortor, ett par byxor och ett par shorts (plus ett par fiskarbyxor några månader) är strykta skjortor alldeles otroligt sköna (andra dagen hemma strök jag alla mina skjortor, trots att de hängt på klädhängare hela tiden, bara för att "de kanske blivit skrynkliga medan jag varit borta"). Och en öl på terassen är en fullgod ursäkt för att klä sig i kavaj.

Alla vägar leder hem, till slut

2006-06-03T15:59:00.000+03:00

Så är det, vägarna leder hem, och jag har följt dem till dess ände. Så jag är hemma igen. Min första känsla när jag steg av färjan och såg min familj vänta på mig var att jag inte varit borta mera än en dag eller två. Här är allt som vanligt, och det menar jag i uttryckets positiva bemärkelse. Jag är så glad! Säkert kommer jag tidvis att känna mig instängd och sakna friheten i resandet, men i slutändan är det bara en imaginär frihet - en frihet i det yttre kunde man kanske säga. Den riktiga friheten ligger antagligen i de andliga, politiska, livsuppfyllande, ekonomiska vägvalen i livet, inte i valet mellan vilket land man ska vara i den närmaste månaden.

Så för den här gången tackar jag för mig (bloggskrivandet fortsätter, men om andra ämnen), och kan, med tanke på hur begränsad läsekrets den här bloggen har, säga att jag ser fram emot att se just dig igen.

Stort och smått

2006-06-02T11:40:00.000+03:00

I Bangkok skrev tidningarna och demokratins vara eller icke vara under eftersvallet från Thaksin-skandalen. I USA fasade demokratiska tidningar över Bushs senaste skatteavdrag värt runt 70 miljarder dollar, medan republikanerna jublade (relativt sett alltså, till och med de allra mest högra börjar ju överge sin Commander in Chief nu). I Burma skrev tidningarna inte om någonting alls, eftersom pressfrihet inte existerar där. I Kina (under bara marginellt mera omfattande pressfrihet) skrev man åtminstone om alla detaljer kring den fantastiskt, otroligt, fenomenalt lyckade rymdexpeditionen.

Och i Sverige skriver man om ... cykelhjälmar. Jag mellanlandade helt fridfullt på Köpenhamns flygplats, och hittade då en färsk DN att bläddra i, men föga kunde jag väl tro att det stora diskussionsämnet och stoffet för ledarsidan skulle vara huruvida det ska lagstiftas om användandet av cykelhjälmar. Snacka om att peta i detaljer! (Slutsatsen av ledaren var ju tack och lov att svaret är nej.)

SAS är min vän. De hade överbokat mitt anslutande flyg från Köpenhamn till Amsterdam, så de frågade efter frivilliga som kunde tänka sig att vänta en timme på ett KLM-flyg och dessutom få 150 euro i kompensation. Mege tak tyckte jag och steg fram. KLM lyckades sedan slarva bort mitt bagage genom den omorganisationen, men det kom senare till mitt hotellrum tillsammans med ett presentkort på 25 euro. Snåljåpar.

Nu sitter jag i Hamburgs flygplats. Och vad gör jag här? Jo, efter ett kort besök i Bryssel för att säga morjens morjens åt min kusin Rurik och min polare Ib (som har en blogg ifall någon missat det, se här bredvid) tog jag tåget som skulle gå via just Hamburg och Köpenhamn upp till Stockholm, där jag nätt och jämt skulle hinna med kvällsfärjan till Åland. Väl lagda planer och så vidare... Tåget försenade sig, jag missade min anslutning till Köpenhamn, och då fick jag den briljanta idén att fara ut till flygfältet "för där finns säkert billiga flyg till Stockholm". Jo nä.

5564 miles senare

2006-05-28T04:23:00.000+03:00

I hjärta NY står det på t-skjortorna, och om jag hade lite mera tid här tror jag nog att jag kunde börja hålla med om det uttalandet. Efter tre veckor i USA:s redneckområden är det härligt att röra sig i en stad som faktiskt är internationell, öppen, livlig, vacker, och vad allt man kan säga. Vi bor i Upper West Side, på 83:e gatan, och precis bredvid oss finns Amsterdam Avenue med alla sina restauranger med medelhavs-, indisk, thai- och annan mumsig mat. Ett kvarter åt andra hållet har vi Central Park, där man kan sitta hur länge som helst och titta på människorna som går förbi. Tio minuter med metron, och man är på Broadway, där vi i går njöt av ett hejd- och skamlöst frosseri i Abbamusik i form av musikalen Mamma Mia. Man gjorde så gott man kunde för att klä upp sig för musikalbesöket, men det är inte det lättaste när man rest i Asien i åtta månader. Nå, jag hade sytt upp en kavaj i Bangkok, så den drog jag över mitt annars ovårdade yttre.

Borde jag vara rädd? frågade jag mig i dag när jag av misstag tog fel metro och hamnade i The Bronx. Plötsligt var det bara jag och 50 svarta killar i hängiga baskettröjor och G Unit-kepsar i vagnen. Sedan tog jag mitt förnuft till fånga, men det är ändå fascinerande hur påverkad man är av fördomar och skrämselpropaganda som inte är ens egen. Det är mycket lättare att vara rädd än att var öppen är väl slutsatsen. För att ha en fördom räcker det med att tänka en tanke. För att säga emot fördomen måste man faktiskt ha ett argument.

Jag såg den perfekta illustrationen till den bild jag egentligen skulle vilja ha av USA när jag satt i Central Park för ett par dagar sedan: en bankdirektör i kritstrecksrandig kostym och en byggarbetare i målarfärgsfläckig halare som satt på en bänk och åt varsin lunchsmörgås. Är inte det precis vad vi skulle vilja att USA var - ett samhälle där alla är likställda och har samma möjlighet att besanna sina drömmar? Igen skulle det vara enklare att bara tro på fördomen (en positiv fördom i det här fallet) men sedan minns man allt som står i vägen för att det skulle kunna hända.

Chicago och Mozart

2006-05-20T19:17:00.000+03:00

Jag är så i tagen så jag måste berätta varför: vi var på konsert i går. Tog oss till Chicago Symphony Center för att se vad symfoniorkestern i staden hade för sig, och det visade sig att de om femton minuter skulle hålla konsert med Bachs Magnificat i D och Mozarts Requiem, så vi ignorerade de kritiska blickarna på våra slitna köra-bil-flera-dagar-i-streck-kläder (Chicagopublikens klädsel håller samma nivå som orkestern - bäst i världen alltså) och betalade in. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin upplevt, och definitivt den bästa tolkningen av Mozarts Requiem jag hört! Kören var så ren, så exakt nyanserad, artikulerade så perfekt att det hela närmade sig en överjordisk upplevelse. Orkestern var på samma nivå. Solisterna höll inte riktigt måttet, även om Nathan Berg sjöng baspartiet.

Nåja, det var nu ifall någon bryr sig.

På ett mera allmänt plan så diskuteras det flitigt på nyheterna just nu ifall engelska ska bli USA:s officiella språk. Det är väl gott och väl att det diskuteras, men nog är det ju irriterande att folk inte kan hålla ordning på argumenten. "English is what keeps us together" tyckte en expert. Jaså, det är engelska som håller ihop USA? Jag som trodde det var idén att alla män(niskor) är likvärdiga och ska kunna uppfylla sina drömmar. Visst fungerar USA mycket tack vare engelska språket, men blanda nu inte ihop begreppen. Som finlandsvenskar vet vi mycket väl att ett enda språk inte är det viktigaste för att hålla ihop ett land.

Vad gör vi här?

2006-05-19T02:52:00.000+03:00

"Why're y'all comin' to America?" frågade receptionisten skeptiskt i går när vi checkade in på ännu ett roadside motel. Och hon var inte den första. När vi checkar in händer i regel två saker: 1) receptionisten har problem med att förstå sig på mitt körkort och frågar var min adress finns, och 2) hon (i regel en hon) frågar förundrat vad tusan vi gör här. "You don't have nothin' better to do?" tyckte en annan när vi förklarade att vi kör igenom kontinenten från kust till kust. "It seemed like a good idea" har jag sagt ett par gånger, och det verkar räcka som förklaring.

På vägen norrut från den djupa södern har vi kört förbi flera kyrkor än jag någonsin sett. Mest baptistkyrkor, men också en del presbyterianer, katoliker, "independent" och diverse suspekta grupperingar som jag aldrig hört talas om. I Kentucky tyckte man tydligen det var en bra idé att resa enorma plakat med de tio budorden på bredvid vägen. Det är nog inte så konstigt att amerikaner är så flitiga kyrkobesökare - när man har en kyrka i varje gathörn måste det vara ett enormt socialt tryck på varje familj att dyka upp fulltalig i kyrkan på söndag morgon.

Jag har en ny favoritsång på radion, Have You Forgotten av Worley Darryl. Han kände tydligen att det behövdes lite starka argument FÖR kriget i Irak efter att Bono, Springsteen och gängen skrivit sånger mot det. Så här till exempel:

I hear people saying we don't need this war
I say there's some things worth fighting for
What about our freedom and this piece of ground
We didn't get to keep 'em by backing down

Eller refrängen:

Have you forgotten how it felt that day?
To see your homeland under fire
And her people blown away
Have you forgotten when those towers fell?
We had neighbors still inside going thru a living hell
And you say we shouldn't worry 'bout bin Laden
Have you forgotten?

Och sedan lite nävar i luften:

Some say this country's just out looking for a fight
After 9/11 man I'd have to say that's right

Höjdpunkten är ändå bryggan, där han (trots att alla soldatbeskrivningar och skandaler i nyheterna säger den totala motsatsen) skriver:

I've been there with the soldiers
Who've gone away to war
And you can bet that they remember
Just what they're fighting for

Jag har skoj varje gång jag hör den. Men kanske det bara är jag.

God bless this mess

2006-05-11T09:10:00.000+03:00

Milräknaren står på 2445 och vi är i Waco, Texas. Här händer väl inte så speciellt mycket, men vi orkade inte riktigt hela vägen från Amarillo till Austin på en dag som vi hade tänkt oss, så vi stannade här. Att köra genom Texas är som att stiga in i en film: servitören på pancake-stället som med tjock tunga frågar "How'r ya'll doin' today?", de slumpmässigt utplacerade skyltarna i majsfälten som proklamerar "God bless America!" och "God bless our troops" (eller kyrkan med neonskylten som säger "Sinnners welcome!"), städerna med 324 invånare som består av sadel- och vapenbutiker.

På tal om film så tänker jag på Monty Python just nu. Inte bara för att jag bor på Knight Inn, men också för att jag fortfarande drömmer om Ben & Jerry-glassen jag åt för ett par dagar sedan: Vermonty Python (Ben & Jerry kommer alltså från Vermont). Den stoltserade inte bara med en vacker graal på förpackningen, och hävdade i innehållsförteckningen att “shrubberies” använts i tillagningen, men hade också chokladkossor blandade med glassen! Fantastiskt.

När man kör bil genom så varierande landskap som man gör här dagarna i ända, känns det bra med någon form av stabilitet. I en vecka har den stabiliteten bestått av att bläddra igenom radiokanalerna och vilken man än stannar på höra en och samma låt. Vad den heter och vem som sjunger den har jag inte en aning om, men refrängen slutar med att “tequila makes her clothes fall off”. Inte bara är det en intressant reaktion på tequiladrickande som jag anser att något organ inom SHS (lämpligen CN) ska göra efterforskningar i, men när man lyssnar på den sången samtidigt som man kör förbi Sinnners welcome!-kyrkor förstår man varför religiositet kan vara en sådan vattendelare i amerikansk politik: jag tror inte att prästen som jobbar i nämnda kyrka ser med blida ögon på varken alkohol, nakenhet eller dans (som flickan med de avfallande kläderna sysslade med medan allt det andra pågick).

På tal om religion och graaler så är det ett våldsamt ylande om filmatiseringen av Da Vinci-koden just nu. Den ska ha premiär den 19:e, och förstås måste varje tv-kanal med självaktning hålla en "diskussion" dit de bjuder in en massa människor som de på förhand vet att aldrig kommer att komma överens och låter dem rada upp alla argument som vem som helst kunde tänka ut på förhand. Och det vore väl gott och väl - så går det ju till där hemma också - men dessutom måste varje diskussion ledas av en botoxbehandlad blondin som inte har läst en bok sedan hon hoppade av high school.

Nå, i morgon bär det av till Austin, och efter det blir det New Orleans - om det står kvar. I går kväll avbröts tv-programmen konstant av tornadovarningar i Texas (bara några tiotal miles från där vi var faktiskt) och de (tornadorna alltså, inte varningarna) var tydligen på väg österut. Så vi får se. Eller God willing borde jag väl säga.

Straight outta Compton!

2006-05-05T08:08:00.000+03:00

Jepp, jag är en nörd och jag medger det med glädje, men i dag har jag sett Compton! Visst är det fånigt att en vit kille från en trygg medelklassuppväxt i Finland ska vara så fascinerad av Los Angeles-områdets främsta produktionsort av "gangsterrappare" (ett ord jag motvilligt använder i brist på bättre), men så är det nu bara. Och även jag kommer "straight outta Compton" på så vis att jag for in, körde igenom och kom ut igen utan att stanna mera än nödvändigt på vägen... Inte för att det verkade speciellt hotfullt - gummor som satt och tjattrade utanför husen, ungar som gled omkring på sina lowrider-cyklar, unga män som stod utanför apoteket med händerna innanför jackan (okej, det är eventuellt lite hotfullt) - men man behöver ju inte vara dumdristig för det.

För övrigt gick färden från San Francisco till Los Angeles som smort. I stället för en Mustang fick vi en vit Chrysler convertiblesom är hur skön att köra som helst. Vi gjorde ett par tappra försök att fälla ner taket, men det var så förbaskat kallt att ögonen frostade igen. Tills vi kom fram till Hollywood, that is. Där lyste förstås solen, och vi kunde sätta på shortsen, placera solglasögonen på näsan, fälla ner taket och i största allmänhet se världsvana ut. Efter den obligatoriska promenaden längs the Walk of Fame för att se på stjärnor körde vi vilset omkring och letade efter bästa platsen att beskåda HOLLYWOOD-bokstäverna. Till slut hittade vi en lämplig plats att ställa bilen på, och vandrade hurtigt upp för berget tills vi hittade en vinkel vi var nöjda med. Ärligt talat var det inte så speciellt, men om man vände ryggen mot bokstäverna hade man en oslagbar vy över Los Angeles och insåg hur alldeles förunderligt utspritt det här stället är.

Vår plan är att köra ungefär i nordostlig riktning från LA, och anlända till New York den 25 maj, men där emellan har vi inte så mycket planerat, förutom att vi antagligen först far via Las Vegas till Grand Canyon och sedan lite söderut igen för att slippa snöfallet jag förutsett varje morgon de senaste dagarna när jag stigit upp och öppnat dörren för att se om man fortfarande måste ha långbyxor på sig. Så om någon har något som vi absolut måste se på vägen - let me know!

Slå på värmen, någon!

2006-05-02T20:04:00.000+03:00

Så är man i de frias och tappras land då, San Francisco för att vara exakt. Det må ligga i Californien (jag har inte sett The Governator ännu) men det är banne mig inte varmt för det. Anders, som jag lyckligt mötte dagen efter min ankomst, tycker ju det är värsta sommarvärmen, men jag har på mig långbyxor och tröja och håller mig i solen. Så går det när man varit för mycket i Sydostasien.

Det är inte bara kallt här, det är också dyrt. Igen håller min vän hemifrån inte med mig när vi äter lunch för fem dollar, medan jag hellre skulle betala en dollar som jag är van med från Bangkok. Något vi däremot är helt överens om är att maten inte är mycket att hurra för, men till lunch första dagen åt vi ändå burgare bara för sakens skull, och eftersom vi bor i ett väldigt spansktalande område (Mission district) har vi också käkat burritos och tacos. Frukosten som ingår i hostellets pris består av kaffe och kaka - en lysande start på dagen...

I morgon hämtar vi vår hyrda Ford Mustang convertible, och sedan bär det av genom landet! Vi har köpt en (väldigt basic) karta som ska leda oss på vår färd, men i övrigt har vi inte planerat något ännu, förutom att vi först kör mot Los Angeles och på vägen besöker någon vingård. That's enough for me.

Intryck inför utresa

2006-04-28T07:05:00.000+03:00

Jag har inte hört av mig på en tid. Faktum är att jag spenderade nästan en vecka på en av Thailands paradisöar i söder, Koh Lipe, och skrev där ett långt och ambitiöst blogginlägg där jag reflekterade över varandets olidliga lätthet (ämnet i sig själv alltså, inte boken) som jag skulle skicka när jag kom till internetuppkopplat område igen, men sedan kollapsade min laptop. När jag nu fått den reparerad känner jag inte alls för att använda inlägget jag skrev - alldeles för eftertänk- och känslosamt för någon som tydligen vakar över sin manlighet så hårt som jag. Istället kommer några lösrykta intryck.

Det var vattenfestival, som sammanfaller med nyåret, i Bangkok när vi kom tillbaka från Burma. Det innebär att samtliga Bangkoks invånare tar till gatorna med vattenpistoler och hinkar med lera, som de sprutar med respektive smetar på samtliga förbipasserande. Non-stop i fyra dygn, och inga ursäkter finns för att slippa undan. Jag och mitt sällskap för de här dagarna - en irländare, en amerikansk Londonbo och en australiensiska - många dialekter där - deltog med iver de två första dagarna, men när vi märkte att thailändarnas entusiasm inte alls avtog drog vi oss tillbaka till rummet och spelade kort hälften av tiden, för att kunna ge järnet i vattenkriget åtminstone på halvtid resten av festivalen. Som lång och blond västerlänning fick man lite extra uppmärksamhet, speciellt från grupperna av fnittrande universitetsflickor som strök omkring på gatorna: då och då såg man dem peka på en från andra sidan gatan, och sedan knuffade de brutalt undan alla som stod i vägen för att ta sig fram till en, kollektivt smeta några nävar lera i ens ansikte och säga “Happy new year!”. “Happy songkran to you too” tyckte den blonda nordbon och hällde lite vatten på dem.

Jag följde med en resekamrat som ville gå till apoteket och köpa Valium, något han gör då och då för att kunna sova på nattbussar och ta udden av flygresor (han är flygrädd). Lite väl lättsamt användade av starka piller tycker ju jag - britter har en benägenhet att ta piller av alla sorter väldigt lättsamt har jag märkt - men det är väl hans beslut. Han har förklarat att tricket är att inte fråga direkt efter Valium, för då blir de skeptiska, utan i stället be om sömnpiller och se vart diskussionen leder därifrån. Den här gången fick han inte napp. Först lade de fram en lokal “herbal medicine”, vilket min kamrat inte blev speciellt imponerad av. Så han sade att han “använt Valium en gång och det fungerade”, vilket de fann synnnerligen roande eftersom “det är det starkaste som finns och är förbjudet”. Men försäljningsinriktade som de var ville de inte låta honom gå iväg tomhänt, så upp på disken kommer: Prozac. “Är det riktigt bra det här?” frågade min kamrat skeptiskt, och läste på bruksanvisningen hur medicinen ska användas mot svåra depressioner. “The best!” sade kassörskan med ett brett leende och gav tummen upp.

Sedan jag kom tillbaka från Burma använder jag ofta den burmesiska axelväska som jag köpte där. I mina ögon är den inte allt för olik de thailändska väskorna, men tydligen har jag inte sinne för detaljer, för med jämna mellanrum hälsar förbipasserande på mig med ett glatt “meng’labar” (den universella burmesiska hälsningsfrasen). En ung man tog tag i mig och bad mig sitta ner med honom vid vägkanten, och så satt vi där en kvart eller så och pratade om Burma. Här behövdes det dock ingen avskildhet eller nervösa blickar över axeln - en av de första frågorna han ställde var: “So, what do you think about the government?” och sedan var samtalet igång. Han var från Mandalytrakten, och kom till Thailand för tre år sedan för att jobba och skicka hem pengar till familjen. “Vill du fara tillbaka och jobba i Burma?” frågade jag honom innan vi skildes åt. “Yes. If I could, I’d go tomorrow!” sade han med eftertryck.

I morgon bär det av till San Francisco! Jag har (lagom vänsterliberale) Howard Zinns A People’s History of the United States att hålla mig sällskap på flyget.

Manlighet, pt 2

2006-04-28T06:52:00.000+03:00

Ville bara visa en stilstudie av hur man handskas med vattenbufflar. Det tycks vara de unga pojkarnas uppgift i Burma att leda boskapen (oftast en buffel per familj) till och från betet, och var gör man det bäst om inte från buffelns rygg. Jag ville förstås prova, så när jag var ute och vandrade på ett risfalt såg jag en buffel, och efter en stunds försök kunde jag äntra den för en fotosession. Igen vågar jag påstå att den sjuåriga pojken har en manligare stil än jag.

Allt för manligheten

2006-04-10T08:45:00.000+03:00

Av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att försöka korsa floden som flyter genom Hsipaw, Burmas lilla backpackerpärla, med alla mina värdesaker i sin vanliga plats i axelväskan, istället för att deponera dem på ett säkert ställe. Det gick bra drygt halvvägs eftersom vattnet var lågt och inte speciellt strömt, men sedan hade jag plötsligt brösthogt vatten som rörde sig oroväckande snabbt på alla sidor om mig - utom i riktningen jag kom i från förstås, men med tanke på hur mycket munterhet mitt åtagande hade väckt hos lokalbefolkningen som tvättade sig och sina kläder vid flodstranden skulle de antagligen skrattat ihjäl sig om jag tvingats vända om. Ett par grabbar på andra stranden pekade var den bästa platsen att korsa var, och jag gjorde ett par tappra försök, men det var lönlöst, så där stod jag, till ungarnas stora förtjusning. Hjälpen uppenbarades dock i form av en muskulös burmes, som plötsligt dök upp bakom mig, tog min väska i ena handen, krokade sin andra arm i min, och vandrade resolut, med mig i släptåg, genom strömmen. Nu skulle man ju tro att om han klarar av att gå över där utan några som helst problem med båda armarna upptagna och en lång nordbo som extra last, så borde jag kunna åtminstone följa med utan att tappa balansen allt för ofta, men nej! En avlagd golvtrasa hade sett mera imponerande ut än jag gjorde, för den skulle åtminstone ha flutit på ytan, medan jag desperat försökte bevara min värdighet genom att då och då röra i botten med mina fötter och se ut som om jag visste vad jag gjorde. Till stranden kom vi, jag sade cezube åt mannen, som nickade artigt och sedan lugnt vände om och gick tillbaka genom strömmen.

Alla förstår ju att min manlighet var körd i botten efter den episoden, men tack och lov finns det en aktivitet som sammanfattar allt manligt och burmesiskt - och som bara kräver en enda muskelrörelse - och det är att tugga betelnötter. Att som västerlänning tugga betelnötter med en burmes framkallar om möjligt ännu större munterhet än att i thailand be om mera chili i maten. Sagt och gjort: med höga poäng på den burmesiska manlighetsskalan för ögonen ställde jag mig vid ett betelstånd (i varje gathörn finns en man som säljer betelnötter, skurna i bitar och inrullade i blad penslade med en högeligen frätande limepasta) och tuggade frenetiskt. Nu kunde man ju igen tycka att jag borde klara av att göra något så enkelt som att tugga på en nöt utan att göra bort mig, men igen lämnade min prestation en hel del att önska. Medan lokalbefolkningen spottade nästan vinröd saliv åt alla håll, såg mina loskor ut som någon sorts orange-grönt slem. Föga imponerande. Ett par försök - och en gom lokalbedövad av vad betelnötterna nu innehåller - senare, gick jag därifrån och bevisade min manlighet (åtminstone för mig själv) genom att bjuda de sista dropparna av flaskan med julsnaps jag burit omkring på sedan, ja, jul, åt ett par flickor från London. “Ni finnar måste vara galna som dricker sånt här!” sade de med stora ögon, och manligheten var återställd.

Where the streets have no name

2006-04-03T08:58:00.000+03:00

Det finns ortsnamn som etsar sig fast i tankarna utan egentligen någon annan anledning än att de alltid nämns när exotiska platser diskuteras. Ta bara Mombasa. Eller Samarkand. Och Mandalay. Och där är jag nu. Eftersom engelsmannen hade ett av sina högkvarter i Mandalay finns det fortfarande många tecken på imperialistiskt inflytande här. Gatorna är som dragna med linjal, och har inga namn, bara nummer a la New York. Lokalt tillverkad glass är en annan höjdpunkt. Och golf. Vad mera än raka vägar, kalla förfriskningar och lite lugn idrott kan väl en gentleman begära?

När det gäller elektricitet är dock situationen lika hopplös här som i resten av landet - det finns ström när någon general tycker att folket förtjänar det. I Mandalay är regeln "one day on, two days off" som en universitetsstuderande som jag pratade med i går kväll förklarade för mig. Bästa strömförsörjningen i landet (bortsett från ett par halvkinesiska städer i nordost som lever gott på opiumhandel) är i Bagan. "The best in Myanmar: almost every day!" förklarade receptionisten på vandrarhemmet entusiastiskt. Ibland krävs det så lite.

Deus ex machina

2006-03-31T10:26:00.000+03:00

Det hände helt plötsligt - molnen hopade sig över bergskedjan som omringar Kalaw, och inom några minuter stod regnet som spön i backen. Och - förstå det har! - det kom hagel också. Detta mitt i hetaste torra säsongen i Burma. Vi hade samma morgon satt ut på en tredagarsvandring fran Kalaw till Inle Lake, men hade helt nyligen bestämt oss för att vända om. Jag, som var emot beslutet, tog givetvis det plötsliga väderbytet och haglet som ett gudomligt ingripande, men resten av min grupp, som alla ville vända, ansåg att det gudomliga ingripandet bara var försenat och alltså betydde att vi SKULLE vända om. Resultatet var i vilket fall som helst det samma: vi blev kalla och våta, och tog samma kväll en taxi till Inle Lake (som om vädret skulle vara bättre där!).

Militärregeringen här är som vanligt tragikomisk. Officiellt har Burma en "multi-party democracy" - vilket till att börja med är en tautologi: en riktig demokrati behöver knappast tillägget "multi-party". Att man i 16 år dessutom vägrat ge makten åt det demokratiska parti som 1990 vann 82 procent av rösterna... Ja, tragikomiskt är ordet. Varje gång man pratar med lokalbefolkningen på en någorlunda ostörd plats upprepas den historien, plus en mängd andra märkligheter. Min dagbok fylls med försvarlig fart.

Karlavagnen är uppochner

2006-03-25T10:19:00.000+02:00

Det här är berättelsen om hur vi tog oss från Chaungtha Beach till Ngapali Beach - en kuststracka på cirka 150 kilometer.

Startade klockan 7 från Chaungtha med en bussresa på drygt tre timmar. Inte så illa, jag hade en reserverad sittplats. Kom fram till Pathein, och konstaterade att en buss skulle avgå klockan 12 till Ngathaingchaung, vilket vi nappade på. Satt med knäna under hakan några timmar (tre personer spydde) och en irriterande skrikande unge bredvid örat, tills vi kom fram till Ngathaingchaung vid 16-tiden. Satte oss ner på ett téhus och funderade på fortsattningen en stund, och undersokte också stadens övernattningsmöjligheter. De var begränsade. Ett enda vandrarhem hade tillåtelse att ta emot utlänningar, och deras "sängar" var bambumattor på golvet för fyra dollar, vilket inte riktigt var värt det. Sökte upp bussen till Gwa, och konstaterade att dagens enda buss hade avgått för fem minuter sedan. Svor. Satte oss ner på téhuset igen och beklagade oss för våra bordsgrannar som inte förstod vad vi sade. En av herremännen kunde frasen "May I help you?", vilket han sade några gånger utan att desto mera vara till hjälp. Hittade en karl som var beredd att köra oss till Gwa for 10 dollar (först sade han 90.000 kyat, vilket är drygt 80 dollar, men när jag sade 10 dollar sade han bara ja och såg nöjd ut). Samtidigt blev mina resekamrater erbjudna att åka med en lastbil till Gwa for 3000 kyat per person, vilket är ungefar samma som bilen jag ordnade, och eftersom det var Shanes födelsedag fick han välja, och valde lastbilen. Satte oss på ett lastbilsflak på några säckar vitkål och skumpade iväg. Skulle bara vara 80 kilometer eller så till Gwa, så vi var beredda på ett par timmar på flaket. Så blev det inte. Mer och mer folk steg på, och till slut var vi inträngda på flaket med ett försvarligt antal utvidgade familjer, deras pick och pack samt samtliga varor från ett större torg. Åkte så i fyra timmar över en bergskedja. Fem personer spydde. Kom fram till något och frågade om vi kommit till Gwa. Fick ett skratt till svar. Åt middag av torkad djungeloxe (sic). Satte oss igen. Åkte fyra timmar till. Jag stod största delen av tiden och höll i mig i lastbilens ram. Konstaterade att stjärnhimlen var uppochner. Kom fram till Gwa vid midnatt. Sov på en bambumatta i ett vandrarhem bredvid busstationen. Vaknade vid 6.30 och letade upp bussen till Thandwe. Den var inte en buss. Den var ett flak. Satte oss där tillsammans med för många andra. Åkte för många timmar. Tre personer spydde. Kom fram Thandwe vid 17-tiden. Tog ett flak till Ngapali. Simmade i havet. Och där stannade vi sedan i tre dagar. Alldeles fantastisk strand, och det finns oändliga mängder nyfiskade kräftor, krabbor, hummrar, fiskar och hajar att äta.

Tilläggas kan att vägen vi tog anses vara den lättare av två möjligheter att ta sig per buss till och från Ngapali. Jag har just avslutat den andra av de två mojligheterna, men jag ska inte trötta ut er med några detaljer om den resan.

Magbesvär och båtresor

2006-03-20T05:48:00.000+02:00

I Pathein blev jag sjuk. Gissningsvis var det fisken jag åt, som kom till bordet misstänksamt snabbt, som orsakade besvären, men ett par timmar senare spydde jag i varje fall som en brandslang och, ja, ni vill inte veta mera om resten. Men mycket var det i varje fall. Det gick så långt att jag bestämde mig för att fara tillbaka till Yangon och besöka ett riktigt sjukhus, men kvällen innan min buss tillbaka skulle gå bad jag hotellet ringa efter en läkare att komma till mitt rum. Han var där på tre minuter. Det var ocksa hans sexåriga son, i smutsig Bart Simpson-t-skjorta, i rollen som väskbärare. Han (läkaren alltså) undersökte mig grundligt och meddelade sedan stolt att jag var överhettad. Tydligen medgav han också att jag var matförgiftad, för han uppmuntrade mitt initiativ att äta en ny kur Ciprofloxacin (rackarns bra grejor!). Jag fick också veta att jag inte skulle duscha, för "that's no good" och inte heller dricka vatten, trots ymnig diarré, bara grönt té. Alltid lär man sig något nytt. Han begärde sex dollar för sina tjänster, inklusive en karta tabletter som jag tog i ett par dagar och fortfarande inte vet vad de var tänkta att göra. Han erbjöd sig också ge mig en spruta, vars syfte han inte lyckades förklara, så jag tackade vänligt men mycket bestämt nej.

Till Pathein kom vi med båt, och det var minst sagt en upplevelse. När vi köpte biljetter fick vi veta att vi hade två däcksplatser per man i stället for en, och vi undrade i vårt stilla sinne varför, men när vi steg ombord förstod vi. Båtens alla tre däck var fullpackade med folk, och en däcksplats var ungefar 30 cm bred och 100 cm lång... Eftersom vi var tre personer kunde vi alltsa lägga oss på bredden över våra sammanlagt sex platser (det var en nattur på 20 timmar) och på det viset nästan ha plats att sträcka på benen. Vi var de enda västerlänningarna ombord, och tydligen de enda västerlänningarna de 100 burmeserna på vårt däck sett på en lång tid, för vad vi än tog oss för väckte stor förtjusning. Grabben bredvid mig intresserade sig storligen för mitt exemplar av The Economist med en tecknad George Bush ridande en atomraket på pärmen, och när jag visade honom ett foto av Bush inne i tidningen nickade han allvarligt: joda, märklig man det där. Grabbens familj började sedan bjuda mig på mat i banor, antagligen för att jag tidigare bjudit dem på vattenmelon, men efter att jag ätit både av deras kokosnötskakor och deras ris insåg jag att jag inte hade något att bjuda tillbaka med, och började tacka nej. Hur som helst blev det inte mycket sömn den natten, som var och en förstar när man sover på ett båtdäck, och de få gånger jag slumrade och sedan vaknade igen blev jag alltid vettskrämd, för då stod det oundvikligen ett par burmeser med gul färg i ansiktet och mörkröda tander och stirrade på mig. Det är inte den syn man först vill se när man vaknar. Däremot kändes det bra, som alla Hankeiter förstar, att som huvudkudde ha en bunt sedlar i form av en större tegelsten. Burmas valuta kyat är inte direkt smidig att bära omkring på.

Kläderna gör Mannen

2006-03-15T10:06:00.000+02:00

Jag är i Burma! Av någon anledning känns det bra bara att säga det, men efter några dagar här kan jag konstatera att det känns alldeles fenomenalt bra att vara här också. Mycket handlar det förstås om en känsla som inte går att förklara, men ett par bidragande orsaker kan jag nämna:
Hittills har jag bara sett forna huvudstaden Yangon (militärregeringen smet härifrån för någon månad sedan), som ju ska vara landets modernaste stad, men ändå är traditionerna så tydligt närvarande överallt, och ingenstans märks det väl lika tydligt som i sättet människorna klär sig. Männen bär nästan alla (fyra av fem ungefär) den traditionella långa kjolen, longyi, och kvinnorna är också nästan alla målade i ansiktet med en lerblandning som kombinerar funktionalitet med fåfänga: den både skyddar mot solen och anses vacker.
Jag har ofta under min resa insett att folk klär sig som de klär sig av en orsak - i det här fallet för att det är så förbaskat hett - så andra dagen här köpte jag en mossgrön longyi och en kortarmad vit skjorta med kinesisk krage - en typisk uppsättning kläder för en kontorsarbetare här i huvudstaden alltså. Och ja, det blev betydligt svalare, men en annan reaktion lät inte heller vänta på sig: folk stannade mig på gatan för att prata. Den typiska inledningen på ett samtal är "How well you dress!" och sedan byter de några ord om vad som helst: vädret, fotboll (de blir väldigt besvikna när jag säger att jag inte vet något om finsk fotboll), mat eller något annat som man talar med främlingar om. Eftersom engelsmännen var här och ställde till problem i så långa tider är traditionen att lära sig engelska ännu ganska stark, och speciellt de gamla talar ofta en riktigt acceptabel engelska. Jag åt för ett par dagar sedan middag med en äldre man som ville visa mig en vegetarisk restaurang (han var guide också, men när jag sade att jag knappast tänkte anställa honom sade han bara att det inte gjorde något, nästa dag skulle ändå ett kryssningsfartyg anlända, och där brukar han alltid hitta några rika kunder) och hans engelska var på en helt annan nivå än till och med de kompetenta guidernas i Thailand.
I dag fortsätter vi med båt till Pathein i västra Burma, och därifrån far vi sedan via kusten och något strandbesök vidare norrut. Det finns en massa regler om vart turister får och inte får fara, och vi ämnar inte bryta några av dem - även om det värsta som kan hända är att man blir utkastad ur landet - men tanken är att fara så långt norrut det går att fara på laglig väg. Och sedan söderut igen, så vi kan vara i Yangon för vattenfestivalen och nyåret den 13 april.

Någon gång ska vara den första

2006-03-11T17:32:00.000+02:00

Så är man på Kao San Road då.
Det var kanske ett oundvikligt faktum att man - No thanks, I don’t want any bracelets right now - en dag skulle hamna här, trots att jag medvetet hållit mig härifrån under den sammantaget ungefär en månad jag spenderat i Bangkok. Det är mycket möjligt att jag bara är fånig, för egentligen är det inget fel på Kao San, så länge man - No wooden frogs for me, thanks - orkar med kaoset. Människor av alla åldrar, storlekar, färger, former, nykterhetsgrader och samhällsställningar samsas - I’m not buying that however long you stand there - med försäljare av kläder, souvenirer, smycken, cd-skivor, vandringsstavar, apelsinsaft, färsk frukt och banana pancakes. Jag och min irländske resekamrat ägnade gårdagen åt att fundera över den onödigaste produkten som fanns till försäljning längs vägen, och valet föll på en märklig mask med inbyggd partytuta, ni vet sån där - Do I look like I need a ping pong show!? - som man blåser i så rullar den ut och tutar. Motorcyklar i snidat trä och Akha-stammens svarta hattar med ett hundratal silverbjällror - Oh, bugger off, would you?! - är riktiga under av funktionalitet i jämförelse med utbudet i stort.
När man tröttnat på sporten “mota försäljaren” kan man dra sig tillbaka till sitt rum och försöka tolka klottret på väggarna, i den mån klottret är synligt genom smutsfläckarna. Jag håller helt med personen som på min vägg skrivit “This is the stranger life I ever know”; om jag tycker att uttalandets andemening eller dess framförande är det konstigaste må vara osagt.

PS: Resan till Burma får i morgon en utmärkt inledning. Efter att ha bestämt oss för att flyga in och ut ur landet, i stället för att gå in landvägen och sedan tvingas flyga regim-ägda inrikesflyg, började vi leta billiga biljetter. Efter många om och men snokade vi fram ett par biljetter med Bangkok Airways som bara var några tiotal euro dyrare än de vanligtvis billigaste Myanmar Airways (som ägs av militärjuntan), så vi kunde utan att ruinera oss ge fingret åt Burmas penningtörstande regim och flyga thailändskt (och privatägt) i stället. Mera sånt!

Nattens våndor

2006-03-10T07:42:00.000+02:00

Jag har hört att Bangkok kallas "världens hetaste huvudstad", och jag börjar förstå varför. Just nu är det den heta perioden av året, men eftersom jag nyligen insåg att mina monetära resurser är begränsade (lärdomen från natikkan börjar sakteligen sjunka in) är jag korkad nog att bo i ett rum utan luftkonditionering. Alla som upplevt mina sovvanor (inte så många egentligen) vet att jag inte kan sova om det är för varmt, så hur gör jag då för att klara natten?

Metoden är tredelad: för det första tar jag ett försvarligt antal kalla duschar per natt (till skillnad från Janne i New Delhi (se länk till höger) är jag en stor vän av kalla duschar) och låter bli att torka bort vattnet från kroppen efteråt. För det andra poppar jag sömntabletter i banor (lugn mamma, de är inga starka saker). Och för det tredje tillsätter jag vätskeersättningspulver i dricksvattnet för att motverka muskelkramperna som uppkommer när kroppen förlorar salt av den ymniga svettningen.

Nåja, i dag lämnar jag Bangkok, och borde om ett par dagar vara i Burma. Det är lågsäsong där just nu på grund av, enligt guideböckerna, den outhärdliga hettan... Som klippt och skuret för mig med andra ord.

Ett kvarts sekel avklarat

2006-03-05T11:25:00.000+02:00

Jag har lärt mig att man behöver se till att bli fotograferad på födelsedagen, så även om min kamera i vanliga fall sällan riktas mot mig är här nu ett undantag, taget någon gång i går natt med maximal blixt. Daniel från London, som jag utforskat Koh Chang med i en veckas tid, såg till och med till att jag fick ett levande ljus i min glassportion. Jag åt också pasta med basilikasås, ugnsbakad sparris och drack ett glas rött vin (som stått så länge att det nästan blivit vinäger). Så nu vet ni det.

Att ta sig in i en militärregim

2006-02-25T11:17:00.000+02:00

Det är inte det lättaste att skaffa visum till Myanmar (Burma alltså). Två gånger har jag försökt, men hittills är utdelningen noll. Under första besöket plockade jag åt mig ansökningsblanketterna, fyllde i dem, klistrade på fotografier, bara för att sedan upptäcka att blankettinlämningen stängde tidigare än resten av ambassaden. Andra gången satt jag i kö ett par timmar, men när jag kom fram till luckan fick jag veta att man behöver en nummerbricka för att kunna få sina papper behandlade. Dessa nummerbrickor delas ut på morgonen i begränsat antal. Efter att nu en gång för alla gjort efterforskningar på internet (för på ambassaden finns inga som helst instruktioner) har jag nu processen klar för mig: man behöver vara på plats utanför ambassadens dörr vid 6-tiden på morgonen och stå där i kö tills de öppnar klockan 9. Då delas några nummerlappar ut, 20 - 30 stycken ungefär, till de som står främst i kön. Sedan ska man sitta och vänta på sin tur, vilket kan ta allt mellan ingen tid alls och sex timmar, beroende på vilket nummer man har. Behandlingen tar mellan en och tre dagar, beroende på hur mycket man betalar. Jag har bestämt mig för att vänta med mitt tredje försök tills jag har varit på en veckas strandsemester på Koh Chang.

En vecka har jag varit i Bangkok nu, främst för att skaffa det där visumet (men det gick ju som sagt om intet), men jag har också shoppat allt sådant jag planerat att köpa innan jag flyger hem, så behöver jag inte tänka mera på den saken. Och så har jag sett filmer i banor! Bangkok International Film Festival är i full gång, och jag skulle inte vara jag om jag inte tog chansen att se så många filmer som möjligt när jag har chansen. Förutom några Oscarsfavoriter (Mrs Henderson Presents (riktigt, riktigt rolig), Pride and Prejudice (Keira Knightley är fantastisk) och Good Night, And Good Luck (man kan dra många roliga paralleller till dagens Bush-administration)) har jag också sett en kinesisk-mongolisk film om våndan i att sälja sin häst, en brasiliansk rulle som mest bestod av översiktsbilder av en öken, och en halvfärdig brittisk gangsterfilm, Played, som trots att både kung cool Vinnie Jones och Val Kilmer är med är något man ska undvika. Vad gäller biograferna i Bangkok: föreställ er Kinopalatsi, men med större duk, mera benutrymme, bredare och rörliga ryggstöd, bugande biografvärdar och biljetter för 3 dollar.

Dagens politiska observation är att nog är vi européer (om man nu kan identifiera en sådan grupp) i strilet vad gäller trovärdighet, när vi å ena sidan hackar på muslimerna när de blir sura över våra religiösa karikatyrer, men på egen planhalva skickar historikern David Irving till fängelse för tre år utan att passera gå för att han förnekat förintelsen av judar under andra världskriget (ett uttalande han för övrigt tagit tillbaka). Det där med yttrandefrihet har tydligen inte riktigt gått hem i alla västvärldens länder - 14 har lagar som påbjuder fängelsestraff för personer som, liksom Irving, påstår att det inte fanns gaskamrar i Auschwitz, att Hitler tyckte om judar, etc. Är man så korkad att man förnekar förintelsen är nog allmänhetens uppfattning om en straff nog.

En fråga om marknadsföring

2006-02-21T11:15:00.000+02:00

Jag inleder med en homage till mitt alltid lika tillförlitliga sinne för klädmode. Eftersom mina trotjänare linnebyxorna sprack för ett par dagar sedan kände jag att det var dags att köpa ett par nya byxor för att komplettera mina slitna gröna vandringsshorts. Så jag köpte ett par vinröda fiskarbyxor. Fiskarbyxor är härliga saker tycker jag (och Thailands n miljoner fiskare) för de är både hållbara, luftiga och ganska snygga. Enda kruxet är att jag köpte dem dagen innan jag lämnade Chiang Mai för Bangkok, och alla förstår ju att det som är respektabel klädsel i bondestaden, om än ganska stora bondestaden, Chiang Mai, inte nödvändigtvis inger respekt i Asiens trendsättarhuvudstad Bangkok. Grå-grön-rutig flanellskjorta är ju nog huvens när man tar en kaffe med Karisbonden och pratar illa om EU, men någonstans på Intercitytåget österut blir det ack så praktiska plagget igen bara ett ack så praktiskt plagg och inte mycket mera. Så nu vandrar jag runt bland Prada-, Armani- och Greyhoundklädda Bangkokungdomar och känner mig aningen påtittad i mina vinröda halvlånga bomullsbyxor.

Jag såg en aningen märklig marknadsföringskampanj i går, så här kommer en fråga till alla marknadsföringsstuderande där ute: Tänk er en röd lowrider, typ Impala -76, som kör omkring på Bangkoks gator. Bakom ratten sitter en knappt myndig grabb och med sig har han en handfull hyperfnittriga flickor, alla iklädda mer eller mindre lyckad ghettoutstyrsel - hängande jeans, kepsar, minimala toppar och allt det där. Ut högtalarna pumpar Ludacris When I Move You Move, och alla i bilen sitt-dansar energiskt medan de flörtar med förbipasserande. Vad gör de reklam för?

Svaret är...

juh!....

Baby powder! Ni vet sånt där som man pudrar på babysar för att huden inte ska bli för sur av allt blöjbärande (jag tror i alla fall att det är avsikten, men jag är nu inte så insatt). I den här delen av världen används det också för att motverka “prickly heat”, vad nu det kan heta på svenska, som är när det bildas små blåsor på huden när svetten inte hinner igenom så snabbt som hettan kräver. Förklara nu det sambandet den som kan. Och nej, jag tror inte de har sett How High.

The Return to Hello!-land

2006-02-15T11:34:00.000+02:00

Senaste helg var en lång helg, hela fyra dagar, eftersom min kurs inte går på fredagar, och måndagen var någon buddistisk helgdag. Så jag passade på att resa lite i området kring Chiang Mai, och kunde konstatera att så fort man kommer bara aningen utanför turiststråket så är man i Hello!-land. Hello!-land är landet är människorna tycker det är otroligt exotiskt att se en västerlänning, så de ropar det enda engelska ord de kan efter en - vilket i regel är hello. Bortsett från det ständiga hälsandet, och mötet med en skum gubbe som ville att han och jag skulle slåss (Kick-boxing, kickboxing! sade han energiskt och pekade på sig själv och mig. Konichiwa sade han också, varför vet jag inte. När jag tackade nej till erbjudandet såg han lite besviken ut, men cyklade sedan iväg.) hände inte så mycket under trippen.

Och så har jag köpt en kappsäck. Det är väl inte en speciellt stor nyhet i sig, men för mig har det stor betydelse. Det innebär nämligen att slutet på min resa närmar sig. I denna kappsäck ska jag lägga diverse saker som jag köpt hittills under resan och som jag är trött på att kånka omkring med, och sedan ska kappsäcken deponeras i ett fack i Bangkok tills jag flyger över till USA i slutet av april. Det är märkligt hur plöstligt det slog mig att tiden för min resa är på upphällningen. Man tycker ju att nästan ett år är en oändlig tid, men så är nu inte fallet. Jag har mycket kvar att göra och lite tid. Bråttom bråttom! (Relativt sett alltså - i jämförelse med mitt aktivitetsschema den senaste tiden skulle en promenad runt kvareteret vara höjden av hyperaktivitet.)

Egentligen är det tragiskt, men...

2006-02-08T12:50:00.000+02:00

Thaksin Shinawatra är en lustig prick. Inte bara är han Thailands statsminister, han är också en av landets rikaste män och har sina fingrar med i massa storföretags grytor. Om någon förstår sig på företagslagstiftningen så är det han, eftersom han har varit med och skrivit en stor del av den nyliberala skattelagen, som med sina kryphål är tänkt att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Men kryphål är ju alltid kryphål, även när de är lagliga, så när han nu går och säljer sin familjs aktier i Shin Corp, den största affären i Thailändsk historia, och genom ett av dessa kryphål sparar in några hundra miljoner dollar i skatt för sin familj (grattis!) så är det väl förståeligt att folket blir lite irriterat.
I helgen ordnades det en stor protestmarch i affärens ära i Bangkok. Inget våld uppstod, massan stod bara och ropade slagord och lyssnade till tal av kritiska politiska motpoler. Men det tyckte inte Thaksin om. “Democracy can be excercised but within certain boundaries” tyckte han i Bangkok Post. Jag tycker speciellt mycket om formuleringen att “demokrati kan utövas”. Bangkok Post fortsatte: “While dismissing the Saturday rally as having no political inpact, he did say that it went beyond the limit of democratic rights”. Jag som trodde att tal och slagord hörde till de mest grundläggande elementen av demokratiska rättigheter. Men han är ju rik, så han har säkert rätt.
Nu förbjuder Thaksin användningen av den traditionella protestplatsen, Royal Plaza, för de nya demonstrationer som väntas i helgen, eftersom “det är kunglig mark”. De två jättedemonstrationer under 1900-talet som förändrade Thailands konstitution i grunden till vad den är idag, och som ägde rum på Royal Plaza, tycks vara bortglömda till förmån för någon sorts selektiv version av Thailands traditionella konungadyrkan.

Precis som Thaksin Shinawatra borde inse att när statsministern använder sig av kryphål i lagen, som han själv skrivit, för att spara in några hundra miljoner dollar i skatt - i ett land där en sådan summa kunde få ordning på det erkänt haltande skolväsendet eller sjukvården - gör det folket lite irriterat, så borde Jyllandspostens chefredaktör inse att muslimer blir sura när man gör narr av Muhammed - med eller utan pressfrihet. Jag anser att pressens frihet är den viktigaste friheten av dem alla, eftersom den leder till alla andra friheter som finns i ett demokratiskt samhälle, men att trycka en karikatyr - inte ens en nyhet, bara en karikatyr - som man vet kommer att sätta igång en orgie av våld och oroligheter i en redan katastrofalt otrygg del av världen, är och förblir en dålig idé.

Men bortsett från alla negativa konsekvenser så måste jag erkänna att jag tycker de här båda nyheterna i grunden är ganska underhållande. Båda orolighetsinstiftarna visste att det de gjorde skulle väcka anstöt, och de var båda i en ansvarsposition där man förväntas undvika frestelser att starta dumheter bara för att man kan, men de gjorde det ändå (“Let’s start some shit!” som MC Ren från NWA muntert sade när han var uttråkad) - och envisas med att försvara sig trots att reaktionerna har förstorats så till den milda grad att de inte längre går att kontrollera. Jag kommer osökt att tänka på Mr Bennets förhållande till sin hustru i Jane Austens Stolthet och fördom. Austen konstaterar att förhållandet dem emellan egentligen är ganska tragiskt, men Mr Bennet gör det bästa, för sin egen del, av situationen. Mitt favoritcitat ur den boken får avsluta det här inlägget:

“To his wife he was very little otherwise indebted, than as her ignorance and folly had contributed to his amusement. This is not the sort of happiness which a man would in general wish to owe to his wife; but where other powers of entertainment are wanting, the true philosopher will derive benefit from such as are given.”

Pramuk var namnet

2006-01-26T12:33:00.000+02:00

Så var man döpt då. Eller åtminstone given ett namn. Under dagens lektion lärde vi oss om hur man presenterar sig och berättar varifrån man kommer, och tills dess hade vår lärare Pin också luskat ut vad våra förnamn skulle bli på thai (lektionen innan försökte vi så gott vi kunde förklara för henne vad våra namn betydde, så hon skulle ha något att arbeta med). Henrik betyder ju “hemmets herre” - jag har glömt bort härledningen dock - så mitt namn på thai konstruerades på liknande sätt.
Så nu heter jag alltså Pramuk. Första stavelsen är låg, andra hög, ifall det är någon som undrar. Ordagrant betyder det väl “herre stuga” eller så.
För övrigt är kursen inte alls så svår som jagi början trodde den skulle bli. I samma takt som två personer har hoppat av har vi som stannat kvar börjat tycka att takten är lite väl långsam, vilket Pin antagligen märkte i dag. Plötsligt fick hon nämligen ett ryck och tyckte att det enda rätta var att introducera runt tjugo nya substantiv, och gick sedan runt med en hiskelig fart och frågade “arai khaa?” - “vad är det här?” av oss tills hjärncellerna våra blev överhettade. Alla som någon gång lärt sig ett märkligt språk från grunden vet hur svårt det är att memorera ord i början - det är som att lära sig telefonkatalogen utantill tyckte min ryskaprofessor en gång - så jag vet vad min kväll går åt till. Som tur är erbjuder viss ord små genvägar; tv behöver inte heta tåå-ra-that, den kan kallas tii-wii också.

För övrigt har jag utökat min lista på krav jag ställer på rummen jag sover i. Tidigare såg listan ut som följer:

1. Rena lakan

Nu har den vuxit explosionsartat till:

1. Rena lakan
2. Kylskåp

Jag har blivit så innerligt trött på att vandra ut varje morgon till någon restaurang för att äta frukost! Morgonstunden är om någon den tid på dagen jag vill vara sur, lukta illa och hålla ögonen stängda, och det är omöjligt att göra det bland civiliserade människor, men nu kan jag när jag vaknar bara resa mig ur divanen, öppna kylskåpet och ta ut min yoghurt, juice och vad jag nu annat har skaffat, och äta i lugn och ro utan att ens behöva sticka tån utanför dörren. Luxuöst, på min ära.

Nybyggare i laglöst land

2006-01-17T08:18:00.000+02:00

Inte är det väl speciellt mobergskt det jag sysslar med, men lite känns det som att starta något nytt på en helt ny plats. Alla faktorer är nämligen på plats: jag letar lägenhet, jag har ett åtagande på lång sikt, och jag har blivit tagen av polisen (det där sista tror jag inte är ens i närheten av mobergskt).
Långsiktsåtagandet är en enmånads intensivkurs i thai på Payap University. Vi träffas fyra dagar i veckan, tre timmar per dag, och pratar thai. Lärarinnan är en ung kvinna som kan väldigt lite engelska, och kursboken innehåller inte en enda västerländsk bokstav förutom i förordet - inte ens en förklaring av thai-alfabetet. Så det är lite kämpigt. Men de har prioriteringarna på grej: första lektionen lärde vi oss hur man beställer mat och kombinerar sina egna rätter... I dag lärde vi oss siffrorna så vi skulle klara av att betala för maten i fråga. I morgon ska vi prata om "classifiers", alltså hur man säger hur många kycklinglår eller äpplen man vill ha. Jag lär inte behöva gå hungrig i varje fall. Det är jag, fyra långtidsboende hemmafruar och en suspekt affärsman som går kursen.
Polisen, ja. De tog mig i går kväll. Jag parkerade glatt mopeden, tillsammans med en grupp andra mopeder, utanför 7Eleven och gick in för att köpa en flaska vatten. När jag kom ut en minut senare var min och alla andra mopeder ihopkedjade, och en Tom of Finland-polis, som Rocky kallar dem, stod bredvid och såg nöjd ut. Egentligen skulle jag vara tvungen att trava till polisstationen, betala böter och sedan åtföljas av en polis som skulle låsa upp min moped, men jag övertygade konstapeln om att det var en bra idé att ta mitt körkort så jag inte skulle kunna smita, låsa upp min moped och låta mig köra efter honom till stationen istället - han vägrade nämligen ta emot pengar på plats. 400 baht fick jag betala, 10 dollar alltså. Så nu vet jag vad det där röd-vit-rutiga mönstret på trotoarkanten betyder, och det gör också minst 100 andra invånare längs med Chiang Mais östra mur, för det var inte en eller två mopeder som kedjades fast den där kvällen. I dag står det som vanligt fordon av alla de slag parkerade på samtliga olagliga platser igen - ordningen är återställd.
(Och nu kom jag ju på i efterhand att jag borde ha tagit en bild på mig och konstapeln bredvid den fastkedjade mopeden, men eftersom jag inte var DJ i CN 2003 är sådant inte det första jag tänker på när jag blir tagen av polisen. Om det händer igen ska jag vara mera påpasslig, jag lovar.)

Gränsbestyr

2006-01-13T15:11:00.000+02:00

När man kommer in i Thailand får man i regel ett gratis visum som är giltigt i en månad. Sedan finns det några olika sätt att förlänga sin lagliga vistelse i landet, och har man mera tid än pengar är det framför allt ett sätt som gäller: border run (gränslopp kanske man kunde säga). Det går helt enkelt till som så, att man stämplar ut sig ur landet, stiger över gränsen, stiger in igen och anmäler sin ankomst på nytt. Faktum är att en normalt byggd västerlänning knappt behöver göra gränsloppet själv på det här stället, för (de mycket små) tittgluggarna in till passkontrollanterna är på så låg höjd att om pappersvändarna till äventyrs skulle titta upp, vilket de inte gör, skulle de se mycket begränsade delar av en, och bestämt inga delar som syns i passet.
Så därför är jag i Mae Sai, Thailands allra nordligaste stad och tillika landets främsta handelspunkt med Myanmar, som Burma nu för tiden ska kallas. Det är inte något speciellt intressant ställe i sig, men bungalowen jag bor i ligger alldeles bredvid floden Mae Nam Sai, som skiljer de två länderna åt. Att kalla floden för en flod är ganska ambitiöst. Den är snarare ett grunt och smalt vattendrag som inte skulle hindra din treåriga lillasyster från att bli en olaglig invandrare, men den är där och är väl bättre än ingenting. Så här sitter jag nu och tittar över vattnet, och några tiotal meter ifrån mig ligger Myanmarunionen, en av världens envisaste militärregimer. Människorna som tvättar kläder och donar på i vattenbrynet verkar dock inte allt för bekymrade över sitt lands politiska läge.
Och det är kallt här! Så fort solen går ner gör man bäst i att dra på sig långbyxorna (okej, det är inte så imponerande i jämförelse med hemma), och på natten har jag dubbla filtar över mig. Jag måste sluta röra mig norrut nu, jag börjar ju banne mig närma mig glaciärerna!

Sjukhusbesök

2006-01-11T15:10:00.000+02:00

Lariam, malariamedicinen man tar en gång i veckan för att förebygga besvärligheter, är inte, tvärtemot vad man kunde tro, speciellt lätt att få tag på i Thailand. När jag gick in på apoteket för att fylla på förrådet fick jag veta att den bara säljs via sjukhusen - till skillnad från ofarliga saker som antibiotikor, Valium och diverse namnlösa smärtstillande som skulle ge vilken knarkare som helst ett rus bara av att läsa etiketten. Nåja, nöden har ingen lag, så jag travade snällt iväg till det största sjukhuset i Chiang Mai och anmälde mitt ärende i receptionen.
Det var då det började.
Plötsligt var jag ständigt omgiven av sjuksköterskor som alla hade något ärende till mig: fyll i den här blanketten, sätt dig här, sätt dig här i stället. De tog mitt blodtryck och min puls, de stack någon märklig lapp i munnen på mig (ungefär sådan där som man kan mäta syrahalten i saliven med, men jag tror inte det var en sådan den här gången), de frågade ett otal gånger “what happened today?”, vad nu det ska innebära, och de var i allmänhet yrseln själv. En namnlapp fick jag också att bära med mig på mina äfventyr i korridorerna, som om jag skulle läggas in för en veckas observation.
Till slut slapp jag i varje fall in till en läkare, som i motsats till resten av huset var lugnet själv. Han frågade några frågor och fick veta att jag bara ville fylla på mitt Lariamlager, och största delen av tiden jag sedan satt i hans rum ägnades åt att få hans elektroniska Fennica att fungera så han kunde kontrollera vad han skulle skriva på receptet. Det var en välbehövlig frist, för så fort jag steg ut ur rummet fortsatte yrseln, och jag slussades från väntstol till väntstol, tills jag till slut landade framför kassan och fick äran att betala Räkningen. Den innehöll ett försvarligt antal poster med förklaringar som “nurse’s services” och “out-patient services”.
Men jag fick mina Lariam i alla fall, och bra är ju det, för skulle jag komma in till det sjukhuset med en riktig sjukdom, malaria till exempel, kan jag knappt tänka mig vilket kaos det skulle starta bland husets sköterskor.

Världens bästa mat

2006-01-08T08:13:00.000+02:00

Den perfekta maträtten heter som-tam, så är det bara. Den får alla andra maträtter att blekna, och om du har problem med stark mat får den dig att blekna också.
Som-tam har grön papaya som huvudingrediens. Det är en ganska intetsägande frukt och smakar inte så väldigt mycket i sig, så den kunde säkert bytas ut mot vitkål där hemma i Norden. En ordentlig handfull papayaskrap kastas in ett tråg och bultas med en mortel tillsammans med massor av chili, vitlök, limejuice och -skal, tomat, jordnötter och whatnot. Jag har inte helt listat ut receptet ännu, och jag vill inte heller slå upp det i någon bok eller på nätet, för det är så roligt att bara sitta bredvid gatuförsäljaren när hon tillagar härligheten framför ögonen på en och gissa vad som är vad.
Det här äts sedan med fördel tillsammans med en ordentligt hög klibbigt ris (aningen brunaktigt och hårt ris som är så klibbigt att det egentligen bara kan ätas med händerna, rullat till små bollar). Riset kompletterar inte bara måltiden, det är också räddningen när chilifrukterna börjar ta överhanden och vatten eller Singa inte längre hjälper.
Thailändarna är stolta över sin som-tam, speciellt i norra Thailand där den är en riktig stapelvara - från Bangkok och söderut är den genast svårare att få tag på. När man som västerlänning beställer som-tam på en restaurang lyser servitören alltid upp, och när man får frågan "spicy och non-spicy" och svarar "spicy" ler han som om man just gett honom och hela hans familj (som antagligen jobbar bak i köket) den finaste tänkbara komplimang. Vanligtvis är thailändska servitörer inte speciellt påflugna och brukar inte säga mera än nödvändigt, men varenda gång jag ätit som-tam har jag efteråt fått frågan "taste good?" och ett jätteleende. Det händer inte med någon annan maträtt.

Försäljare för försäljning

2006-01-07T07:44:00.000+02:00

Försäljare finns i alla hörn i den här delen av världen, och det är lika bra att vänja sig. Alla vill övertyga en om att komma någonstans, köpa någonting, och gärna till ett högre pris än vad som är befogat. Hemma skulle ett sånt beteende minst ses som aningen ofint, om inte rakt av oärligt. Det intressanta är att man inte ser det på samma vis här. I till exempel Kambodja - och jag antar att det ligger till på ett liknande sätt här i Thailand - är uppfattningen om moral, gott och ont, inte uppbyggt på samma sätt som vi är vana vid. I en saga för barn väntar vi oss att det ska finnas någon som är ond, någon som är god, och den goda vinner till slut tack vare ärlighet, list och mod. Inte så i Kambodja. Där segrar bluffmakaren. Han kan segla iväg med prinsessan, halva kungariket, och samtidigt skratta åt fåntratten som försökte få något gjort med ärlighet och vad vi skulle kalla ridderlighet.
Så alla säljer något, med mer eller mindre ärliga metoder, och det kan ibland verkligen gå en på nerverna. Som tur är är jag utrustad med en hel del tålamod när det gäller försäljare, och jag brukar till och med stanna och prata med dem en stund, även om jag vet att de bara vill lura mig. "No reason to be rude" tyckte jag åt min irländske resekamrat, som med jämna mellanrum fick raseriutbrott och såg ut att vilja kasta sig över närmsta tuk-tukchaufför och åsamka blodvite.
Men det finns tillfällen då jag märker att jag inte klarar av att hålla ihop, och det är när det har att göra med prostitution och allt i dess gränstrakter. Jag har aldrig sett mig själv som pryd, och jag har ingenting emot prostitution per se, men tydligen klarar jag bara inte av att vara i närheten av den. Jag blir så oändligt illa berörd när jag vandrar gatan fram i Sukhumvit-kvarteren i Bangkok och plötsligt har en taxichaufför framför mig som visar broschyrer från kvarterets glädjehus och ivrigt försöker få mig att följa med honom dit. Ännu mera illa berörd blir jag när jag ska äta min lördagspizza på Govinda och plötsligt har en skock knappt myndiga flickor efter mig som ropar "Hey sexy man, where you go?". Och allra besvärligast är det att se "Nana"-paren - västerländsk 50-årig man hand i hand med 19-årig thailändsk flicka - som finns överallt, men främst i kvarteren mellan Skytrain-stationerna Nana och Asoke.
Mycket har sagts om "kontrasternas Thailand", med all rätt, men sällan är diskrepansen mellan vad som kulturellt och socialt borde vara accepterat, och vad som i realiteten sker, större än när kroppar står till fösäljning i Krung Thep - Änglarnas stad - Bangkok.

Oväntad massage

2006-01-04T09:02:00.000+02:00

Var ute på dumheter för ett par dagar sedan här i Chiang Mai, nämligen undersökte de lokala nattklubbarna tillsammans med en grupp australiensare som jag och syster min var på trek med över nyåret. Jag är nu ingen stor vän av clubbing - lyssna på musik är förstås trevligt, och lite dansande är också bra, men det är så mycket kring det hela som jag inte förstår mig på, och vem tusan tycker egentligen om trance och sånt skräp? Hur som helst var det en intressant upplevelse att se hur urbefolkningen svänger sina lurviga, och att följa med strömmen från klubb till klubb, eftersom olika kategorier av nattklubbar tydligen stänger vid olika tidpunkt.
Allra intressantast var ändå toalettbesöket på det sista stället vi besökte. Jag stod där i fred och ro och gjorde min grej när plötsligt tre finklädda herremän greppade mig och började knåda mina axlar, dra mina armar bakom ryggen och bulta på mina skuldror. Inte nog med att de gjorde detta mitt i mina bestyr - de fortsatte också lugnt medan jag knäppte byxorna, vandrade över till lavoaren och medan jag tvättade händerna. Medan de drog i mina fingrar så det knäckte högljutt torkade de mina händer. Sedan skulle de förstås ha pengar av mig, varvid jag gav dem min sista 20-lapp och var därmed pank. Så jag promenerade hem. Det tog två timmar, och under vandringens lopp började matförsäljarna sätta upp sina stånd längs vägen och en ny dag började.

Trekken vi gjorde var en tredagarsvariant, och även om den varken var lika unik eller ansträngande som den jag gjorde i Laos var den ändå riktigt skoj. Framför allt fick vi en massa god mat i byarna vi besökte, och nyårsafton runt elden bredvid vattenfallet var också riktigt rolig. Guiderna Ken och JJ hade med sig en trumma och ett märkligt blåsinstrument, så vi skapade en hel del oljud. Och så skulle det förstås sjungas frejdigt på varje lands språk som var representerat på vandringen - helst vid tidpunkten då nyåret inföll i just det landet. Jag var dock inte - och ingen annan heller - vaken när Finland stod på tur klockan fem på morgonen. Lite Broder Jakob och Jaakko kulta försökte vi dock lära dem.
Nyår här i Thailand är en stor begivenhet. Folk har ledigt flera dagar och festar konstant. Trevlig omväxling mot den finska "bli redigt full en kväll och ha krabbis i en vecka"-stilen.

Julmusik

2005-12-26T16:22:00.000+02:00

Firade jul med min syster Åsa på Phuket. Halva Sverige var där med oss.

Jag gav mig själv en julklapp genom att förnya mitt musikförråd. Ett urval:
D-12: D-12 World (Jag tycker den är rolig, vilket antagligen betyder att alla utom Kaj ska undvika den som pesten.)
The Chemical Brothers: Push the Button (Jag skyller på dåligt inflytande från mina club lovin’ brittiska resekamrater.)
Alanis Morissette: Jagged Little Pill Unplugged (Återuppväcker lite minnen från högstadiet. Inte för att jag förstår vad jag såg i den på den tiden, men den opluggade versionen är riktigt trevlig.)
Method Man: Tical 0: The Prequel (Redman är där, Snoop är där, Ghostface är där, Ludacris är där. Och Meth är i toppform.)

Fullmånen som uteblev

2005-12-22T16:18:00.000+02:00

Eller nåja, fullmånen var nog där, men festen som hölls till dess ära blev det inget av.
Det var alltså på Koh Phan Ngan i Thailändska gulfen, där det ökända Full Moon Party hålls varje månad på en av öns stränder, den här gången den 16:e december. Där radas högtalarsystem upp på stranden, och sedan dansar ett par tiotal tusen personer från kväll till morgon. Jag kom dit dagen innan festen, och visst gick vågorna höga under överfarten, men inte tänkte jag desto mera på det. När jag sedan vandrade genom staden på väg mot stranden hörde jag plötsligt vildsinta rop: “Clear the road, clear the road!” vilket följdes av en pick-up som dundrade över gatstenarna med en grupp människor på flaket, och mitt i gruppen låg den olyckliga som fick hjärtmassage så bröstkorgen såg ut att brista vilken sekund som helst. Väl på stranden såg jag sedan nästa offer som bars iväg på bår.
Det var vad jag såg. Vad jag hörde från obekräftade källor var att sex personer försvann samtidigt i de höga vågorna, och att bara fyra stod att finna - samtliga döda. Men på en plats som Koh Phan Ngan finns det inga officiella källor att tillgå, så jag kan inte veta säkert. Däremot såg jag en grupp som reste två kors på stranden, så man får väl anta att minst så många förolyckades.
Stormen avtog inte under natten och inte heller under följande dag, och sedan började ryktet gå att festen skulle ställas in. Det visade sig att sjäva strandfesten mycket riktigt blev till intet, men i övrigt var det fart och fläkt på ön, och nog stod jag sedan på morgonkvisten vid vattenbrynet (som nu knappt rörde sig alls) och ropade “Bring the speakers!” åt restaurangpersonalen. När jag sedan vaknade efter några timmars sömn och steg ut på balkongen såg stranden ut som efter en bättre fest på Casa, med uttröttade dansare med avflagad kroppsmålning som slocknat under första bästa träd eller vad annat som helst som verkade kunna ge skugga några timmar framöver.
Nu är jag då på Phuket, och här är det ju som vilken sommardag i Stockholms skärgård som helst. Restaurangerna har menyer på svenska och varannan person man möter pratar något skandinaviskt språk. Så jag har sökt avskildhet i ett hotell högt uppe på ett berg med utsikt över Karon Beach. Det är den lyxigaste övernattningen jag haft hittills under resan, men det är ju snart jul.

(Min kamera har nu kollapsat totalt. Jag antar att jag måste köpa en ny åt mig själv i julklapp, men det känns som en stor utgift, så jag har undvikit det hittills.)

Tempel, Tarja och trilskande mage

2005-12-08T11:34:00.000+02:00

Det var en tid sedan jag skrev något här på bloggen. Men låt oss hoppa straight into the action med ett utdrag ur dagboken:
I dag är det min tredje och sista dag i Angkor-området, och jag använder den till största delen på cykelsadeln. Nu sitter jag på muren som omringar Bantey Srei, ett tempel drygt 30 kilometer utanför Siem Reap. Vägen var visserligen asfalterad, men väldigt ojämn, så det tog drygt 90 minuter att ta sig hit. Exakt noll andra västerlänningar på cykel kunde ses under hela färden, så det känns som om jag gjort något åtminstone lite annorlunda (eller korkat - de flesta människor inser antagligen att en och en halv timme cykling i stekande sol är en dålig idé). De flesta turistgrupper är i stan på lunch just nu, så vi är bara runt 10 personer här. Det är fridfullt och väldigt vackert. Fåglarna kvittrar nästan hänsynsfullt ovanför mig, och fågelsången kompletteras av de diskreta rösterna från ett par guider någonstans i ruinerna. Eftersom jag sitter på yttermuren har jag orörd skog till vänster (väster) om mig, och till höger går en smal stig som snabbt övergår i det breda vattenfyllda dike som omgärdar många tempel från den här perioden (900-talet). Sedan kommer själva templet, som antagligen är det vackraste av dem alla. Det är inte stort, men väldigt sinnrikt planerat, och praktiskt taget varenda sten är dekorerad med minutiösa skulpturer av dansande kvinnor, blommor, djur och gudomliga väktare med stora käftar. Solen står högt och suger en del färg ur bilden, men vid solnedgången borde de röda sandstenarna lysa ungefär som de åländska klipporna under en midsommarafton.
Ruinerna kring Siem Reap är turistattraktionen nummer ett i Kambodja. Många turister med mera pengar än tid flyger in från var de nu råkar vara i Asien och stannar några dagar för att se alla de tempel som byggdes här under Kambodjas storhetstid, mellan och omkring åren 900 till 1400. Det mest berömda av dem alla är Angkor Wat som är ett enormt komplex av noggrannt planerade torn och murar, dekorerade med de vackraste stenskulpturer och väggristningar man kan tänka sig, och byggt på en logistiskt sett alldeles hopplös plats mitt i djungeln. När jag korsade vallgraven och såg den enorma konstruktionen närma sig funderade jag lite på det här med “kulturell storhetstid” som man ofta talar om när det gäller utdöda civilisationer. Onekligen krävdes det kunskap om hantverk och byggnadskonst för att lyckas med ett mastodontprojekt som Angkor Wat, men man kan också se det från folkets synvinkel. Här var en stormakt med miljontals invånare, som helt enkelt kunde välja mellan att bära sten och rista hindulegender i sten dygnet runt i några år för att göra kungen nöjd, eller helt enkelt få huvudet avhugget. Jag kan inte hjälpa det, men jag har svårt att se det storslagna i den sortens kultur. Det storslagna i själva konstruktionerna är det dock omöjligt att undgå.
Nåja, bortsett från de moraliska frågeställningarna var ruinerna kring Angkor det bästa jag någonsin sett när det gäller historiska sevärdheter, och jag cyklade omkring i området i tre dagar, något som jag skulle påstå är minimum för att få grepp om det hela. Jag rekommenderar alla som har tid att köpa en veckobiljett för att verkligen kunna se allt i lugn och ro.

I förrgår var det vår självständighetsdag. Jag hörde att Tarja såg acceptabel ut under balen. Själv försökte jag få tag på levande ljus att sätta i fönstret, men butiken tycktes inte hålla sig med sådana. Den höll sig inte heller med några finska matprodukter, så det slutade med att jag satt på mitt rum och åt tyskt rågknäckebröd och drack en miniflaska svensk vodka tillsammans med min lätt roade resekumpan. Vad gör man inte för sitt hemland?

Och så ett meddelande till alla med trilskande mage: ta Ciprofloxacin. “I never shat so good in my whole life” tyckte min irländske resekamrat, och jag kan bara hålla med honom. Tack Ratiopharm!

Det är gratis!

2005-12-01T11:31:00.000+02:00

Oj vad vi turister är förutsägbara!
Jag är i Sihanoukville, en stad i södra Kambodja dit de flesta resenärer kommer för strandens skull. Det är en lång och vit strand som på bara ett fåtal år har förändrats från en “hemlig” backpackerdestination till en inte lika hemlig destination - dock fortfarande främst för backpackers. Det innebär att de många restaurangerna längs strandkanten inte kan differentiera sig genom olika priskategorier, och inte heller genom en avvikande meny, eftersom backpackers i regel är ett synnerligen kräset släkte när det kommer till mat. Så vad gör man? Ger saker på köpet? Nej, man går ett steg längre: man ger saker gratis, till och med utan att man köpt något från början.
Det innebär att de riktiga budgetresenärerna får se sin kanske våtaste dröm gå i uppfyllelse: gratis övernattning!
Det är här förutsägbarheten kommer in i bilden. Få en backpacker att slå sig ner i en av dina solstolar vid Sihanoukvilles strandkant, och han flyttar inte på sig på hela dagen. Inte en centimeter. Han kommer lugnt att sitta och beställa både frukost, lunch och middag av dig, och det utan att över huvud taget fundera över vad notan landar på i slutändan. Så enkelt är det. Om du dessutom ger honom gratis övernattning i din restaurang är sannolikheten mycket stor att du har en stamgäst dygnet runt i en vecka.
Nu är den här gratis övernattningen inte någon natt på Shangri-La direkt. Den äger i regel rum på loftet ovanför restaurangen, på madrasser som sett bättre dagar. Men man brukar få låna ett myggnät.
De flesta restaurangerna vid Occheuteal beach erbjuder nu “Free Accomodation!”, och de mera innovativa har börjat variera lockbetet genom att addera gratis drinkar, droger och andra dumheter.
Nu får jag Sihanoukville att låta som en riktig håla, men det är inte hela sanningen. Liksom så många andra platser är staden precis vad man gör den till. Till exempel kan man söka tillflykt till en (nästan) öde ö för ett par dagar, vilket var precis vad jag och mina två resekumpaner gjorde. Under en dagsutflykt med båt fick vi syn på en alldeles ljuvlig strand med ett fåtal bungalover diskret placerade i skogsbrynet invid stranden, och eftersom vi inte direkt hade ett pressat schema just då såg vi till att återvända dit nästa dag med vår packning.
Två nätter stannade vi, och under dagarna däremellan gjorde vi, ganska exakt, ingenting. Jo, vi kastade lite frisbee längs med stranden (därför ser min rygg just nu ut som en orm i ömsningstider). Och vi åt chokolate pancakes. Och pancakes with Mars bars. Och Deep fried Mars bar. Och vi sparkade lite med foten för att hålla hängmattan i rörelse. Det var väl ungefär det.

Happy! Lucky! New!

2005-11-22T04:25:00.000+02:00

Alla som rest i Sydostasien, och de flesta andra också, har hört uttrycket “Same same but different”. Det är en av många fraser som tillkommit när ett väldigt vagt begrepp om det engelska språket ska användas för att göra så effektiv reklam som möjligt (“Why would I buy that bracelet from you? The one that that guy is selling looks exaclty the same.” - “Yes, same same... but different!”). Outtröttliga turistarbetare som sydostasiaterna ofta är förstår de att det mesta går att vända till ens fördel, och plötsligt har man en uppsjö hiskeligt populära t-skjortor med texten “Same same but different” på (i Laos är det nog bara t-skjortan med BeerLao på som är populärare).
I Phnom Phen är det dock andra uttryck som dominerar, nämligen “Happy!”, “Lucky!” och “New!” “Happy!” kommer förstås från de ack så populära glada pizzorna, shakarna och pannkakorna som dammiga och desillusionerade backpackers hugger in i så fort tillfälle ges. Det här är inte ens något som är speciellt riskabelt för försäljaren, eftersom användningen av marijuana i matlagning har en lång tradition i Kambodja och därmed inte tas på speciellt stort allvar av polisen. Så självklart döps vandrarhem, restauranger och turistupplysningskontor till något som involverar ordet “Happy!”.
“Lucky!” är prostitutionens förtjänst. “To get lucky” verkar stå högt på på många resenärers önskelista, men går man in till turistkontoret “Lucky! Lucky!” i jakt på närkontakt lär man bli besvviken. Lucky Burger serverar också, så vitt jag vet, bara burgare och inget annat.
“New!” kommer sig nog bara av tron att alla turister alltid vill ha något nytt, vilket de kanske vill, men nog tycker jag ändå att en butik som heter New! New! är mest avskräckande.

För att göra en total kovändning kan jag meddela att jag i går besökte Choeung Ek Genocidal Center. Namnet ger sken av att vara en av de mera makabra turistattraktionerna man kan tänka sig, och det är den kanske också, men tack vare kambodjanernas förmåga till nedtoning och underdrift känns platsen aldrig så tryckande som ett besök i Treblinka eller Babi Jar.
Choeung Ek är ställlet där Pol Pot, Sydostasiens kanske mest ökända despot och tillika massmördare, beordrade livet av över 8000 landsmän. Kulor sågs ofta som allt för dyra för att slösa på enkla bönder, så i regel valde man att helt enkelt slå ihjäl fångarna, och begravningen skedde oceremoniellt i massgravar. De här 8000 offren är i dag ihågkomna genom ett minnesmonument innehållande alla deras skallar, sorterade enligt ålder och kön.
Jag vet inte om det är minnesmonumentets overklighet eller informationsskyltarna skrivna på typisk asiat-engelska som gör det, men platsen känns allt annat än dramatisk. Barn springer omkring och tigger, guider berättar engagerat om platsen och Pol Pots regim, och solbrända turister tar bilder på varandra framför monumentet med de 8000 skallarna.

Henriks äfventyr 2.0

2005-11-19T10:35:00.000+02:00

Jodå, gott folk, Henrik lyckas ibland bemästra tekniken. Nu finns det några bilder på den här bloggen också. Inte så många dock, mest för att jag är hiskeligt lat med att ta bilder, men också för att min kamera kollapsade för ett par veckor sedan och det var inte förrän i dag som jag lyckades få den lagad. Undanflykter, undanflykter...

Dessutom finns det nu å, ä och ö i alla gamla inlägg, så medan ni ser på bilder kan ni kontrollera allt ni inte förstod i den hebreiska det lätt blir när prickar och bollar saknas.

About Mama

2005-11-13T12:58:00.000+02:00

En del vandrarhem blir legendariska i resekretsar, och Mama’s Guesthouse på Don Det är ett av dem. Don Det är en av de 4000 öarna i Laos södra spets, en plats för avkoppling och ... ja, avkoppling. Jag, precis som så många andra backpackers, hade egentligen bara ett problem med stället: det var svårt att komma därifrån. Inte för att kommunikationerna inte skulle fungera, utan för att det helt enkelt är svårt att hitta någon god orsak att fara någon annan stans.
Mama’s Guesthouse ligger på Don Dets östra sida, och delar “byggnad” med Rasta Café, som också drivs av Mama. Att jag skriver byggnad med sitationstecken beror på att jag i regel kopplar ordet till något som åtminstone verkar en aning planerat. Mama’s Guesthouse är allt annat än det. Rummen har antingen väggar av bräder eller av bambu, beroende på hur mycket pengar för renovering det finns (“Mama have no money, later build more”), och ingendera räcker ända upp till taket. Några fläktar finns inte, och inte heller några eluttag. En sorts glödlampa som Mama kontrollerar lär finnas i en del rum. Men sängkläderna är rena. På terrassen hänger öns största ansamling av hängmattor, och de är en viktig orsak till att Don Det är så svårt att lämna. Att bara ligga en hel dag och se solen gå över himlen, samtidigt som man praktiskt taget blir matad av Mama och hennes familj, är alldeles för enkelt.
Men tillbaka till Mama. Mama är en hyperaktiv kvinna i 60-årsåldern, som ler alla dygnets minuter och därmed blottar sina rödsvarta tänder som fått färgen av ett idogt tuggande av betelnötter. Hon driver Mama’s Guesthouse med järnhand, och till sin hjälp har hon sina döttrar och deras döttrar och söner. Inte bara håller Mama ordning på sin personal, hon håller också ordning på sina gäster. Försöker man gå ut ur vandrarhemmet, något man gör förvånansvärt sällan, stoppar hon en alltid och frågar “Where go now?”. Om man då svarar något som faller henne i smaken ger hon tummen upp och släpper förbi en. Om man tänker sig ut på något som hon av någon anledning anser att man inte ska göra just då (som äta någon annan stans) säger hon helt enkelt “No”. Och man vill inte säga emot Mama.
Mama tar också initiativ åt en. Uppenbarligen anser hon att man borde lukta gott även om man bara tänker ligga i hängmattan hela dagen (en sysselsättning hon för övrigt uppmuntrar helhjärtat eftersom det innebär att man köper mat och dryck av henne hela dagen). Det var inte bara en och två gånger man blev tillsagd att ta en dusch. Att dricka öl är också något hon anser är helt rätt, och följaktligen kommer antingen hon eller någon av hennes familj till ens hängmatta var tionde minut och upplyser en om att de är redo att sälja en eller flera Beer Lao åt en. Om någon i ett sällskap beställer mat står de helt enkelt kvar tills alla har beställt åtminstone något smått.
Mama har en extra familj bestående av en ansamling hundar och katter. De hittas oftast liggande i ens säng eller tuggande på ens halvätna lunch. Tiken, som vi döpte till Barbeque, födde femlingar sista dagen vi var där, något som Mama förstås var entusiastisk över. “Party tonight, party tonight!” ropade hon glättigt, men hon sade samma sak alla dagar, så det behöver inte ha betytt så mycket. “Party” innebar oftast att Bob Marley spelades på hög volym och att allt annat egentligen var som vanligt.
Men den kanske märkligaste händelsen på Mama’s är när man ska betala. Man betalar nämligen inte när man beställer, och inte heller när man ätit upp maten, eller ens på kvällen. Inte heller skrivs ens beställningar upp någon stans. Nej, med några dagars mellanrum vandrar Mamas döttrar omkring och tar betalt, och då gäller det att veta exakt vad allt man beställt av dem under tiden som gått. Om de tycker att ens uppräkning verkar för kort kommer de med tips om vad man antagligen borde betala för (“Beer Lao?” - “No, I haven’t had any beer.” - “Sure you have no Beer Lao?” - “Yes, I’m sure, I just had water.” - “You had Beer Lao.”).

Nåja, efter några dagar av dekadens är jag nu tillbaka på resande fot. Jag har lämnat Laos och kom i dag in i Kambodja, Stung Treng. Hittills är det hyvens.

Det första stora köpet

2005-11-11T12:57:00.000+02:00

Jag har gjort min allra första stora investering under resan. Det handlar om en gitarr som jag köpte för 13 dollar. Den är liten, ful och omöjlig att stämma - när strängarna låter bra inbördes låter ackorden illa, och när man stämt efter G-dur låter A-dur illa. Och så vidare. I priset ingår också det tvivelaktiga nöjet att bära omkring på en gitarr samtidigt med ryggsäcken och lilla väskan.
Men det var värt det. Jag och mina resekamrater lyckas inte bara roa oss hejdlöst med sång och spel under tråkiga bussresor eller bland hängmattorna på vårt vandrarhem i Don Det, där vi är just nu - vi har också nöjet att hejdlöst irritera våra medresenärer. Paul Simon visar sig fungera rätt bra när Finland, Frankrike och England sjunger tillsammans. Addera Israel, Argentina och Tyskland, och Paul Simon fungerar fortfarande fint.

Livet är en fest

2005-11-10T12:55:00.000+02:00

Det har varit ett par dagar med mycket fest och märkliga upplevelser. Det hela började i Paxong, där vi hade planerat att övernatta, titta på ett vattenfall nästa förmiddag och sedan resa vidare till Sekong. Vi lyckades rätt bra med de två första delarna, men när vi kom tillbaka från vattenfallet började det regna våldsamt, så vi sökte skydd under närmsta tak. Det taket visade sig hysa en familjefest till minne av någon släkting som omkommit i en båtolycka, och att bjuda in främlingar, framför allt utlänningar, till festen skulle tydligen hjälpa de avlidna att ha det bra i nästa liv.
Sagt och gjort, plötsligt satt vi på golvet mitt i en cirkel av laoter som åt, drack och skrattade så det stod härliga till. Alla ville skåla med oss och binda vita snören runt våra handleder för att symbolisera vänskap och ge oss lycka och välgång. Ett par av männen i sällskapet kunde aningen engelska, så de tog oss under sina vingar och förklarade vad som pågick. Medan familjens barn dansade till Britney Spears i tamburen fick vi höra om männens tankar om deras land, krig, ekonomi och allmänna syn på livet. Sedan ville kvinnorna höra oss sjunga sånger från våra hemländer, vilket vi förstås gärna stod till tjänst med. Jag bidrog med Vem kan segla och nationalsången, vilket mottogs med glada rop, applåder och påfyllnad i glaset - som om det inte skulle hållas fullt ändå!
Yra av den oväntade händelsen tog vi oss ett par timmar senare vidare till huvudgatan för att stiga på en buss. Vi fick veta att den “borde komma någon gång mellan klockan fyra och fem”, vilket är en ganska typisk tidtabell i det här landet.
Festen fortsatte på kvällen. Vi satt på ett matställe i Sekong och åt nudelsoppa när en ung man plötsligt satte sig vid vårt bord och presenterade sig som Thitsavanh, engelskalärare. Han ville gärna träna sin engelska, och eftersom han var en trevlig prick hörde vi oss för om vad vad man borde se i staden och om han kunde visa oss omkring lite. Det gjorde han med besked. Han tog oss med till en dans i traktens tempel där praktiskt taget hela staden var samlad för svänga sina lurviga, och eftersom vi var de första västerlänningarna de sett på ett bra tag, och definivt de enda vita typerna på hela stället, blev vi snabbt populära danspartners.
Dans i det här landet går ut på att en orkester spelar populära slagdängor av antingen laotiskt, thailändskt eller vietnamesiskt ursprung, och sedan dansar man parvis i en cirkel som långsamt rör sig motsols. Ingen kroppskontakt förekommer mellan dansparen, speciellt kroppskontakt mellan kvinnor och män anses aningen olämpligt i Laos. I stället står man mittemot varandra, och att berömma sin partners dansstil verkar vara närmast obligatoriskt.
Även här lyckades jag bidra med en sång, eftersom orkestern (en kille med synth med färdiga trumkomp samt en sångare) frågade om någon av oss “falanger” kunde några engelska sånger. Jag intog synthen och sjöng en I Will Survive med väldigt få korrekta textrader och rena toner, men vad gör det i ett sällskap där tramp på stället och små handrörelser bedöms som “fantastisk dansstil”...

Thitsavanhs vän Noi visade sig äga en gitarr, så vi stämde träff nästa morgon för att sjunga lite och äta frukost. Det blev en lång frukost. Vi träffades klockan 10, och åtta timmar, två liter lao lao och minst tio Take Me to Your Heart senare skildes vi åt för att stiga på kvällens sista buss till Attapeu. En perfekt söndag skulle jag påstå.

På tal om kroppar

2005-11-08T12:51:00.000+02:00

“That’s Lao humor for you” konstaterade Pip från Manchester när ett par laotiska kvinnor skrattande sade att vår franska resekamrat var tjock för att hon äter för mycket. Nästa dag upprepades proceduren ombord ett bilflak, där de omkringsittande kvinnorna lugnt klämde på hennnes ben för att se hur de kändes. Att någon har mera fett på kroppen än vad som kommer av några nävar ris och lite grönsaker per dag är i det här landet, precis som i Kina, något rätt anmärkningsvärt, och när folk pekar, känner och skrattar menar de absolut inget illa. De är bara förvånade och nyfikna.
Jag och mina resekumpaner Pip och Aline rör oss för tillfället i Laos södra delar. För att komma hit tog vi nattbussen från Vientiane till Pakse, vilket kunde ha varit en behaglig resa men ändå inte var det. Kunde ha varit för att bussen var en så kallad vip-buss med gott om benutrymme, luftkonditionering och karaoke i nedre våningen. Ändå inte var det för att jag sov ganska exakt noll minuter under hela färden. Att sova sittande tycks inte vara min grej.
I Pakse turistade vi industriellt under en förmiddag, eftersom vi planerade att resa vidare redan nästa dag. Det innebar att vi såg den lokala katolska kyrkan (sic), ett kinesiskt tempel (sic igen), ett monument över hjältarna från frihetskriget, och det lokala museet med bilder på muntra minoritetsfolk som drack hemlagat brännvin med sugrör.

Slagsmål i Vientiane

2005-11-01T12:51:00.000+02:00

Jag var på boxning här om dagen. Laoboxning, eller Muay Lao, för att vara exakt. Det var en ren slump att vi fick nys om tillställningen. Jag och min resekumpan Matijs vandrade till stadion i Vientiane för att se om det var någon intressant fotbollsmatch eller liknande på gång, och råkade då se ett handskrivet plakat som berättade att något skulle hända nästa dag klockan 19.30. Vi frågade en man som satt och grillade kött vid ingången, och han berättade ivrigt om någonting på laotiska och boxade i luften. Sedan pekade han åt ett håll som kunde innebära egentligen vad som helst, och vi vandrade ditåt. För att göra en lång historia kort hittade vi boxningsringen några timmar senare, och på kvällen tog vi oss dit tillsammans med några andra resenärer. Vi togs emot med både glädje och förvåning - folk sade att vi var de första västerlänningar som någonsin hittat dit, men det har jag svårt att tro. En av tränarna försökte uppenbarligen värva oss som supportrar för hans protegéer, för han gav oss platser i vip-avdelningen (plaststolar i stället för träbänkar) och bjöd oss på varsin flaska energidryck.
Under första matchen var det lite som att vara tillbaka i lågstadiet igen: två killar i 12-årsåldern som slåss för brinnkära livet och en massa folk som står i en ring runtomkring och hejar. Den här gången bestod dock inte påhejarna av andra barn, utan av vuxna (och oj! vad de hejade), och i stället för brottning, hårdragning och klösning utdelades det sparkar i ansiktet. Visst var det lite obekvämt att se, och hela matchen igenom satt jag och hoppades att ingendera skulle lyckas slå knockout på den andra, men de verkade veta vad de gjorde. Efter den första kampen togs ringen över av vuxna, och det hela tog fart på riktigt. Fyra sådana slagsmål fick vi se, varav två avgjordes på knockout (kickout kanske är ett bättre ord), och två avbröts av domaren för att endera parten började vackla omkring betänkligt.

Vientiane är en härlig stad. Många backpackers som jag träffat på andra ställen i landet sade att de inte alls trivdes i Vientiane, och att här inte finns något att göra, men de måste ha varit någon annanstans, för det stämmer inte på något vis i världen. Visst, om man med “inte finns någonting att göra” menar att man inte kan vara ute och festa till 4 på morgonen så stämmer det visserligen. Vid midnatt är allt stängt. Jämför man med Vang Vieng, där de flesta resenärer varit innan Vientiane, finns här heller inte några utpräglade backpackernästen med dåligt imiterad västerländsk mat, Friends på tv och gräs i milkshaken. Det som däremot finns är ett högintressant nationalmuseum, riktigt bra restauranger och kaféer, guldfärgade tempel, lätt trafikerade huvudgator och otrafikerade smågator, och en väldigt inbjudande stämning. Och så - klischévarning! - människorna, som är glada, hjälpsamma och öppna, utan att vara påträngande. De är vana med turister, men har inte tröttnat på oss, något som hänt i många turisthålor, vilket gör dem väldigt lätta att ha att göra med.

Det är något med mig och asiatiska universitet som inte går ihop. I varenda större stad jag besökt har jag försökt ta mig till universitetet för att åtminstone se hur det ser ut, och kanske hitta någon student som kan visa mig runt. Den enda staden jag lyckades med det i är Nanning, och när jag var där hade alla semester så det räknas nästan inte. I övriga städer har alltid något kommit i vägen. I Kina stod universiteten helt enkelt inte där kartan sade att de skulle stå - kanske Partiet försöker gömma dem - och här i Vientiane hittade jag inte vägen. När jag till slut trodde att jag var på rätt spår hoppade cykelkedjan och fastnade, så jag måste begära hjälp av några bönder. De skruvade, bultade och oljade så det stod härliga till en stund, men efter det började det bli mörkt så jag vände tillbaka.

I morgon bär det av mot okända mål. Södra Laos står först på tur under någon veckas tid, och sedan borde jag börja ta mig mot Kambodja.

Snusnäsdukens lov

2005-10-23T08:11:00.000+03:00

Det var ingen liten spottloska hon avfyrade, men ändå gjorde hon det så där lite av bara farten med en nochalant vridning av huvudet. Och den landade rakt på mitt ben. Hennes man såg vad som hände, och gned runt loskan på mitt ben en aning, men eftersom jag var helt täckt av rött vägdamm resulterade den ynkliga borttorkningsproceduren endast i att mitt lår fick en tegelröd färg. Sedan var det inte mera med det. Min resekamrat, Matijs från Holland konstaterade roat att “Skulle du vara i Amsterdams Red Light District skulle du vara tvungen att betala för att få en flicka att spotta på dig. Nu är det åtminstone gratis”.
Det här hände under bussresan mellan Luang Nam Tha och Huai Xai i norra Laos. “Bussresa” är visserligen ett vilseledande uttryck, bortsett från att man per association kunde kalla den en bussresa eftersom den startade från en busstation. Den nio timmar långa färden tillryggalades nämligen på ett par bänkar uppe på ett bilflak. Antalet passagerare som egentligen rymdes där var sex, men vi var omväxlingsvis mellan åtta och tio personer som skumpade fram med lår och axlar tryckta mot varandra, medan bilen arbetade sig fram på huvudvägen mellan Luang Nam Tha, som är en provinshuvudstad, till Huai Xai, Laos gränsstad till Thailand. Jag behöver kanske inte säga att ordet “huvudväg” också är synnerligen missvisande. Det handlar alltså om en enfilig dammig grusväg som slingrar sig fram mellan, och upp och ner för, de djungelklädda bergen i norra Laos. Synnerligen vackra områden, kanske bland de vackraste jag någonsin sett, men när man sitter nio timmar nästan i ett streck på en skumpig hård bänk utan att kunna justera sittställningen mera än marginellt gör det liksom ingen större skillnad hur vacker omgivningen är.
Men det kunde ha varit värre. Till exempel tog resan bara nio timmar, jämfört med de tio som vi blev utlovade av biljettförsäljaren. Och så var det det här med snusnäsduken. En snusnäsduk är alltså den där trasan som en del knyter upp håret med, har runt halsen som scarf eller annars bara har med sig i fall den skulle behövas. Och behövs gör den på en sådan här resa. Det är nog bara tandborsten och tvålen som jag använder oftare. Jag knyter snusnäsduken över huvudet när solen lyser starkt och jag inte har hatten med mig. Jag knyter den runt halsen om jag sover i ett rum med för kraftig luftkonditionering. Jag använder den som dynvar när sängkläderna verkar otvättade. Och jag knyter den för munnen när vägdammet yr, som det gjorde på den här resan. Hade jag inte haft min snusnäsduk med mig hade jag antingen varit tvungen att dra upp t-skjortan för munnnen stup i kvarten, eller bara accepterat att mina lungor vid slutet av dagen sett ut som en dålig dag i ett beduinläger.
Så det var snusnäsdukens lov. Don’t leave home without it. Vad gäller kvinnan som spottade på mig så kunde hon inte rå för det, och en spottloska var ändå bättre än alternativet. Hon var nämligen åksjuk och spydde med jämna mellanrum under tre timmars tid, så med tanke på det var en liten spottloska inte mycket att oja sig för.

Den dagen, i onsdags var det, gick alltså i resandets tecken. Det gjorde också torsdagen och fredagen, då jag och Matijs åkte båt från Huai Xai till Luang Prabang. Åtta timmar per dag satt vi på hårda träbänkar och såg landskapet glida förbi i makligt tempo. Skulle det inte vara så obekvämt för min beniga rumpa att sitta på det viset skulle det ha varit en synnerligen avslappnande resa, men nu var det mera en tripp som var trevlig i teorin. Till skillnad från bussresan, då det var vi och en skock laoter, så delade vi båten med ett 40-tal västerlänningar. Där fanns alla typiska grupper man stöter på under sådana här långresor: franska par i 60-årsåldern som är ute och upptäcker sina gamla kolonier, svenska flickgäng i 19-årsåldern som lever livet innan de slussas in i folkhemmets i dag närmast obligatoriska universitetssystem, skäggiga britter som tar sin första sup riswhiskey klockan 11 på förmiddagen, och männen av varierande nationalitet som ägnar största delen av tiden åt att byta objektiv på sin Nikon D70 för att kunna ta den perfekta bilden när den dyker upp. Och så förstås vi som sitter och iakttar allt det här och tror att vi inte går att placera i någon typisk grupp.

Luang Prabang är en riktigt mysig stad, trots sin uppenbara inriktning på turister. Den är Laos näst största stad, vilket inte innnebär så mycket mera än att här finns ett par vägar med asfalt på. Däremot finns här också ett par riktiga kaféer av franskt slag (jag vet, vi tycket inte om Frankrike) där man kan sitta i flera timmar mer sin iskaffe och nybakta kanelbulle och titta på folkvimlet eller läsa en god bok. Det är nu man märker hur vidunderligt skönt det är att vara ute ur Kina. Visst är Kina ett intressant land, kanske ett av de intressantaste i världen på många sätt, och jag kan bra tänka mig att bo där en period för studier eller arbete, men som reseland är det oftast bara irriterande.

På tal om Kina kunde jag äntligen ta mig en titt på min egen blogg när jag kom ut därifrån och läsa de kommentarer som ni lämnat åt mig. Skoj att märka att folk följer med vad man gör. Vi hörs!

/H

PS. Bilden är från en festival i Huay Xai som jag råkade stöta på. På gatorna var det karnevalstämning när folk dansade runt sina hembyggda båtar, som sedan sattes i floden och flöt iväg. Grabbarna på bilden var kanske de enda på plats som inte var fulla som sprutor av laolao. DS.

En upplevelse att minnas

2005-10-18T07:22:00.000+03:00

Efter en tids tystnad kan jag med stolthet berätta om resans största upplevelse hittills! Det handlar om en två dagars vandring i bergstrakterna kring Luang Nam Tha i norra Laos, och ett besök i en minoritetsby. Den här sortens aktiviteter har länge varit förbjudna i Laos, men år 2000 bestämde sig partiet för att tillåta en del turer under ledning av registrerade guider, så verksamheten är fortfarande i sin linda. Vandringen jag och fyra andra resenärer jag träffade på bussen från Mengla till Luang Nam Tha tog hade bara varit öppen en månad, och vi var den fjärde gruppen någonsin att besöka byn - en stor sak bara det.

Efter sex timmars vandring i tropisk skog, längs halvmeter djupa vattenströmmar, förbi ett statligt vattenfall, och över två berg som fick oss alla att tappa andan både av ansträngning och på grund av den vackra utsikten, kunde vi skymta byn tillhörande Akha-folket i en dalgång. Husen var placerade i små grupper om två eller tre längs bergväggen, och när vi kom närmare kunde vi se att de var byggda på stolpar och väggarna var gjorda av glest flätade bambublad. Den första människan som mötte oss var en barbröstad kvinna iklädd en traditionell kjol, och ur samma hus som hon kommit ut ur tultade snart också ett antal barn som med stora ögon följde oss genom byn. Barnen ökade snart till en stor massa som ropade "sabaidii" åt oss, det enda ord på landets språk de kunde. Förutom barnen rörde sig också en hel mängd olika djur mellan husen, framför allt höns, grisar och hundar. De vuxna stod vid husen och såg roade, intresserade, fundersamma ut. När kvinnorna log kunde man se att deras tänder var helt och hållet svarta, vilket beror på att de målar dem med en färg som skyddar dem, samtidigt som det anses vackert.

Vi inkvarterades i ett hus lite vid sidan av bebyggelsen som fungerade på samma sätt som alla andra hus i byn: i den ena halvan sover man, i den andra kokar man mat och sitter på det packade jordgolvet och äter. De stora bladen fran bananträd används som engångsbordduk, och på dem läggs maten. Först och främst en stor hög klibbigt ris som äts med händerna, närmare bestämt genom att man rullar en liten boll i handen och doppar den i de såser som finns tillgängliga. Övrig mat äts också den med händerna, så allt är tillagat i lagom stora bitar. Mest äter man grönsaker i de här trakterna, men när man får tag på kött är det fest. Dagen vi anlände hade en av familjerna lyckats ta livet av ett vildsvin, och det grillades för fullt över en eld i utkanten av byn. Husfadern berattäde stolt att hans familj, egentligen tre familjer, skulle dela på maten under kvällens middag.

Som ni märker har jag svårt att organisera mina tankar kring det här besöket. Det väckte många tankar om de här byarnas framtid, människornas levnadsvillkor och hälsa, och ocksa ens egen romantiserade bild av allting som avviker från det sorts liv man ser som norm. Men framför allt är jag glad över att ha fått besöka en by som den här innan de helt försvunnit.

Nästa dag, det var alltså i går, vandrade vi hem över berg, mellan risfalt och över en flod som vi korsade genom att simma, och kom tillbaka till Luang Nam Tha vid femtiden. Jag var helt slut vid det här laget, men det visade sig vara full moon party samma kväll (inte den sortens full moon party som ordnas i Thailand), och eftersom den festligheten bara ordnas en gång i året ville vi ju inte missa det, så vi for ut och gjorde staden osäker. På vägen till festen fick vi sällskap på bilflaket av tre män med kulsprutor. De påstod att de var poliser, men jag vet nu inte. Glada var de i alla fall, och pratade muntert om det ena och det andra utan att vi förstod någonting. På restaurangen vi åt på träffade vi en full kille (enligt honom själv var han bara lite "tipsy" men det var långt från sanningen) som nog ville någonting specifikt men han lyckades aldrig riktigt få fram det. Gissningsvis var han homo och intresserad av var israelen i vårt sällskap, Golan.

På festplatsen fanns det ett antal dansbanor med levande musik. Ibland fanns det bara elekricitet för att hålla igång själva musikutrustningen, så musikerna fick stå i mörker. Musiken var laotisk, bortsett fran en uppspeedad version av One Way Ticket som jag tror spelades för att vi satt i publiken. Dansade gjorde folk också, men inte desto mera än lite steg fram och tillbaka och det vanliga osäkra viftandet med armarna, eftersom man inte vet vad man annars ska göra med dem. Någon pardans förekom inte, eftersom allt utöver att hålla handen bland folk anses ofint här. Däremot blev jag bjuden att dansa flera gånger av killarna vi delade bord med. När dansen var klar tackade vi varandra genom att göra den traditionella hälsningen med händerna.

Och så dracks det öl, Beer Lao, vilket är en riktigt god brygd. Gruppen vi satt med kunde ingen engelska, men lyckades i alla fall förklara att gängse sed är att man köper två öl per man åt gruppen. Sedan hällde alla upp åt alla med sådan fart att man knappt kunde ställa ifrån sig glaset utan att någon var där och fyllde det igen, vare sig det behövdes eller inte. Lite Laolao, det lokala hembrända, och någon sorts riswhiskey cirkulerade också. Kvaliteten var tvivelaktig, och i morse hade jag huvudvärk. Men det var en rolig kväll, trots, eller snarare på grund av, alla märkligheter. Vi fick skjuts de 10 kilometrarna till hostellet med några motorcykelburna män som gärna tjänade en dollar för lite nattkörning.

Pizza och öl

2005-10-10T08:22:00.000+03:00

Jag visste ju att sådana stunder skulle komma och att det bara gäller att bita ihop och inte bekymra sig, men när man är mitt i det är det svårt att tro att det ska gå över. Jag talar förstås om hemlängtan. I mitt fall handlade det inte direkt om längtan att vara just hemma, utan snarare om en allmän oro i kroppen som under dagens lopp förvandlades till en brinnande irritation - ett Eichholzskt hat rentav för de som vet vad jag menar med det - gentemot allt och alla. Eftersom jag var cykelburen den dagen - det här var i fredags - kändes det som om varenda kines på cykel, i bil, buss eller kärra förtjänade ett rejält kok stryk.
Det fanns inte mycket annat att göra än att ha en kväll av moraliskt och kroppsligt förfall. Med andra ord, jag sökte upp en pizzeria (Kunming är trots alls en turiststad) och beställde en jättepizza med getost som jag visste att jag skulle bli illamående av, plus ett par stora öl. Efter att ha rivit ner lampan ovanför mitt bord ett par gånger (den var inte riktigt byggd för män i tvåmeterstrakten) stegade jag sedan ut därifrån med svällande buk och växande självförtroende. Ett besök i dvd-butiken senare kunde jag lägga mig ner i hotellets säng och se på filmhistoriska mästerverk som xXx2 och Fantastic 4.

På tal om hotell så har jag nu flyttat ut från mitt lyxhotell jag bebodde i helgen. Jag kände ett stort behov av att skämma bort mig själv, så jag satsade 230 yuan per natt i två nätter på ett hotellrum med badkar, rena sängkläder och telefon. Telefon skulle det visserligen vara värt att betala för att slippa ha på rummet, för gängse tankegång i det här landet tycks vara att en ensam man på hotell förtjänar sällskap. Med andra ord ringer det prostituerade med jämna mellanrum dygnet runt. Efter några samtal drog jag ur kontakten.
Mitt nya "hotell" har en betydligt mindre räkning, och rummet är komplett med färg-tv från 70-talet, söndrigt myggnät i fönstret och smutsiga sängkläder. Nåja, det är bara för två nätter, för i morgon bär det av till Jinghong, där jag ska cykla omkring ett par dagar, för att sedan bege mig över gränsen till Laos. Förutsatt att jag får mitt visum i morgon det vill säga. Mannen på Laos ambassad verkade vara av den äkta sydostasiatiska det-händer-när-det-händer-stilen, så man kan väl inte veta helt säkert.

För den som vill studera kinesiska tror jag att Kunming kan vara ett bra ställe. Här finns i alla fall ett stort universitet med en avdelning för att lära ut kinesiska åt utlänningar, och i närheten av universitetsområdet finns det mängder av kaféer och matställen riktade åt västerlänningar där man ser idel vita ansikten, så tydligen är det populärt.

Inga bönor i glassen tack!

2005-10-06T09:05:00.000+03:00

Ibland är det inte de exotiska maträtterna som gör en förvånad. Jag har liksom ingenting emot att folk äter hund, skorpioner, testiklar och larver - tvärtom provar jag gärna själv. Däremot baxnar jag totalt av de märkliga matkombinationer man stöter på. Ta nu bara glassen här i Nanning. Jag sitter i frid och ro på ett lite finare matställe och tänker att nu ska jag äta glass! Så jag beställer in en portion med det lovande namnet "Tre skatter". "Undar vad skatterna är? Kanske choklad, jordgubb och toffee inbäddat i ett berg av vaniljglass" funderar jag i mitt stilla sinne medan jag väntar.
Icke. "Glassen" är någon sorts isröra, och "skatterna" är tre försvarliga högar av jordnötter (okej), gröna bönor (mindre okej) respektive små röda kidneybönor (hell no!). Hur kommer man på den befängda idéen att häva röda bönor i glassportionen? Röda bönor läggs i chili con carne eller äts under fattiga perioder som sådana med potatis. De läggs inte i glassen!
"Nä, man kan ju köpa glasspinnar från kiosken" tänke jag naivt. Jodå, när man grävt sig förbi pinnar och strutar med majs- och ärtglass kom man till slut ner till den riktiga glassen, men när man öppnar den är den utan undantag (och jag provade på många ställen) smält och frusen, smält och frusen så många gånger om att den är oätlig.
Kontentan av det hela är att Kinas glassutbud har förvandlat mig från en försiktig idealist och understödare av småföretagande till en kallblodig multinationalist. Med andra ord går jag nu till McDonalds när jag är glassugen.

Oftast förstår jag mig på kinesernas sätt att uttrycka sig, och deras maniska undvikande av pinsamma situationer, men en sak har jag ännu inte forstått mig på. När jag pratar med kineser frågar de ofta om jag har någon kinesisk vän. Lite märklig fråga tycker jag, men jag brukar svara att nej, jag har nog pratat med en massa kineser men jag kände ingen när jag kom. Reaktionen är alltid den där sänkta blicken och skrattet som betyder att jag just har sagt något olämpligt och att de skrattar för att det inte ska bli pinsamt. Förklara det för mig någon.

För övrigt är Nanning en vacker stad med ett bra utbud av det mesta (utom engelsksprakiga tidningar, damn it!), men det har ända varit några ensamma dagar för min del. Detta eftersom här inte finns några icke-kineser alls. Jag har sett sammanlagt fyra västerlänningar vid två olika tillfällen, vilket gör det sociala livet aningen begränsat. Jag menar, visst kan man försöka prata med kineser, men de kan absolut ingen engelska alls, bortsett från en halv procent eller liknande som kan rabbla upp några fraser ur skolboken. Den halva procenten är i regel universitetsstuderande med engelska som huvudamne! Visst har det blivit ett par luncher med kineser som svettas fram några fraser på engelska, men det är bara irriterande i längden, och dessutom har de ju jobb, skola och sånt att sköta, så förutsättningarna att umgås med dem är minst sagt dåliga.

Nåväl, i dag far jag till Kunming, och där ska situationen vara en annan.

Ta ledigt bara!

2005-10-03T06:36:00.000+03:00

Kinas nationaldag är inte vilken helgdag som helst. Den är inte vilken nationaldag som helst heller. Nej, Folkrepubliken Kinas nationaldag, dagen då man minns Mao Zedongs utropande av arbetarnas och proletariatets nation, ska firas med - ledighet. Och då menar jag inte en dags ledighet plus eventuella klämdagar, nej då!, vi minns grundadet av kroppsarbetets högborg och intelligentians förtryckssystem med en hel veckas ledighet.
Jag visste förstås det här, men de flesta butiker, banker och postkontor har öppet ändå, så jag tog för givet att jag skulle kunna följa min ursprungliga plan: skaffa ett vietnamesiskt visum genom den enda instans som gör det i Nanning, eller i hela södra Kina förutom Hong Kong för den delen, nämligen FIT. Jag gick dit, beredd på att processen skulle ta 10 arbetsdagar, som jag skulle använda till att resa omkring lite i södra Kina, och när jag sedan fick visumet skulle jag direkt glida ut ur landet med en dag kvar på mitt kinesiska visum. Men, the best laid plans och så vidare...

Som ni säkert förstått av inledningen så blev det inget visum, för FIT har stängt hela veckan. Jag ids inte förklara alla regler som gäller för visum till de omkringliggande länderna, men kort sagt kan sägas att trots Sydostasiatiska nätverk och mycket prat om smidiga gransprocesser är det inte så jädrans smidigt. Nåval, efter ett par timmars research har lösningen uppenbarat sig: efter ytterligare ett par dagar i Nanning tar jag ett tåg till Kunming i Yunnan-provinsen väster om Nanning. Där besöker jag Laos konsulat och skaffar ett turistvisum, vilket ska ta högst tre dagar, och sedan far jag söderut in i Laos.
Grundplanen var att inte fara till Laos förran nästa år, kanske i februari, men det här blir nog också bra. Med god tur kan jag ordna ett Vietnamesiskt visum i Vientiane, och om inte det går far jag helt enkelt ner till Kambodja. På det viset borde jag komma till Bangkok i mitten av december, vilket var originalplanen.

För att inte trötta ut er med långrandiga redogörelser av reseteknikaliteter ska jag berätta lite om mat, närmare bestämt gatuserveringarna i Nanning. Det finns en mängd av dem, det är det första man kan konstatera. Det andra man kan konstatera är att man inte behöver oroa sig för om maten är färsk eller inte. Medan man väljer maträtt lever den nämligen ännu. Det är riktigt charmigt att köpa grillspett av en brud som lägger kol på glöden med ena handen och plockar duva med den andra.
Den berömda hunden, som ska vara en specialitet här, har jag dock inte sett mycket av ännu. En enda hund såg jag när jag vandrade bland matstånden, men den var redan tillagad och delvis uppskuren.
Däremot åt jag suspekta delar av okända djur nar jag plockade ihop en sorts nudelsoppa i ett av stånden. Metoden var att ta ett par nävar väl valda växter ur en korg och stoppa ner dem i grytan, där en mängd olika köttspett puttrade. Så tog man nudlar och lade i sin tallrik, hävde i sina grönsaker och lite spad, och därefter började kvinnan plocka upp spett efter spett och fråga vilka jag ville ha. Hon var mycket uttrycksfull när hon förklarade vad som vad vad. När spettet med bitar av mage togs upp pekade hon energiskt på sin egen mage, och när tungan togs fram strackte hon ut tungan och förde en massa ljud.
De runda kulorna tog jag utan att fråga några detaljer om.

Eftersom inga västerlanningar finns i den här staden stirrar folk efter mig, och det hela tiden. Grupper av flickor stannar och fnittrar, grabbarna pekar och nickar menande när de tror att jag inte ser dem, och barnen spärrar upp ögonen som om de ser julgubben för första gången. En del, av varierande ålder, ler glatt och somliga tar mod till sig och sager "hello!" eller till och med "how are you?". Jag brukar svara med ett leende, men jag har märkt att det i princip aldrig är en inledning till ett samtal, for det där lilla "hello!" är faktiskt det enda engelska ord de kan.
Ett par flickor satte sig dock vid mitt bord när jag käkade lunch här om dagen, och de kunde så mycket att de bjöd in mig till sin skola någon dag. De studerade traditionell medicin om jag förstod saken rätt. De har dock, som bekant, semester den här veckan.
Mera irriterande var karln som ställde sig bakom mig i går nar jag satt på internetkaféet och skrev mail. Han ville väl läsa lite vad han trodde var engelska, eller så var han bara annars nyfiken på hur det ser ut när man skriver västerländsk text. Han stod dock lutad över mig hela timmen med sin arm lutande på mitt armstod, men eftersom kineserna alltid står så nära varandra när de tittar på vad någon annan har för sig hade jag inte hjärta att säga åt honom att flytta på sig.

Baahih baahih på er! (Jag är i kantonesiskt område nu.)

Snabbmat på kinesiska

2005-09-30T15:14:00.000+03:00

Visst kan också kineserna det här med burgare, till och med att starta riktiga McDonaldskopior. Men vissa egenheter tycks de inte slippa ifran hur de än försöker. Låt mig berätta:

Efter en period av en meny bestående av frukt, gröt och ris - eftersom min mage inte riktigt varit överens med mig - kände jag mig plötsligt sugen på lite skräpmat, närmare bestämt burgare och franskisar. Men McDonalds kan man ju inte besöka hur sugen man än är (eller?) så jag begav mig till Chengdus eget burgarhak, Dicos. Det var en riktig kopia av McDonalds, komplett med maskot, menyer bestånde av burgare, pommes och läsk, och på väggen hängde bilden på employee of the month. Men istället for nötkött fyllde de bröden med friterad kyckling, som också bjöds ut i fristaende form a la Kentucky Fried Chicken. Jag beställde deras motsvarighet till Big Mac-menyn och satte mig ner och iakttog kunderna.

Så kommer en grupp skolungdomar in, högstadieåldern ungefär, och beställer in en massa mat. De var högljudda och ivriga precis som barnen är i den åldern när de släppts lösa på ett matställe på egen hand. Men här började skillnaderna sedan visa sig. Istället för att hugga in i sin egen mat, för alla hade fått varsin bricka med sin beställning, började händerna flyga över bordet åt alla håll. Precis som vid en helt vanlig kinesisk måltid tog de konsekvent mat från varandras brickor, även om de alla hade till exempel franskisar på sin egen tallrik. Ibland gick någon och köpte mera mat, och då tog alla för sig av honom när han kom tillbaka med brickan. Mitt i allt detta hällde pojkarna upp läsk åt varandra helt obemärkt, precis som man serverar té åt bordsgrannarna under en traditionell kinesisk middag. När jag senare tittade närmare på menyn såg jag att en hel del av alternativen var tänkta för en grupp människor snarare än enskilda personer.

Nu har jag just kommit fram till Nanning i södra Kina. Eftersom det är kväll valde jag att checka in på ett hotell nära tågstationen, och till min stora glädje var priset inte alls oöverkomligt. Dessutom finns det dator med internetuppkoppling på rummet, minibar så jag slipper springa ut och köpa vatten, och ett lyxigt badkar i badrummet. Så i kväll blir det borgerligt värre! Däremot träffade jag min första kackerlacka när jag packade upp väskan, men jag tror att den följt med mig från tåget.

På tal om tåg förresten, så fördrev jag en hel del av de 39 timmarna ombord med att spela kort med ett gäng kineser. De kunde ingen engelska alls, men de var så glada och öppna att jag nästan förstod vad de sade ändå. Och efter att jag vunnit några omgångar tror jag att de började uppskatta mitt sällskap också, för när jag vilade lunch i dag kom en av killarna och drog upp mig och förklarade med teckenspråk (ett vildsint strykande med högra handens fingrar mot vänster handflata) att nu jäklar skulle det spelas mera kort! Sagt och gjort, man är väl inte den som är den.

Tåg av olika sort

2005-09-24T08:04:00.000+03:00

Är man smart ser man på tågnumret när man bokar resor i det här landet. Jag gjorde ju inte det, och så gick det som det gick. Under resan från Peking till Xian gick det alldelen utmärkt, för det var ett T-tåg. Jag sov i "hard sleeper", som alltså inte har så mycket med hårda bäddar att göra utan snarare att de är aningen hårdare än de molnmjuka som "soft sleeper" är inredda med. Men i övrigt var det rent, fräscht, och de sex kojerna i två hög-mellan-låg-sängarna var inneslutna i någon sorts kupé, bortsett från att dörren fattades. Jag sov i översta kojen, och där fanns också kupéns bagagehylla, så man hade hela tiden kontroll på sin väska.

"Jädrans vad fina tågen är i den här landen!" tänkte jag muntert och bokade ett tåg från Xian till Chengdu utan att över huvud taget fundera på hurudant tåg jag tog. Det visade sig vara ett tåg utan bokstavslöst tåg. T-tågen är bäst, sedan kommer K och sedan Y om jag inte missminner mig. Sedan kommer ingenting, och sedan kommer de bokstavslösa. Och det åkte jag igen hard sleeper i. Här var bäddarna upphängda i någon sorts kättingmekanism, det var smutsigt, man vågade knappt stiga på golvet på grund av spottloskorna som flög genom luften varje stund, och väskorna ställdes på en hylla ute i korridoren. Nåväl, det gick bra och stämningen var munter.

I torsdags i Xian skulle jag och mina två svenska reskamrater Jörgen och Roger gå ut tillsammans med Jin Li, en av arbetarna på vårt hostel som vi lärt känna. Hon skulle ta med oss till någon trevlig bar med musik fick vi veta. I stället steg vi ur taxin vid Xian University for International Studies, och Jin Li sade att vi skulle gå in på gården där och prata med studerande en stund. Vi tyckte det lät lite märkligt - så lätt är det ju inte att sätta igång samtal med helt okända människor som dessutom knappt pratar engelska alls? Men vi steg in, och på tre sekunder blankt var var och en av oss omringad av flera tiotal kineser som ivrigt ställde fråga efter fråga om vad vi var för ena, vad vi gör i Kina, var vi kommer i från, och så vidare... Det visade sig vara "language thursday in the english corner", så alla engelskastudenter var på plats för att träna språket. Under en dryg timme var jag utsatt för ständig utfrågning, och för jämlikhetens skull passade jag i de få pauser som uppstod på att ställa några motfrågor. Och charma lite förstås: tala beundrande om Kinas långa historia, och tala lyriskt om Chang Jimous filmer. Det visade sig att Jimou faktiskt är född i Xian. Inte illa.

Hostellet jag nu bor på heter Mix & Backpacker's Youth Hostel, och är ett väldigt familjärt och charmigt ställe, åtminstone rent inredningsmässigt. Personalen har hittills varit ganska butter. Men här finnns allt, bland annnat en mysig innergård på tredje våningen och trådlöst internet (första gången hittills jag stöter på det). Jag delar rum med tre fransoser, och det ska väl gå bra, även om jag såg fram emot ett eget rum på det här stället eftersom priserna är så pass låga. Men nu betalar jag 25 yuan per natt, alltså drygt 2,50 i euro, så det känns ganska överkomligt...

Kinas censursystem har fortfarande inte släppt in mig för att se på min egen blogg, men så fort jag lyckas med det (i Vietnam antar jag) ska jag börja lägga upp bilder också, jag lovar.

/Henrik

O du härliga te!

2005-09-20T07:56:00.001+03:00

Eftersom jag är en stor vän av grönt té är Kina närmast en våt dröm för mig. När man vandrar på Beijings gator har var och varannan person man möter någon sorts tébehållare i handen. De seriösaste har en smal, glänsande termos, medan budgetvarianten är en stor glasburk, eventuellt med en väskliknande tingest som de bär den i. Skulle det här vara hemma i Finland skulle det vara ett hiskeligt sjå att brygga téet och sedan hälla över det i lämplig behållare, men kineserna gör inte så. Istället lägger de i bladen, häller på vattnet, och sedan får det ligga så tills man dricker det. När termosen, burken, glaset, eller vad det när är, är tomt häller man bara på mera vatten och så börjar allt om från början. Första omgången blir ofta väl stark, men sedan jämnar det ut sig och samma blad räcker fyra fem gånger. I första muggen flyter ofta bladen på ytan ganska länge, så man måste sila mellan tänderna, men efter hand har alla blad sjunkit och också det bekymret är ur världen.

Grönt té är ju standarddrycken, men också andra varianter är populära. Jag och några resekamrater besökte ett fint téhus i närheten av Qiananmen och beställde där ett vitt té som smakade aningen syrligt. Det var gudomligt gott, men ceremonin kring det hela slog nästan ännu högre. Servitrisen tog god tid på sig. Först hälldes en skvätt hett vatten i varje glas, som hon sköljde runt med så glasets väggar fuktades. Det hälldes sedan bort. Därefter lades bladen i, en försvarlig mängd, vilket följdes av en inspektion av att de faktiskt låg bra nere på bottnen. Sedan hälldes lite vatten på ur en ny kanna, och det följdes av en lätt cirkulation av varje glas. Först efter det hälldes resten av vattnet på, i en hög stråle så maximalt med syre följer med. Vi satt under andakt och följde med processen, vilket hon säkert blev en aning nervös av. En och en halv timme satt vi på téhuset, vilket innebar många påfyllningar i glasen och ett antal oundvikliga toalettbesök.

Att dricka té är en långsam sysselsättning. Efter varje påfyllning måste man vänta en stund på att vattnet ska svalna - det får inte vara för hett när man dricker det - och bladen måste få sjunka. Men det finns saker att sysselsätta sig med under tiden. Det obligatoriska tilltugget verkar nämligen vara solrosfrön, eller fågelfrön om man så vill. Fågefrön därför att skalet finns kvar, precis som på fögelfröna. När jag besökte ett mindre och enklare téhus på egen hand för ett par dagar sedan - där de inte talade någon engelska överhuvudtaget, jag måste peka på ordet té i min kinesiska ordbok för att de skulle fatta vad jag ville ha - kom det tillsammans med téglaset helt naturligt en skål fågelfrön. Så satt jag där och pillade i allsköns ro, tittade ut på folkvimlet i närheten av Yuyuan och kände mig väldigt tillfreds med tillvaron. Växelvis kom innehavaren, en gladlynt kvinna i 50-årsåldern, och hennes två söta döttrar (gissar jag) och fyllde på mitt glas. Mamman kom också fram och ville lära mig hur man smidigast skalar fågelfrön, antingen med munnnen eller med fingrarna. Hon måste ha tyckt att jag var en dålig elev, för en stund senare fick jag en liten skål marmeladkarameller att äta i stället.

Så nu, efter en vecka i Beijing, har jag äntligen köpt ett par egna téer att ha med mig på resan. Smidigt nog finns det på alla övernattningsställen termosar med hett vatten, och oftast ett par muggar, för hur skulle det se ut om en kines inte kunde fixa té åt sig var han än är? Ett rosenté har jag nu i muggen, och bredvid den en påse fågelfrön och en påse rostade sojabönor som tilltugg.

De sista av mina resekamrater jag mötte på tåget har nu begett sig åt annat håll, och jag har flyttat från de eviga backpackerghettona till ett mysigt vandrarhem i hutongerna söder om Qiananmen. Här finns till och med en innergård med bambuplantor och ett par bord att sitta vid. Dessutom kan jag koppla upp min laptop till internet här, vilket syns på förekomsten av å, ä och ö. Tyvärr blir det bara två nätter här, för sedan måste jag börja röra på mig. Xian och terrakottakrigarna väntar, sedan antagligen Chengdu.

Ha det! /Henrik

Beijing - Ordförande Mao

2005-09-15T17:10:00.000+03:00

"Har ni träffat ordförande Mao ännu?" frågade hon, som om det var den naturligaste saken i världen. Hon var konstnärsstuderande, och ville visa upp en del av sina tavlor för oss. Naturligtvis handlade det om att sälja, men hon berättade också en massa om andra kinesiska konstnärliga motiv som hängde på väggarna. Framför allt tavlor med motiv av Konfucius visdomsord gjorde stort intryck på mig, men ocksa en del med post-kulturrevolutionsmotiv. På en av tavlorna ligger en söt flicka iklädd gröna könlösa kläder och sover på den kinesiska flaggan. Någon kritik av det nuvarande systemet såg man visserligen inte tillstymmelsen till, men vackert ändå.

Nåväl, ordförande Mao var det, och för att råda bot på vår obildning gick vi i morse och "träffade" honom. Lång kö var det, men den flöt framåt med fart, mycket tack vare vakterna med megafoner som stod bredvid och ropade så alla gick i raka rader. Väldigt många köpte också blommor, flera buketter per person, som de lade framför en staty av Mao vid ingången till Mausoleet, som ligger vid Himmelska fridens torg. Jag såg två flickor, kanske i 19-årsåldern, iklädda sina bästa märkeskläder och med nyaste digitalkamerorna i högsta hugg som gick till blomkiosken och köpte varsin famn med blomster. Väl framme vid statyn lade de ner blommorna, såg innerliga ut och bugade tre gånger var. Jag undrar vad som egentligen rör sig i deras huvuden när de gör något sådant. Vet de vad kulturrevulotionen egentligen handlade om? Förstår de att det var just de "borgerliga", utbildade, rika, välklädda som fick sig först när Mao, hans fru och partiet kom igång med "omskolningen"? Skulle de vilja ha det så?

Mao själv var minst lika plastig i utseendet som Lenin, förutom att han dessutom var klädd i en kinesisk flagga så man bara såg huvudet. Ett huvud som för den delen hade till 70 % rätt och till 30 % fel enligt den officiella partilinjen... Inte konstigt att något så harmlöst som Lonely Planets samliga publikationer som angår Kina är omöjliga att få tag på i Beijings bokhandlar. De innehåller en allt för ärlig beskrivning av Kinas historia.

För övrigt hyrde jag cykel i dag. Det är lätt att cykla i Beijing bara man vänjer sig. I teorin har cyklisterna oftast rätt i trafiksituationer, och i teorin har man också högerregel. I praktiken är det den starkes rätt som gäller, vilket innebär att alla tränger in sig där de kan, men ju större man är desto större friheter tar man sig. Cyklisterna verkar också ha utvecklat en sorts vänsterregel. Det fungerar dock väldigt bra. Jag ska cykla ett par dagar till och upptäcka diverse parker och trevligheter.

/Henrik

Transmongoliska till Beijing

2005-09-14T12:33:00.000+03:00

Så fick man igen bekräftat hur löjligt stora prisskillnader det kan vara i en stad som Beijing. Jag och två resepolare åt en festlig måltid på en liten restaurang på vår gata, tre olika rätter, té och varsin stor öl. Sammanlagt 5 euro. Sedan blev vi indragna på en bär dar vi satt helt ensamma med en handfull servitriser omkring oss, och betalade 3 euro per öl. Det skulle ha känts enbart fånigt om det inte vore för det faktum att där fanns en flygel som jag till slut vågade mig upp till. Drog ett par sånger, och plötsligt kom en av servitriserna med en mikrofon och frågade om jag kunde sjunga också. Det var roligt att känna sig som en stjärna, åtminstone för femton minuter...

I Moskva är det inte meningen att man ska sätta sig ner. Till skillnad från de flesta andra städer finns där knappt några bänkar alls, inte ens på logiska ställen som bredvid floden eller i parkerna. Någon som däremot ligger lugnt och stilla är Lenin. Jag ansåg att det enda rätta var att ta sig en titt på karln, sa jag promenerade dit tillsammans med Bob och Donna, två pensionerade New York-bor som jag traffade i kön. Jag var lite beredd på hur man ska bete sig inför den gamla folkhjälten, men det var tydligen inte de, så vakterna (och det fanns gott om dem) hann ge dem tillsägelser både för att ha händerna i fickorna, prata (om än tyst) och för att stå stilla i rummet där Lenin ligger. Han ser för övrigt ut som om det lika väl kunde vara en gummifigur som ligger där. Det är de ständigt upprepade konserveringsprocesserna som gjort sitt. Hoppas att reformisterna snart får sin vilja igenom så karln kan få begravas som vanligt folk, under jord, bredvid sin mamma.

Vad gäller den Transmongoliska järnvagen är väl den korta sammanfattningen: intressant, och ganska roligt. Men jag har inte för avsikt att åka den en gång till bara för nöjes skull, som en del entusiaster gör. Man träffar många intressanta människor (och en hel del fulla svenskar), och landskapet är bedövande. Dessutom har man mycket tid att ägna åt sig själv om man vill, ifall man vill läsa böcker eller lyssna på musik. Själv läste jag i min nya Gulag-bok och lyssnade en del på Shostakovitj for att komma in i stämningen. Jag kanske berättar mera om tågresan senare.

Ifall det var oklart for jag med tåget fran Helsingfors den 5 september, vandrade i Moskva den 6, startade tågresan därifran samma kväll, kom fram till Beijing den 12, och stannar väl här några dagar. Vi hörs snart igen.

/Henrik

Mariehamn - Det är här det börjar!

2005-08-22T17:51:00.000+03:00

Morjens morjens morjens!

Jag tjuvstartar min blogg en aning för att se till att jag begriper mig på hur man gör, och för att det ska stå någonting här ifall någon tittar in redan nu. Kanske är det aningen överambitiöst med en blogg när man är ute och reser, som om varje dag på resa skulle ge så stora insikter att det är värt att skylta med dem på nätet. Men kanske är det just så det är, vad vet jag. Förhoppningsvis ska jag kunna prestera en del läsvärt här under det kommande året. Kamera har jag med mig också, så lite bilder borde också hitta hit tids nog.

Så vad är resplanen nu då? Tja, first up är Helsingfors, varifrån tåget till Moskva går den 5 september kl 17.42. Jag kommer fram till Rysslands hjärta på morgonen den 6, vilket ger mig en lång dag bland de berömda Metrostationerna. Eventuellt hinner jag med ett ryskt bad också, vilket antagligen kan behövas inför sex dagar ombord på det duschlösa Transmongoliska tåget.

Därefter följer Kina med allt vad det innebär av tédrickande, bergsbestigande och krigare av terrakotta. Vietnam sedan, och Kambodja, vilket följs av Thailand i december. Där stannar jag kanske ett par månader och lär mig dyka. Fortsättningen är sedan mera oklar, men Australien och förhoppningsvis lite söderhavsöar tänkte jag hinna med innan Centralamerika står på tur, och från och med mitten av juni ska USA erövras per bil. Låt mig gissa att New York blir sista anhalten och avfärdsort hemåt.

Då vet vi det. Have a nice one!

/Henrik